Ny blogg!
Mostar, Bosnien-Hercegovina
Dålig koppling
Valuta för femkronan
Att äta korv med bröd à 5 kronor på Ikea efter flera timmars flanerande bland Billy-hyllor och Karlstad-soffor är i sig inget unikt. Alla gör det. Även jag. Men stämningen som infinner sig vid korvområdet på Ikea är något speciellt. Folk är visserligen glada över att man för 30 kronor kan få sig en redig korvmiddag inklusive dryck och dessert men den giriga stämningen är svår att hitta någon annanstans.
Eftersom man själv, utan tillsyn av någon personal, får ta ketchup, senap, frenchsås och läsk tappar folk kontrollen och förnuftet. Är det så gott att vräka på ketuchup, senap OCH frenchsås på en pizzaslice? Nej, förmodligen inte, men det är ju för fan gratis. Ta lite frenchsås på glassen också och läskmuggen ska vara så full till bredden att det är omöjligt att bära den utan att spilla. Men vad gör det om man spiller lite, man kan ju fylla på mer när man har druckit upp!
Blodpudding <3 mjölk
Mjölk till blodpudding är ungefär lika viktigt, rent smakmässigt, som mjölk till pannkakor, till nygräddade bullar eller till ballerina kladdkaka.
Förr drack jag alltid mjölk till blodpuddingen men sen en dag kom någon besserwisser och berättade att det inte alls passade sig att dricka livets dryck till puddingen av blod. Jag tror till och med att skolan tog bort mjölken de dagar det serverades blodpudding (och potatisbullar).
Vatten är det bästa, påstods det. Vatten? Att dricka vatten till blodpudding är ungefär som att dricka rödvin till vit fisk, det skär sig liksom. Det blir en metallisk smak över det hela.
Trots det hakade jag på vatten och blodpudding-trenden och försvarade mig med att järnet faktiskt är viktigt för kroppen. Men nu är det slut på det.
Jag struntar i om min kropp tar upp något järn eller inte. Från och med nu ska jag alltid dricka mjölk till blodpudding. Och gillar man att dricka rödvin till vit fisk så gör det. Vem säger att det är fel? Står det i bibeln?
Skönt! En sak mindre att bekymra sig över.
"Lastbil hamnade grevé vägen"
Ett vittne som kom åkandes i sin Chevréolet tog en bild på ostbilen men chauffören sa inte cheese och såg inte speciellt glad ut över att få vara med på bild.
Nu vill Kalmar län att någon tar vara på osten så det inte blir mögelost av alltihop, dessutom skrev en politiker om att det är nödvändigt att man cheddar vägen då den är alldeles för smal för tung trafik.
Händelsen har nu blivit riksnyhet och kunde läsas i tidningarna ända uppe i Västerbotten.
Slut på ostvitseriet!
Percys magiska gymnastikskor
OVERDOSE!
Åttasnåret
Varje morgon när jag promenerar till jobbet vid åttasnåret (det är inte alltid jag kommer i väg vid det snåret) möter jag två äldre herrar, pensionärer, med var sin hund. Den ena med en strävhårig tax som är minst lika gammal som sin husse, den andra med någon slags terrier (oklart vilken ras och oklart om den är lika gammal som sin husse).
När jag passerar dem brukar jag bli glad inombords. Det är så fint att de varje morgon tar en promenad tillsammans. Roligt också för hundarna. Förmodligen är de änkemän och umgås nog inte med så många andra än just sin hund och sin rasta-hundenkamrat.
Några gånger har jag mött bara den ena av de gamla herrarna, han med den strävhåriga taxen. Min första tanke då är att den andra gamla herren har trillat av pinn. Den ännu levande gamla herren måste ju trots allt fortsätta att rasta sin hund på morgonen, med eller utan rasta-hundenkamrat.
När jag möter den ensamma gamla herren med sin strävhåriga tax som är minst lika gammal som sin husse blir jag nedstämd. Bästa kompisarna som har gjort allt tillsammans, som har rastat sina hundar varje morgon och pratat om gamla goda tider eller diskuterat huruvida kaffet är godast med eller utan mjölk. Nu står han ensam kvar i livet, bortsett från sin strävhåriga tax. Jag brukar också undra vad som hände med den förmodade döde gamla herrens terrier. Fick de avliva terriern bara för att husse gick och dog? Kunde inte herren med den gamla strävhåriga taxen tagit över terriern så åtminstone taxen fick behålla sin bäste vän?
Mina tankar snurrar en stund och vid korsningen Bondegatan Renstiernasgata försvinner den ensamma gamla herren med sin strävhåriga tax bort i tankehorisonten.
Dagen går, förmiddag blir till eftermiddag som blir till kväll och natt och till slut morgon igen. Jag promenerar återigen till jobbet och vid Danvikstull möts jag av två äldre herrar, pensionärer, med var sin hund. Den ena med en strävhårig tax som är minst lika gammal som sin husse, den andra med någon slags terrier (oklart vilken ras och oklart om den är lika gammal som sin husse). När jag passerar dem blir jag glad inombords. Lite extra glad med tanke på att den gamla herren med terriern återuppstått från de döda.
Jag pustar ut och ser fram emot nästa morgon och hoppas då att få se de båda äldre herrarna, med var sin hund, igen.
Facit till introtävlingen
Artister och låttitlar har jag skrivit i kommentarsfältet!
Introtävling!
Introna är uppdelade i två delar med 15 intron i varje del, totalt 30 intron.
Reglerna är enkla – 1 poäng för artist, 1 poäng för låttitel, totalt kan man få 60 poäng. Tävlande får lyssna på varje del två gånger.
Samla familj, vänner och släkt och utama dem i vem som är det bästa musiksnillet!
Jag lägger senare ikväll upp facit och en ihopklippt version med intro och tillhörande refräng – för största möjliga "ja just det-känsla".
Lycka till!
Fråga-Svar med ViciousVic
På Cafés nöjesblogg har de alltid Fråga-Svar med någon artist eller kändis. Oftast en skivaktuell artist, och jag vill också svara på frågor, dock är jag inte skivaktuell så jag kommer förmodligen aldrig att få vara med på Cafés nöjesblogg. Så jag ställde frågorna till mig själv istället på min egen nöjesblogg, och svarade på dem. Såklart.
Så här är en chans att lära känna mig lite bättre!
Vad kommer du lyssna på i år?
– Kent, när jag har tröttat på allt annat.
Vad kommer du läsa?
– Läsa klart Hundraåringen och sen kasta mig över Zlatans biografi och sen kanske avsluta Flugornas herre som kanske är världens tunnaste bok men som jag ännu inte lyckats läsa ut – jag har bara kommit halvvägs.
Vad ska du titta på?
– Mad Men säsong 5 samt Titanic i 3D (läs svaret på nästa fråga).
Vart kommer du resa?
– Till Dublin och Belfast (där jag och min flickvän ska besöka det nya Titanicmuseet).
Vad kommer du ha på dig?
– Helst ingenting, älskar att gå runt naken (men är ej nudist), men ute bland folk blir det lite, ja vad ska man säga… konstigt. Annars klär jag mig gärna i jeanstyg.
Vad kommer du dricka?
– Caipirinha, eftersom min kollega Ann-Christine lovat att köpa med en flaska Cachaça från hennes resa till Brasilien.
Livet som möbel
En stol kanske. Man har sin givna plats i hemmet, man är ganska omtyckt, men det är ofta folk sätter sig på en. Det är däremot inte så roligt. Då kan man visserligen hämnas genom att stå i vägen för människors lilltår. Det gör ont att slå i lilltån i en stol.
En hylla kanske vore roligt att vara. Man innehar ett mindre bibliotek att sysselsätta sig med. Man är lång (eller hög rättare sakt) och ståtlig. Ofta är man flexibel i och med att man kan flytta runt sina hyllplan. Däremot så får man inte så mycket kärlek. Det är ju inte ofta någon ligger och myser i en hylla. När jag var lite brukade i och för sig min pappa sätta mig högst upp på en bokhylla som ett litet practical joke. Kul tyckte jag, ända tills jag insåg att jag inte kunde komma ner på egen hand och att pappa gått ut och skottat snö. "Hallååå? Jag vill komma ner nu! Pappa? PAPPA!". Men det var lika kul nästa gång jag blev uppsatt på hyllan – återigen tills jag insåg problemet med att komma ner själv och ingen hörde mig ropa att jag ville komma ner.
Men en möbel som får desto mer kärlek är ju soffan. Soffan är ju lite som hemmets barbapappa. Formbar med alla dess kuddar och man kan både sitta och ligga på soffan. Ett stort plus är att man ofta är placerad precis framför TV:n. Jobbigt bara att man inte kan hantera TV-kontrollen själv, trots att den ligger på ens mage (sitt/liggdelen kan definieras som soffans mage). En nackdel är när hemmets ägare har folk på besök. Då är det ju så många som ska sitta på ens mage. Blir liksom svårt att andas.
Vilken möbel skulle du vara om du fick välja?
Gö de'ba!
Ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har ju sagt det flera gånger förut att NU, nu ska jag börja skriva mer frekvent, och så gör jag det i en vecka och sen blir det lika glest mellan inläggen som innan jag bestämde mig.
Det är lite som med träning. Man sätter som nyårslöfte att "i år då ska jag träna fem gånger i veckan hela jävla året", man köper gymkort, klippkort på spinningpass, köper nya löpardojor, laddar ipoden/iphonen med bra peppande träningsmusik (eye of the tiger etcetera), börjar äta GI-mat, köper kokböcker skrivna av maratonlöpare eller bodybuilders och börjar skriva en träningsdagbok.
Och sen sättar man igång. Sallad till lunch, promenerar istället för att ta bussen, ut och springer efter jobbet, skippar den där fredagsölen och går istället direkt till spinningpasset, väger sig fem gånger per dag och antecknar detta och intalar sig själv att "fy fan vad jag mår bra nu".
Sen efter maximum två veckor så sitter man där igen med chipsskålen i ena handen och ett stort glas cocacola i den andra och tittar på en repris av vänner.
Men nu, nu ska jag faktiskt börja på allvar. Nu ska jag skriva. Gör det bara. Eller som min australiska göteborgarvän Kalle brukade säga "Gö de'ba, gö de'ba" när man velade om man skulle eller inte skulle göra något.
Palindrom!
Habe!
Kommer det vara coolt, eller bara äckligt?
Jag tycker det skulle vara djävligt ballt. Jag är ju fascinerad av skägg, mycket på grund av att min far har och ALLTID har haft ett ståtligt skägg. Skägg går faktiskt i arv, både skäggväxten och fascinationen.
Min far, alltid med ett ordentligt
skägg och viktigt kuvert
i skjortans bröstficka.
Jag älskar Killinggängets film Ben & Gunnar som delvis handlar om skägg – "Habe! – skägg på estniska".
Men ett stort skägg är inte alltid så trevligt. Som när det fastnar räksallad i skägget när man äter korv toppad med en klick räksallad. Eller när polkagrisgodisarna fastnar i skägget – då blir det mer julgranspyntkänsla än ett coolt skäggkänsla.
Och gränsen mellan ovårdat skägg och ståtligt skägg är hårfin, eller skäggfin kanske man ska säga.
Innan man når det där härliga, maffiga, respektingivande skägget så kommer man se ut som Tom Hanks i filmen Cast Away. Men det kanske det är värt? Som sagt, jag tänker på det varje dag.
Habe!
Vakter
Fast där jag bor är en P-bot på bara 300 kronor. Det är ju inte så farligt. Nästan så man blir lite glad. Eller glad blir jag ju inte, jag blir helt tom i kroppen när jag har fått en P-bot, men jag blir liksom lite glad över att det BARA är 300 kronor. Inte mer. Fast glad kanske inte riktigt är det jag blir ändå, jag blir nog mer lättad, eller lätt glad/glad light.
Undra hur det känns att vara P-lisa? Det kan ju inte vara världens roligaste jobb eftersom de flesta avskyr dem. Tänk att få skäll flera gånger om dagen bara för att man gör sitt jobb. Det är som att jag skulle skriva en välskriven text och sedan blir jag utskälld för att jag skrivit en välskriven text som jag fått i uppgift att skriva. Det skulle kännas konstigt.
Jag: Här är texten du bad om.
Chef: Men är du helt dum i huvudet eller? Vad fan har du gjort?
Jag: Jag har skrivit en artikel som du bad mig.
Chef: Ja, men det är ju fördjävligt att du ska hålla på att skriva massa artiklar hela tiden. FY FAN!
Jag: Jo, men det är ju mitt jobb att skriva artiklar, och om man gör en tidning måste man ju fylla tidningen med artiklar, annars blir det ju ingen tidning.
Chef: GAAAAH, jag blir så förbannad.. Jag tänker INTE betala någon lön till dig för det där. Jävla journalistsvin.
Eller om man skulle skälla ut kassörskan på mataffären för att hon eller han tar betalt för matvarorna – "men, ärligt? Skämtar du eller? Måste jag betala för det där? Allstå, jag blir så trött på det här. Kan man aldrig få handla gratis nån jävlaste gång eller? Vet du hur dyrt det är med mat? Jag har inte råd att betala, jag har ju en P-bot jag ska betala också!"
Jag tror jag har nämnt det förut, men badvakter är nog, eller det är min erfarenhet, den argaste yrkesgruppen. De är alltid arga och irriterade på alla jobbiga barn som ska hålla på och leka och flamsa i bassängen. Har de inget bättre för sig eller? Ungjävlar!
Badvakter är alltid på hugget: Inte simma där, spring inte i badhuset, Hallå där! Inte hänga i repen (dom där som delar av lekdelen från simdelen), app-app-app vad har jag sagt om att bada naken i bassängen? och så vidare.
Och så blåser de i sin visselpipa mellan varven också för att poängtera att någon gör fel.
Det är klart det handlar om säkerhet, men måste de alltid vara så arga? Det är väl ett härligt jobb att få gå runt i shorts och ett par badtofflor på jobbet hela dagarna! Inget att vara arg för!
En annan dag kan jag berätta om en annan väldigt arg vakt, nämligen dörrvakten.
Hörrudurö! Du kommer INTE in här!
Solo
Living the dream… at work… alone… yeah… yeah…
Googla det!
I dagens internetsamhälle så är information och svar på alla jordens frågor bara ett musklick och några snabba fingerrörelser över tangentbordet bort. Så fort vi undrar något så googlar vi det. Det kan vara allt från öppettiderna på en butik till att man har fått någon konstig knöl någonstans på kroppen till ”hur gör man för att lyssna på spotify utan reklam men ändå GRATIS?”
Google (och andra söktjänster) är vår tids källa till all information. Vi behöver till exempel inga läkare längre för att ställa en diagnos. Diagnosen ställer vi själva, läkarna skriver ut medicinen och opererar. Och Nationalencyklopedin används numer som ett alternativ till att elda med i kakelugnen.
Så fort vi ser eller känner något konstigt på vår kropp så rådfrågar vi google.
Konstig ömmande knöl på underarmen – SÖK!
Google radar upp mänger av länkar med information. Vi klickar oss vidare, till exempel in på flashback och börjar läsa.
Det är här internetdoktorerna och de riktiga doktorerna skiljer sig åt. Istället för att bli lugn av att en läkare säger ”det där är ingen fara, det är borta om några dagar” läser vi cancer, blodpropp, spanska sjukan, böldpest, förmodligen måste du amputera armen, sorry =( och så vidare. Vettskrämd och med dödsångest börjar man göra upp en lista på saker man vill göra innan man dör. Vem fan ska man testamentera skivsamlingen till? Är andra tankar som kanske dyker upp.
Detta google-sökande är nog min flickvän Sofia allra bäst på, eller värst kanske man ska säga.
Hon googlar allt hon vill ha svar på. Till exempel så dog vår fisk, slöjstjärten H.C Andersen (ja, döpt efter den danska barnboksförfattaren), för några veckor sedan.
Vi hade från början två fiskar, H.C och Elsa Beskow (även hon döpt efter en barnboksförfattare). Elsa blev ganska snabbt mindre och tunnare medan H.C blev större och tjockare. Efter några månader gick Elsa bort och H.C blev ensam kvar. Men han höll i. I närmare två år simmade han runt med full energi tills en dag då han låg i framstupa sidoläge på botten och andades med ojämna mellanrum.
Sofia var ensam hemma när hon upptäckte en orörlig H.C på botten. Förskräckt tog hon en kinapinne (som man faktiskt äter sushi med) och petade på vår käre vän. Inget hände.
Fram med datorn, in på google – Vad gör man när ens guldfisk ligger på botten? – SÖK!
I hopp om att det fanns svar på hur man räddar en döende fisk. Google hade tyvärr inte svaret på den frågan. H.C Andersens ojämna andetag upphörde och till tonerna av Jeff Buckleys version av Hallelujah fick han stillsamt försvinna ner i toalettens virvlande fors. Av vatten är du kommen, vatten skall du åter varda.
SALT N PEPPER
När Marie var med i popkvarteten A-Teens så peakde hon. Då var hon tillsammans med övriga medlemmar riktigt stor, ännu större i Japan. Men när A-teens-eran tog slut så började Maries karriärkurva peka neråt. Då skulle hon ha lagt av, man ska alltid sluta när man är på topp. Men så tänkte inte den girige (läs: kändiskåta) Marie. Nu skulle hon på egen hand erövra världen.
Varför kunde hon inte bara göra som de andra i A-teens? Varva ner, börja plugga, ta en vanligt jobb, backpacka i Asien eller åtminstone inte bara satsa på att bli herren på täppan igen.
Ja, Maries karriär har varit något brokig och det blev ju inte bättre när hennes tidigare pojkvän Måns Zelmerlöw strödde salt (och peppar) i karriärsåren och gick om Marie i kändisskap med hästlängder. Då hade det gått för långt. Marie fixade helt enkelt inte att hennes pojkvän blev Måns Zvärsmorsdröm med hela svenska folket.
Det är i alla fall min tes varför det tog slut mellan dem. Marie hatade förmodligen tisdagar och kastade tv-dosan i väggen varje gång Stockholm i mitt hjärta... strömmade ur TV:n.
Men även om det blev fiasko i årets Melodifestival och Marie tänkte "aldrig mer Melodifestivalen" så tror jag att hon aldrig kommer att ge upp. När hon nästa år blir tilldelad enligt henne världens bästa låt genom tiderna så kommer hon stå där på scenen i någon svensk småstad och glittra i en Cheap Monday-jeanstight kroppsstrumpa och hoppas att det är nu hon återerövrar världen.
