Veni Vidi Vicious Vic

Jag är helt ärligt sämst på att vika kläder. Det blir liksom knöligt och ojämt vilket medför att kläderna blir skrynkliga. Så chansen att jag skulle få jobb i en klädbutik är lika med noll. Till detta är jag också väldigt dålig på att stryka mina kläder. Eller dålig och dålig, jag kommer aldrig för mig att stryka. Jag tror att mitt sprillans nya strykjärn alltid kommer att vara sprillans nytt. Det kan jag skriva i min blocketannons när jag säljer strykjärnet – aldrig använt.
För jag har faktiskt börjat fundera på att sälja det. Men, ska du gå runt i skrynkliga kläder Viktor? undrar ni då. Nej, det ska jag inte.
Så här ligger det till. Min kompis Martin har alltid släta, skrynkelfria kläder. Har du en mangel hemma? frågade jag Martin. Han skrattade åt min dumma fråga och gick in sovrummet och kom ut med en blå platta med massa hål i. Nej, Viktor, jag har ingen mangel hemma. Jag har en Flip Fold!

Tadaaa! Inga fler skrynkliga skjortor, inga fler handdukshögar. Bara Flip, flip, flip and fold. And best of all – it's fun!
Men jag varnar er, satsa på en Flip Fold och ingen billig kopia!


Så himla kul! Jag vill inte göra något annat nu än att vika kläder!

Extreme home makeover är ett TV-program som får de flesta att bli lite blödiga. Att människor som inte har det så lätt och alltid får jobba i motvind och dessutom gör massa nytta för andra människor får något tillbaka är ju faktiskt väldigt rörande. Och det är inte lite de får tillbaka. Nej, nej. Deras skjulliknande hus i friggebodstorlek som är hem för åtta personer blir jämnat med marken och utbytt mot ett mindre palats. Ja, nästan i alla fall. Åtminstone får huset storleken av en normalstor villa på Djursholm. Sen får familjen en pool, ett par schyssta bilar och lite annat smått och gott.
Och det är ju bra, eftersom de ofta är sju åtta personer i familjen och ett av barnen har extrem dammallergi. Då är det bra med ett stort hus.
Det visar sig att just det där dammallergiska barnet har en ruskig faiblesse för prinsessor och ett annat barn i familjen älskar racerbilar. Detta blir programledaren Ty Penningtons uppgift att ta sig an. Han tänker uppfylla dessa barns allra högsta drömmar.
Med hjälp av hela lokalbefolkningen i staden där familjen bor rivs det gamla huset och det nya byggs upp på några ynka dagar (tänk om svenska hantverkare kunde arbeta på det viset också).
Familjen kommer hem efter några dagars semester och nån lokal byggherre håller tal om hur bra familjen är och sedan skriker alla "move that buss" och bakom bussen (som om den skulle kunna täcka det nya Abu Dhabi-stora huset) står ett sprillans nytt skinande hus. Familjen gråter, lokalbefolkningen gråter, alla i TV-soffan gråter men Ty Pennington har istället klättrat upp i ett träd och vrålar i sin megafon att de ska gå in i huset. Tårarna fortsätter och både det nya huset och alla TV-soffor blir allt blötare. När man fått följa med i princip alla husets rum är det dags för Ty's överraskningar. Först pojken med racerbilsdrömmen: Han öppnar sakta dörren till sitt nya rum och får beskåda ett rum som är inrett som en racerbil. Sängen är en racerbil, skrivbordsstolen är direkt tagen ur en Formel 1-bil, på golvet är heltäckningsmattan en enda stor bilmatta, tapeterna har stora bilder på bilarna från filmen Cars (Bilar, svensk översättning) och sist men inte minst har han fått en riktig bilsimulator. Pojken skriker och säger "Oh my god" minst tjugo gånger och vet inte riktigt vart han ska titta. Oh my god:en blir bara högre och högre ju mer han ser av rummet. Han når klimax när han ser bilsimulatorn.
Ty's nästa överraskning är den dammallergiska flickans rum, hon med prinsessfaiblessen. När hon öppnar dörren till sitt nya rum möts hon av ett starkt ljusrosa sken och ett rum som är som tagen ur en prinsess-saga. En säng med sänghimmel och på sängen ligger en rosa sidenprinsessklänning, ett prinsess-skrivbord (?), rosa tapeter med strassdeltaljer, en garderob fylld med sidenkläder i olika rosa nyanser,  men det bästa med rummet är prinsess-slottet som står i ena hörnet. Ja, det står faktiskt ett prinsess-slott där, med torn och allt. Flickan springer in i slottet och upp i tornet, skriker Oh my god och springer ner igen och sen in i slottet en gång till. OH MY GOD!

Är det inte underbart?
Men det jag har börjat fundera på är när barnen växer och blir lite äldre. Är det så roligt att ha ett prinsess-slott eller en säng formad som en racerbil i sitt rum när man är typ 15? Eftersom familjen inte har så mycket pengar så är det högst osannolikt att de skulle renovera barnens sovrum bara för att de tröttnat på prinsessor och racerbilar.
– It's not gonna happen!

Undra hur Ty Pennington skulle inreda mitt rum? Med en fotbollsformad säng och ett fotbollsmål vid ena väggen, ett smeg-kök i garderoben eller förhoppningsvis ett sånt där Heineken walk in closet-kylskåp!


Please, Ty?

Det finns många saker som vissa bara älskar, älskar med en lång betoning på ä: jag bara äääääälskar... speciellt när det gäller mat. Om något nu är så himlans gott så borde ju alla tycka att det är lika gott, eller nä, kanske inte lika gott men i alla fall lite gott. Men det märkliga är att dessa, hos vissa, älskvärda ting kan vara en annan persons värsta smakupplevelse.

Ju äldre man blir desto mer otänkbara smaker gillar man. Mörk choklad var ju ingen hit när man var tio år gammal, men i dag är det inte mycket som slår en bit 70-procentig choklad till kaffet. Och på tal om kaffe så är det samma mognadsprocess som med chokladen.
Som barn har jag plockat bort otaliga mängder oliver från sallader, pizzor, pajer, med mera. Råkade man trots sitt bortplockande få en oliv i munnen av misstag kunde hela måltiden vara förstörd. Nästan i samma kategori som när man får ett hårstrå i maten. I dag äter jag oliver som snacks. Om någon (omogen!) person plockar bort sina oliver från till exempel salladen frågar jag om det är okej att överta dem.

Jag har dock en sak som jag fortfarande inte har lärt mig att äta. Det är en sån där sak som så många andra bara ääääälskar. Det är koriander. Jag klarar absolut inte av att äta koriander. Det går inte. Det är till och med värre än att få ett hårstrå eller äggskal i maten.
För en tid sedan köpte den så oerhört populära maträtten dumplings till lunch. Det var faktiskt min dumplingspremiär och jag hade extremt höga förväntningar eftersom många i min omgivning haussat den asiatiska rätten. Nu fick dock inte dumplingsarna visa sin rätta sida eftersom både fyllningen och den tillhörande salladen var fullpepprad med koriander. Eftersom jag var vrålhungrig och betalat närmare 90 kronor så åt jag upp allt – på ren vilja. Men varje tugga tog emot. Koriandern växte i munnen och jag önskade att koriandern åtminstone hade varit tallbarr.

Men jag är inte den som är den. Vid valda tillfällen, då jag inte är så där vrålhungrig, kommer jag att smaka koriander igen. Jag kommer förmodligen önska att koriandern var tallbarr då med men jag ger mig inte. Sinom tid kommer jag också att äääääääälska koriander.

Jag kan inte annat än bli lite imponerad av denna nyhetsartikel, eller snarare imponerad av föraren som körde EPA-traktorn, eller A-traktor som det också heter. Han drog det olagliga till en maxgräns. Han hade inte bara en person för mycket i bilen utan tre personer för mycket.
Och han körde inte bara 10 eller 20 km/h för snabbt utan 140 km/h för snabbt.
Gör man något olagligt kan man väl lika gärna dra på lite extra. Ja, han tänkte nog så. Han tyckte helt enkelt inte att det räckte att köra ynkliga 30 km/h, så han gasade på upp till 170. Han gick all in så att säga.

Killen, jag antar att det var en kille, som körde sin EPA i 170 km/h är urtypen som alltid drar allting till sin yttersta spets. Det är som om han har en inbyggd multiplikationstabell i huvudet. Så allt han tänker göra eller köpa multipliceras när handlingen utförs. Om någon ber honom svepa en åtta tequila så häller han upp en tolva. Ska han köpa en ny TV och satt en maxbudget på 7000 kronor kommer han hem med en hel biosalong med projektor, surroundsystem, high-tech-fjärrkontroll och blu-ray-spelare för ungefär fyra gånger så mycket som maxbudgeten. Sen var han tvungen att köpa en ny multifunktionell fåtölj för att kunna få ut det bästa av bild och ljud. Han ser livet som en tävling där han alltid är vinnaren.
Kul kille i alla fall. Undra vilken cykel han tänker köpa nu när EPA-traktorn är beslagtagen?

Pengar, cash, dineros, drachmer, para. Kärt barn han många namn. Pengar är ju oftast förknippat med något positivt. Det är ju jättekul när lönen kommer. Det är ju underbart, superkul! Men när man har lite pengar så är det inte lika roligt. Allt blir så mycket svårare och oftast tråkigare när man har lite pengar – eftersom i princip allt i dagens samhälle kostar pengar.

Även om man har superkoll på sin ekonomi och vet när det är dags att börja handla euroshopper-varor och när det är läge att köpa öl istället för drinkar på krogen så kan det ändå gå snett. Vem har inte känt den där oerhörda pinsamheten när man står i kassan och ska betala sin mat och kortet "inte fungerar"?

KÖP MEDGES EJ står det på kortläsarens display. Testa igen, säger man till kassörskan eftersom att man VET att det ska finnas pengar på kortet, om än att det inte är så mycket pengar så ska det vara tillräckligt till en liter möjlk och två paket nudlar. Kassörskan testar igen... KÖP MEDGES EJ, säger kortläsaren och spottar dig i ansiktet. I ett sista desperat försök förklarar man att det har varit problem med mitt kort tidigare och ber kassörskan göra ett sista försök. KÖP MEDGES EJ. Jag går och tar ut pengar istället, säger man med högröda kinder och går ut ur butiken utan mat för kvällen.

I hopp om att det faktiskt är något strul med kortet går man till en bankomat för att få ut sin sista hundralapp, det är då man får det svart på vitt. UTTAG MEDGES EJ. Kontoutdraget visar minus på kontot. Trots att man inte handlat med kortet på en vecka så har det ändå dragits 127 kronor dagen innan.
Har kortet blivit skimmat?
Nej, svaret är att man förmodligen handlat godis och hyrt film (för flera veckor sedan) på någon skum kiosk. Den skumma kiosken har i sin tur varit väldigt sen med att registrera sina kunders kortköp.

Med tunga steg och en underviktig plånbok går man hungrig hem och får äta havregrynsgröt till middag.
Dagen efter kommer nästa loska i ansiktet. När man loggar in på sin internetbank har minussumman på kontot blivit ännu större. Boven i dramat denna gång är nu inte någon skum kiosk. Nej, det är banken. Banken!
På min bank från man betala en avgift när man har minus på kontot. Det låter helt sjukt, men det är sant. Är man inte tillräckligt snabb med att lägga kontot på plus så tar banken betalt. Hundra kronor drar de från kontot utan att fråga.

Det är ungefär som en omvänd förmögenhetsskatt. Är du fattig så måste du betala en avgift för det. En fattighetsavgift.
Då kan man väl lika gärna vända på hela skattesystemet. De som tjänar minst betalar mest skatt, ju mindre lösviktsgodis du köper desto dyrare blir det, att flyga till Gotland kostar tio gånger så mycket som att flyga till Hongkong, eller att det vore helt normalt att en högavlönad politiker skulle ta småpengar från en hemlös gatumusikants hatt för att köpa en cappuccino.

Ja, ibland är livet orättvist. Men hey, det är väl inte hela världen om man får äta havregrynsgröt till middag, det är ju åtminstone bra för magen!

Tanten i grå kappa är en högavlönad politiker som precis tagit några
slantar till en cappuccino från den hemlösa gatumusikanten.
Tydligen helt okej!

Jag vill bara understryka att jag inte på något sätt är missnöjd över sommarens Turkietresa, med tanke på gårdagens blogginlägg (och min flickväns kommentar). Så, inte besviken, bara nöjd och superpepp – speciellt när vi ska bo så här:





Och det är jag väl värd när jag bara har 12 dagar semester i sommar!

Jag och min flickvän Sofia har för någon månad sedan bokat en semesterresa till Turkiet i sommar. Ingen sista minuten här inte. Men jag är lite av en analytiker när det gäller resor så jag vet liksom när man ska köra sista minuten eller när man ska vara ute i god tid.
Jag älskar att resa och jag är urtypen som skulle svara "det blir nog en resa" på frågan "vad ska du göra för pengarna?" om jag skulle vara med i trisskrapet i TV.
Eftersom jag bara har 12 dagars semester i sommar så kan jag inte genomföra någon av mina drömresor. Den senaste i raden är att bila från New Orleans till Florida.

Men nu blir det alltså Turkiet. Jag har varit i Turkiet en gång tidigare. Jag var väl en 14-15 år och åkte med min bästa kompis Thomas och hans föräldrar. Det var en resa att minnas det. Vi såg delfiner på väldigt lång avstånd, vi såg en bajskorv komma åkande i vattnet när vi badade och vi blev nästan tvingade att köpa varsin svindyr fotbollströja av en pengakåt turkisk försäljare. Jag och Thomas förstod liksom inte att det ingick i dealen att även köpa tröjorna när vi satt där med varsin tröja på oss och blev bjudna på turkiskt te. Säljaren var till och med så sugen på att sälja tröjorna till oss att han erbjöd (läs: nästan tvingade) oss att ta en taxi till vårt hotell för att hämta pengar, eftersom vi inte hade tillräckligt med pengar på oss. Inte nog med detta så fastnade Thomas tröja runt huvudet när han skulle ta av sig den så att en söm sprack. Men vi lyckades tillslut lämna butiken utan fotbollströjorna. Efter denna traumatiska upplevelse fick det bli en omväg till stranden reseten av resan för att slippa möta denna galna försäljare igen.

Men snart vill jag göra en något mer spektakulär resa än att åka en vecka till Turkiet. Som att rida kamel genom Gobiöknen (eller gå i Sven Hedins fotspår), volontärjobba som sherpa i Nepal (dom som bär bergsbestigarnas packning till typ sista baslägret), snorkla över Atlanten eller cykla Dakarrallyt.
I dag räcker det inte med att åka till Autralien eller Sydostasien för att vara en riktig backpacker, för det gör typ alla, det är liksom mainstream. Så det gäller att ta den svåra vägen, helst den omöjliga, om man vill kunna imponera på andra.
Eller så skiter man i att imponera på andra och bokar första bästa charter och dricker pilsner på balkongen i en hel vecka. Det funkar tamej fan det också! Det är ju semester.

Då har jag blivit 25 år eller "ett år nämare 50" som man säger.
1986 var året då bland annat fotbolls-VM spelades i Mexiko, Olof Palme blev mördad, Tjernobylkatastrofen, Världens längsta smörgåsbord, 729 meter, dukades på Kungsgatan och då jag föddes.
När jag föddes såg jag ut som en smurf. Jag var blå, vägde 4050 gram och var 54 cm lång. Jag var alltså en bjässe. En blå bjässe. Som en avatar. Men med hjälp av kärlek från min familj och en kuvös så fick jag normal hudfärg (alltså inte blå längre) och mitt liv började på riktigt.

Nu funderar jag allvarligt på att börja skriva på mina memoarer. Den ska heta "Jag föddes blå" och väntas publiceras någon gång på nya 70-talet (2070).

I kapitel 25 ska det stå "jag är så tacksam över alla gratulationer jag har fått, stort tack till er alla!"

Det sägs att en anfallare i fotboll är som bäst när han är 27 år, det betyder alltså att jag har två år på mig att övertyga Erik Hamrén, sen är det för sent.

Nu ska jag ringa min bäste vän Robert, han kan tydligen allt om pensionssparande ...

Även om jag trivs oerhört bra med mitt nuvarande liv så kan jag ibland drömma om att få vara ett djur. Det verkar så bekymmerslöst. Inget jobb, ingen skola, inga tider att passa och inga jobbiga gympass för att hålla sig i trim.
Att vara ett djur är lite som att vinna 100 miljoner på lotto – om man inte är en packåsna eller en oekologisk, icke frigående värphöna vill säga.
Men hur är då livet som djur egentligen? Jo, för de flesta djur så finns det både för- och nackdelar.

Katt
Att vara katt måste vara ljuvligt. Man sover mycket, man blir kliad, man kan klättra i träd och man har nio liv. Men sen kommer det här med maten. Det är ju lite av en skärgårdsmyt att katter får grädde och stekt strömming frukost, lunch och middag. Visserligen kan det låta lyxigt att äta anka, lamm och rödspätta. För det är ju några av rätterna som står på kattmatsburken. Men hur mycket rödspätta är det i en whiskasburk egentligen? Det ser varken ut som rödspätta eller luktar som rödspätta. Vare sig det är anka eller räka så ser kattmaten likadan ut. Lika brun och lika illaluktanden. Och torrfoder ska vara någon slags ersättning till människans snacks. Jag tror att jag någon gång i min barndom prövade att äta ett torrfoder (observera ett) och det smakade inte som chips eller jordnötter. Vill tillägga att jag testade torrfoder i min andra stoppa-allt-som-ser-ut-som-mat-i-munnen-fas. Min första testa-allt-fas hade jag mellan ett och tre år och min andra mellan sex och åtta år. Myror åt jag också, och barr.
Åter till kattlivet. Nä, katt kanske inte är något liv på gräddhyllan som man kan tro vid första anblicken.

Hund
Att vara hund är ju lite av av kattliv light. Ungefär samma livsstil, mycket sömn, mycket kelande och ungefär samma mat med bonusen att man får äta rester. Visserligen sägs det att hundar inte har några smaklökar så det kanske inte blir så stor skillnad mellan en medium rare entrecôte och en skithög. Men till skillnad från kattlivet så har man inte samma frihet. Man kan inte hur som helst traska omkring fritt i skog och mark. Ska man ut och gå så ska man vara kopplad. Tänk om man ser en svinintressant hare en bit bort, men så är det någon som håller tillbaka en. Det är lite som att man som människa ser en jättesnygg tröja i ett skyltfönster till reapris och precis när man är på väg att kliva in i butiken så är det någon som rycker en i halsduken och säger ett högt och bestämt NEJ.
Näe, hund är nog inte heller the life on earth.

Val
Att vara en tolv meter lång val (eller 30 meter lång om man är en blåval) och glida omkring i världshaven låter ju faktiskt inte så pjåkigt. Man har ett ständigt flöde av mat och allt är väldigt fridfullt. Eftersom man är världens största djur så har man inga fiender, inte ens dom där jobbiga hajarna kan retas eller försöka äta upp en. Men sen kommer det här med den ständiga rörelsen och ta sig mellan punkt A och B. Det låter inte jättekul att behöva simma från Island till Kapstaden. Jag tycker liksom att det är jobbigt att simma 200 meter i simhallen. En val vill jag inte vara.

Koala
Dessa underliga, megasöta och bomullsmjuka djur som lever i Australien verkar ju ha ett riktigt härligt och bekvämt liv. Det sägs att av dygnets 24 timmar sover koalan i 23 timmar. Då kan man fan inte klaga på att man sovit för lite. Koalan måste ju vara det mest utsövda djuret på jorden. Under den vakna timmen så äter man! Det låter som ett riktigt drömliv för våra inte allt för arbetsglada 90-talister.
Att koalor blir höga på eukalyptusbladen är en myt, däremot är energivärdet i eukalyptusen så lågt att koalan inte orkar göra annat än att sova. Och att sova hela dagarna är ju faktiskt inte så fantastiskt roligt. Jag menar, om jag sover längre än till klockan 12 så får jag ångest över att halva dagen har gått.

Myrslok
Som barn var jag alltid en myrslok. Jag fick för mig att jag var, eller ville vara, en myrslok. Jag kan inte riktigt motivera varför ett liv som myrslok skulle vara så fantastiskt härligt. Visserligen åt jag och faktiskt tyckte att skogsmyror var ganska goda. Lite citrussmak, kanske som en whiskey sour utan whiskey. Men att stoppa en halv meter lång tunga i en myrstack låter inte särsklit lockande i dag.

Highland Cattle-ko
Ett liv som en vanlig ko är inget som intresserar mig, men att få leva som en Highland Cattle-kossa är desto mer frestande. Varför då tänker ni? Jo, tänk er ett skönt liv på det skottska höglandet, säckpipornas ljuva musik i öronen, ett par rejäla horn, obegränsat med gräs och en riktigt skön Liam Gallagher-frilla. I'm a rock'n'roll star som Oasis sjunger ...



Highland Cattle i indiefrisyr. Inte illa!

Vem är jag? Var bor jag? Vad heter jag?

Jo, jag är en glad kille på snart 25 jordsnurr, jag bor i Stockholm och jag heter Viktor. Så enkelt är det.

När jag var liten, innan internet slagit igenom, när det bara fanns tjock-tvapparater och när man slapp klimatkompensera när man flög utan att få dåligt samvete, så visste jag också vem jag var, var jag bodde och såklart kunde jag mitt eget namn.

Jag tycker om att se tillbaka på min barndom. Då var det mesta så okomplicerat. Vilket främst berodde på att man hade en mamma och en pappa som skötte allt det där praktiska som man som vuxen måste komma ihåg själv. Som att kliva upp på morgonen – en levande väckarklocka är det bästa sättet att komma upp ur sängen. Och sen fanns det ingen snooze-funktion på mamma/pappa-väckarklockan, så försovningsrisken var lika med noll.
När man skulle passa en tid, ja, då hade man ett levande alarm som sa "nu ska du åka och träna fotboll", så tog man på sig sina fotbollsdojor, hoppade in i en bil och i nästa stund sparkade man boll med sina kompisar. Nån timme senare var privatchauffören tillbaka och man fick skjuts hem.
Maten var en annan sak som man inte behövde tänka på. Den stod där serverad runt sjutiden. Visserligen hade man inte lika stora valmöjligheter på den tiden. Man åt den maten det bjöds på helt enkelt. Och jag klagade sällan på maten jag fick.

Maten på tidigt 1990-tal var inte lika interantionell som den är i dag. Sushi, thaimat och tapas var okända begrepp och när man väl åt utländsk mat så var den så försvenskad att den knappast kan kallas internationell.
När vi i vår familj åt kinamat åt vi strimlad fläskfilé, Uncle Ben's chinese sweet & sour-sås och ris. Hur mycket Kina är det? Men ända till slutet av 1990-talet så trodde jag att det var den maten alla världens kineser åt varje dag.

När min kära mor skulle laga grekisk mat så gjorde hon köttbullar med oändligt mycket mynta i. De grekiska köttbullarna påminde väldigt mycket om smaken man har i munnen när man borstar tänderna eller när man dricker en mojito. Under en period var det alltid mynta i köttbullarna. Som tur var höll denna myntatradition inte i sig allt för länge.

Men ibland blev det lite italienskt på någon av de fyra lokala pizzeriorna. En 25-kronors Alnö-pizza och en trocadero slår alla italienska stenugnsbakade pizzor med hästlängder – än i dag.

Bengt Magnussons förklaring (1.50 in i klippet) av Jakten på röda rubinen är nästan lika komplicerad som Robert Gustavssons bingospel! Yvonne och Alf verkar också vara ett riktigt trevligt par. Gökat i Australien har de tydligen också gjort!



Robert Gustavssons fantastiska bingospel!

Under större delen av 1990-talet bodde jag på en ö, strax utanför Sundsvall, vid namn Alnö. Alnö är faktiskt en vulkanö, eller åtminstone bildades ön av vulkanisk aktivitet för en si så där 570 miljoner år sedan. Det fick jag lära mig i skolan som jag gick i – Ankarsviks skola.

Ankarsvik skola är över hundra år gammal och på min tid fanns det bara fyra klasser. Två lågstadieklasser och två mellanstadieklasser och ungefär 80 elever. Det var en bra skolgång jag hade där. Från det att jag började årskurs ett till att jag efter femman flyttade till Stockholm hade jag det riktigt bra. Mina kompisar var roliga att leka med, lärarna var snälla (förutom den där elaka, vithåriga gitarrläraren som kom varje torsdag, men han kom ju egentligen utifrån), skolmaten var god och det var inte så långt att gå till och från skolan. Sen fanns det en affär rakt över gatan där man, efter skolan, kunde köpa bugg eller 3-för-10-chokladbars. På skoltid var det förbjudet att förtära godis, men om man hade ont i halsen och hade en lapp hemifrån så kunde man kila dit på rasten och köpa sig en påse halstabletter. Jag köpte alltid halstabletter av märket Karamellpojkarna eftersom de var mer söta än starka!
Jag hade även låtit min pappa dra en vals om att jag "behövde tugga tuggummi" till lärarna så att jag, med tillåtelse, fick tugga tuggummi på lektionerna.

– Men varför får Viktor tugga tuggummi om inte jag får? Var det någon klasskompis som frågade med kinkig röst.
– Det är för att Viktor har problem med tandköttet, så han har tillåtelse, sa mina mellanstadielärare Kina (uttalas med K-ljud).

Då skämdes jag eftersom jag inte alls hade problem med tandköttet, jag ville ju bara tugga tuggummi. Nu kanske folk skulle tro massa konstiga saker om min mun... Men det var det värt!
Om man inte hade tillåtelse att tugga tuggummi och ändå gjorde det på lektionen så kom Kina fram och la fram sin handflata, så fick man spotta ut tuggummit i hennes hand. Det tyckte jag alltid var lite äckligt.

I lågstadiet hade jag en lärare som hette Barbro. Hon hade rött, burrigt hår och glasögon. När jag tänker tillbaka på Barbro så tänker jag alltid att hon såg ut som Farbro Barbro, Johan Rheborgs karaktär i Nile City. Och inte bara för att hon hette just Barbro, utan eftersom de två faktiskt är ganska lika till utseendet. Eller så är det bara något som jag har skapat i mitt huvud. Barbro var snäll och till varje sommaravslutning hade hon målat hela krittavlan med färgglada blommor och med enorma bokstäver skrivit "TREVLIG SOMMAR", eller något i den stilen. Det var enda gången Barbro använde de färgglada kritorna och inte den vanliga vita kritan.

Ankarsvik var faktiskt en high tech-skola. Redan på lågstadiet fick vi skriva alfabetet på en dator med brun display.
Lågstadiet var hur som helst en ganska trivsam period i min skolgång. Man räknade matte i Äppel Peppel Pirum Parum-matteböckerna (jag tror dom hette så) och man ritade i sin stora, vita ritbok. Blev man sjuk fick man lägga sig och vila i en soffgrupp i klassrummets ena hörn i väntan på att mamma eller pappa skulle komma och hämta en.

Mellanstadiet var i och för sig också ganska trivsam, då byttes ritboken ut mot en berättelsebok. Jag älskade att skriva berättelser. Vi fick nämligen planera stora delar av vårt schema själva, så då planerade man in berättelse-lektionen samtidigt som sina klasskamrater. Sen satt man och skrev i nåt grupprum och skrattade åt varandras berättelser. Fantastiskt roligt!
Men det fanns en lektion som rent ut sagt var horribel, ja, riktigt ryslig. Redan vid namnet kan man höra hur hemsk denna lektion var – DIKTAMEN. Det var lite som att döden kom in i klassrummet med sin lie och sa: NU SKA NI HA DIKTAMEN...
Diktamen gick ut på att läraren läste en text och så skulle eleverna skriva ner vad som sades. En mening i taget och med uttalade komman och punkter. Det var också kluriga ord med för att sätta dit oss ordentligt. Eftersom jag var rätt bedrövlig på att stava så tyckte jag att det var både tråkigt och jobbigt, för det fanns ju så mycket annat kul man kunde göra, som att skriva berättelser till exempel.

Ibland på helgerna var det disko i skolans gympasal (kanske den minsta gympasalen i världen). Jag gillade mest att dansa tryckare och eftersom jag redan då var ganska lång så fick jag ibland stå på knä (!) när jag dansade med nån kort tjej. Dom tjejerna måste ju ha varit jäkligt korta!
På diskona fanns det en bar där man kunde köpa saft, chips i plastmuggar eller popcorn i en plastpåse. En gång hade Freddies pappa Dick sponsrat diskot. Dick jobbade på något försäkringsbolag och hade tagit med massa prylar som man kunde vinna. Så vann man limbotävlingen blev man ny ägare till en kapsylöppnare, eller liknande, med företagets logotype på. Det var det bästa diskot vill jag minnas.

Under en period fick min granne och klasskamrat Mattias (som för övrigt gick till final i Vem vet mest för ett tag sedan) ett diskoryck och hade hemmadisko hela tiden, till och med på veckodagarna. Disko på en tisdag liksom, hallå?? Jag tyckte det blev lite för mycket och hemmadiskon fick aldrig samma känsla som när man stod på gympasalsgolvet bland girlanger och utspillda popcorn. Det fanns inga ribbstolar att klänga i när man inte hade någon danspartner.

Till sist, jag googlade på Ankarsviks skola och hittade faktiskt en Barbro i skolans personallista. Kan det vara min alldeles egna Farbro Barbro?

Ankarsvik vi gillar dig, tänk vad tomt det bilr för dig, men efter sommarn vi komma igen med hela vårt glada gäng! UTOM VI ('utom vi' sjungs bara av sexorna).

Det handlar inte om vad du ska sy, utan när du ska sy!

I julas fick jag På Spåret-boken i julklapp av mina systrar.

På Spåret-boken är en bok fylld med 2500 frågor och en liten dosa som slumpar fram olika frågor. Till varje fråga finns det fyra svarsalternativ, A B C D, och man väljer det svar man tror är rätt på dosan. Ett klingande ljud låter om man har rätt och ett burrande ljud låter om man har fel.

Eftesom jag älskar frågesport så har jag spelat "På Spåret" rätt mycket den senaste tiden. Så nu präglar denna frågesportsbok mitt liv.
Jag tänker hela tiden i A B C D-svarsalternativ.
Antingen är det en röst i mitt huvud som ställer en fråga och ger mig de fyra svarsalternativen:
Vad ska du äta till lunch i dag? A. Sushi. B. Pizza. C. Lasagne. D. Sallad.

Eller så är det jag som ställer frågan och ger svarsalternativen till min omgivning, oftast till min flickvän Sofia.
Ungefär såhär:
Jag: Sofia, vad ska vi göra idag? A. Shoppa. B. Titta på Sex and the City. C. Ha hemma-spa. eller D. Titta på fotboll och dricka öl?
Sofia: B. titta på sex and the city.
Jag: BRRRR! Fel! Rätt svar ska vara D – titta på fotboll och dricka öl!

Vart är jag på väg?

Jag har tänkt på det här med negativa ord som blivit positiva. Ett tydligt exempel på detta är ordet grym/grymt.
Grymhet är ju något hemskt, men i dag används ordet grym mest i positiv benämning. Jag är grym på att cykla betyder ju att jag är jätteduktig på att cykla. Zlatan är grym betyder att Zlatan är jättebra.
Men om jag skulle säga att Hitler var grym så skulle jag förmodligen bli lynchad, även fast Hitler faktiskt var en grymhetens man.
Sedan använder man också ordet grymt istället för väldigt. Jag är grymt hungrig betyder ju att jag är väldigt hungrig.
Jag använder faktiskt ordet grymt varje dag. Det är en sådan skön kraft i ordet, säger jag att jag är grymt hungrig så förstår man att jag faktiskt är näst intill utsvulten.
Och sen säger ju grisen grymt också, så eftersom jag använder ordet grymt så ofta kan man ju säga att jag grymtar. Eller?
På tal om grisar som grymtar, eller är det grymtar som grisar? Grisar är i alla fall grymma, på ett bra sätt, fast det där på Uppdrag granskning om hur människor behandlar grisar var ju fruktansvärt grymt.

Och sen det här med iPad, det har ju varit på tapeten den senaste tiden, men jag tror att det är en fluga.

Ibland är jag barnsligt grabbig. Ja, till och med töntig
En liten del av min personlighet som ibland letar sig upp till ytan och visar sig.

Viktor: Haru spelat stjärtbingo nån gång?
Sofia: Va? Näe det har jag inte.
V: VA?! HAHA haru inte, det är fan skiiiiitkul! Jag ska visa...
S: Men vadå, nu tänker du slå mig på stjärten och säga BINGO!! Eller hur?
V: HAHAHA FAAAAAN, det var precis så jag skulle göra. Hur visste du det?

Synsk flickvän eller är jag så uppenbar?

På söndag ska jag på barnkalas!
Barnkalas är riktigt jävla roligt. Det är min gudsons storasyster som fyller år och jag är bjuden.
Det bästa med barnkalas är att det alltid är ett jäkla ståhej, i positiv benämning alltså.
Det står alltid en uppdukad tårt- och kakbuffé och sen blir det lek. Lek, lek, lek.
På dom senaste barnkalasen jag har varit på så har vi spelat bandy, hoppat studsmatta, kört en sån där lite elmoppe i plast (eller inte jag, jag är något för tung), spelat pingis, lekt med en skruvdragare i plast (när man är liten lever man i en plastvärld), ätit tårta, bullar och kakor för ett helt år och bara haft det jäkligt, jäkligt skoj. SKOJ!

Varför har inte vi vuxna människor barnkalas längre, för oss själva alltså? Måste det alltid vara hög musik, alkohol och mat som är salt? Vad hände med vardagsrums-bandy, jordgubbssaft och gräddtårta? När tog den tiden slut egentligen?
Tiden går så jäkla fort ibland. Men på söndag åker jag 20 år bakåt i tiden. Då blir jag fem år igen. Mockasinerna på, för nu kör vi!


Barnkalasgott!

I fredags (21/1-2011) tog jag min journalistexamen, så nu är jag redo att ge mig ut i nyhetsdjungeln.
Som journalist är det bra om man är duktig på att göra research. Jag gillar att göra research, så jag gjorde en nu – på Lasse Kronér.

Det kanske låter konstigt att jag gjort research på Lasse K, men det bottnar i en mejlkonversation jag hade med min gode vän Martin.
Vi mejldiskuterade hur vi saknade 90-talets tv-program. Martin gillade 24 Karat med Harald Treutiger och jag tog upp programmet Zesam från 1997. Martin kom dock inte ihåg detta kvalitetsprogram med Lasse Kronér som programledare. Zesam blev aldrig någon hit och sändes bara under en ynka sommar. Enligt högst osäkra källor lades programmet ner eftersom Lasse Kronér lottade ut på tok för mycket grejer och pengar till höger och vänster. Han var nära att ruinera TV4 med sin frikostighet. Detta är som sagt bara något jag hört.
Lasse Kronér fick hur som helst en ny chans att leda ett tävlingsprogram i TV4. Denna gång som efterträdare till Leif "Loket" Olsson i Bingolotto. Bingo-Berra fick en ny parhäst i Lasse K och förväntningarna var skyhöga.
I en intervju av aftonbladets Peter Wennman (i dag en av sportbladets stora) trissar Wennman upp förväntingarna på Lasse: "Det är ändå som att kliva in i ett fotbollslag och ersätta Maradona. Och du måste vara lika bra".
Det är ju jäkligt roligt att jämföra "Loket" med Diego Maradona, men Lasse är cool-lugn: "Precis så, ja. Egentligen vet jag inte vad jag gett mig in på, det är en jävla utmaning". Han var lite den tidens Messi som skulle axla den största av dem alla.
I intervjun berättar Lasse att han också är en specialist på att uppfinna spel. Till Bingolotto uppfann han tydligen fem (5!) nya spel direkt efter att tackat ja till jobbet. Men han gjorde även brädspel och CD-romspel, Lasse berättar han för Peter Wennman att "Det är inte så många som vet det, men jag har ett eget företag som konstruerar olika spel efter mina koncept."

Men vi backar bandet lite, vem är då Lassé Kronér?
Lasse föddes 1962 i Göteborg (såklart) och började sin showbiz-bana i musikgruppen Tripe & touch, han var med i melodifestivalen 1996 (alltså samma år som han var programledare i programmet Zesam), han "tog över" Bingolotto 1999 och 2005 skapade han programmet Doobidoo i STV.
Detta är allmänt känt om Lasse K, det jag inte visste var att han också släppt en bok, och inte vilken bok som helst utan en bok om smörgåsar! 80 väldigt goda mackor heter den.
Lasse Kronér är urtypen av människor som experimenterar med mackor. Testar olika pålägg - funkar ost, kalkon och pastej tillsammans? Jajjamensan och så tar han en bild på den väldigt goda mackan, eller Goa mackan som han skulle ha sagt, och tar med den i hans bok. Fantastiskt!

Roligt också att Lasse Kronér har en myspace-sida. Där har Lasse 1425 "vänner". Bland annat Steve Jobs (eftersom Lasse älskar Apple-produkter), Van Morrison, Sting och en rad andra superkända artiser. Jag tror att Lasse Kronér tror att dessa så kallade vänner också vet vem han är. "Hey Lasse my old buddy old pal" svarar Rod Stewart när Lasse ringer för att snick-snacka lite.

Det jag minns mest av Lasse Kronér är hans medverkan i programmet På rymmen (med Martin Timell som programledare) där han jagade superrymmarna Hjalle & Heavy. Hjalle och Heavy spelade varje vecka in en låt om deras "jägare". Den om Lasse Kronér var den absolut bästa!




Nu är det din tur att välja en person som jag ska göra research på! Skriv en kommentar om vem du vill veta mer om så fixar jag det!

Nu kommer det sjuka!

Jag tar det från början.
I går, torsdag, drack jag och två kompisar öl på creddstället Kellys på Folkungagatan. Hårdrock strömmade ur högtalarna, en fotbollsmatch mellan Japan och Syrien visades på tv-apparaterna och eftersom det var torsdag så var Kellys inte precis fullpackat. Det var nog fler servitriser än öltörstande gäster.
Hur som helst, efter några (för många) öl sa jag tack och adjö till mina vänner och begav mig hemmåt.
Väl hemma gjorde jag mig redo att lägga mig tillsammans med min flickvän. I vanlig ordning lade jag mobilen bredvid sängen och gick och borstade tänderna. Under min tandborstning får jag ett sms som gör min flickvän, vilket jag har full förståelse för, något misstänksam. Vilket jag också hade blivit om det hade varit vice versa.
Sms:et kommer från ett nummer jag inte har i telefonboken och lyder som följande: "God natt, sov gott och dröm sött.kram". Jag blev lika förvånad som min flickvän och svarade personen med "vem är du?".

Morgonen därpå får jag svaret vem det är som sms:at mig - Ronny!
Även om det var en Ronny som sms:at mig så var det ändå misstänksamt. Jag är ute och dricker öl med "mina kompisar", kommer hem, och får ett god natt-sms från ett okänt nummer.

För att bevisa min oskuld och få det svart på vitt att Ronny faktiskt är en Ronny googlar jag på telefonnumret.
På första träffen på google står det "hejsan jag är en trevlig kille på 37 år som söker en bbw kvinna o ha lite skönt med älskar bbw hoppas du finns hör av dig på 076-numret som sms:at mig".
För det första visste jag inte vad BBW stod för.
Jag googlade även detta lite senare, BBW=Big Beautiful Woman!
För att läsa lite mer om Ronny så klickar jag på länken. Måste bara inflika att jag gör detta på en öppen redaktion där min datorskärm är fullt synlig för övriga medarbetare.
På en millisekund får jag upp en stor bild på min skärm. En bild på en SNOPP! I erigerat tillstånd. Bilden är tagen med en mobilkamera av en man i blåställ med snorren uthängd.
Snabbt som attan stänger jag ner fönstret. Jag tittar mig omkring för att försäkra mig om att jag var den enda som såg denna förskräckliga syn. Som tur var var det ingen bakom mig.
Om någon hade sett att jag "tittade" på snoppar på arbetstid så hade det nog äventyrat min journalistkarriär.

Även om jag fick en chock så kunde jag med väldigt stor säkerhet bevisa att Ronny faktiskt var en Ronny. En Ronny som gillar stora kvinnor och genom att ta bilder på sin snopp försöka locka de stora kvinnorna till sig.

När jag kom hem visade jag Ronny för min flickvän och hemsidan visade sig även innehålla fler bilder på Ronny. Bland annat Ronny naken i en mörkblå skinnsoffa, en påklädd Ronny på bussen och Ronny i badbyxor i en solstol på någon medelhavsstrand.

Med tanke på Ronnys god natt-sms (som av misstag kom till mig) så måste hans snoppbilder varit framgångsrika. Han hade förmodligen uppfyllt sin dröm och träffat en stor, vacker kvinna som han ville önska en god natts sömn.

När jag kommer hem ska jag skriva om en av de sjukaste grejerna jag har varit med om! Helt jävla stört alltså.
Håll till godo!