Uncle Ben's
Vem är jag? Var bor jag? Vad heter jag?
Jo, jag är en glad kille på snart 25 jordsnurr, jag bor i Stockholm och jag heter Viktor. Så enkelt är det.
När jag var liten, innan internet slagit igenom, när det bara fanns tjock-tvapparater och när man slapp klimatkompensera när man flög utan att få dåligt samvete, så visste jag också vem jag var, var jag bodde och såklart kunde jag mitt eget namn.
Jag tycker om att se tillbaka på min barndom. Då var det mesta så okomplicerat. Vilket främst berodde på att man hade en mamma och en pappa som skötte allt det där praktiska som man som vuxen måste komma ihåg själv. Som att kliva upp på morgonen – en levande väckarklocka är det bästa sättet att komma upp ur sängen. Och sen fanns det ingen snooze-funktion på mamma/pappa-väckarklockan, så försovningsrisken var lika med noll.
När man skulle passa en tid, ja, då hade man ett levande alarm som sa "nu ska du åka och träna fotboll", så tog man på sig sina fotbollsdojor, hoppade in i en bil och i nästa stund sparkade man boll med sina kompisar. Nån timme senare var privatchauffören tillbaka och man fick skjuts hem.
Maten var en annan sak som man inte behövde tänka på. Den stod där serverad runt sjutiden. Visserligen hade man inte lika stora valmöjligheter på den tiden. Man åt den maten det bjöds på helt enkelt. Och jag klagade sällan på maten jag fick.
Maten på tidigt 1990-tal var inte lika interantionell som den är i dag. Sushi, thaimat och tapas var okända begrepp och när man väl åt utländsk mat så var den så försvenskad att den knappast kan kallas internationell.
När vi i vår familj åt kinamat åt vi strimlad fläskfilé, Uncle Ben's chinese sweet & sour-sås och ris. Hur mycket Kina är det? Men ända till slutet av 1990-talet så trodde jag att det var den maten alla världens kineser åt varje dag.
När min kära mor skulle laga grekisk mat så gjorde hon köttbullar med oändligt mycket mynta i. De grekiska köttbullarna påminde väldigt mycket om smaken man har i munnen när man borstar tänderna eller när man dricker en mojito. Under en period var det alltid mynta i köttbullarna. Som tur var höll denna myntatradition inte i sig allt för länge.
Men ibland blev det lite italienskt på någon av de fyra lokala pizzeriorna. En 25-kronors Alnö-pizza och en trocadero slår alla italienska stenugnsbakade pizzor med hästlängder – än i dag.
Jo, jag är en glad kille på snart 25 jordsnurr, jag bor i Stockholm och jag heter Viktor. Så enkelt är det.
När jag var liten, innan internet slagit igenom, när det bara fanns tjock-tvapparater och när man slapp klimatkompensera när man flög utan att få dåligt samvete, så visste jag också vem jag var, var jag bodde och såklart kunde jag mitt eget namn.
Jag tycker om att se tillbaka på min barndom. Då var det mesta så okomplicerat. Vilket främst berodde på att man hade en mamma och en pappa som skötte allt det där praktiska som man som vuxen måste komma ihåg själv. Som att kliva upp på morgonen – en levande väckarklocka är det bästa sättet att komma upp ur sängen. Och sen fanns det ingen snooze-funktion på mamma/pappa-väckarklockan, så försovningsrisken var lika med noll.
När man skulle passa en tid, ja, då hade man ett levande alarm som sa "nu ska du åka och träna fotboll", så tog man på sig sina fotbollsdojor, hoppade in i en bil och i nästa stund sparkade man boll med sina kompisar. Nån timme senare var privatchauffören tillbaka och man fick skjuts hem.
Maten var en annan sak som man inte behövde tänka på. Den stod där serverad runt sjutiden. Visserligen hade man inte lika stora valmöjligheter på den tiden. Man åt den maten det bjöds på helt enkelt. Och jag klagade sällan på maten jag fick.
Maten på tidigt 1990-tal var inte lika interantionell som den är i dag. Sushi, thaimat och tapas var okända begrepp och när man väl åt utländsk mat så var den så försvenskad att den knappast kan kallas internationell.
När vi i vår familj åt kinamat åt vi strimlad fläskfilé, Uncle Ben's chinese sweet & sour-sås och ris. Hur mycket Kina är det? Men ända till slutet av 1990-talet så trodde jag att det var den maten alla världens kineser åt varje dag.
När min kära mor skulle laga grekisk mat så gjorde hon köttbullar med oändligt mycket mynta i. De grekiska köttbullarna påminde väldigt mycket om smaken man har i munnen när man borstar tänderna eller när man dricker en mojito. Under en period var det alltid mynta i köttbullarna. Som tur var höll denna myntatradition inte i sig allt för länge.
Men ibland blev det lite italienskt på någon av de fyra lokala pizzeriorna. En 25-kronors Alnö-pizza och en trocadero slår alla italienska stenugnsbakade pizzor med hästlängder – än i dag.
Jakten på röda rubinen
Bengt Magnussons förklaring (1.50 in i klippet) av Jakten på röda rubinen är nästan lika komplicerad som Robert Gustavssons bingospel! Yvonne och Alf verkar också vara ett riktigt trevligt par. Gökat i Australien har de tydligen också gjort!
Robert Gustavssons fantastiska bingospel!
Robert Gustavssons fantastiska bingospel!
Ett fragment från en svunnen skoltid
Under större delen av 1990-talet bodde jag på en ö, strax utanför Sundsvall, vid namn Alnö. Alnö är faktiskt en vulkanö, eller åtminstone bildades ön av vulkanisk aktivitet för en si så där 570 miljoner år sedan. Det fick jag lära mig i skolan som jag gick i – Ankarsviks skola.
Ankarsvik skola är över hundra år gammal och på min tid fanns det bara fyra klasser. Två lågstadieklasser och två mellanstadieklasser och ungefär 80 elever. Det var en bra skolgång jag hade där. Från det att jag började årskurs ett till att jag efter femman flyttade till Stockholm hade jag det riktigt bra. Mina kompisar var roliga att leka med, lärarna var snälla (förutom den där elaka, vithåriga gitarrläraren som kom varje torsdag, men han kom ju egentligen utifrån), skolmaten var god och det var inte så långt att gå till och från skolan. Sen fanns det en affär rakt över gatan där man, efter skolan, kunde köpa bugg eller 3-för-10-chokladbars. På skoltid var det förbjudet att förtära godis, men om man hade ont i halsen och hade en lapp hemifrån så kunde man kila dit på rasten och köpa sig en påse halstabletter. Jag köpte alltid halstabletter av märket Karamellpojkarna eftersom de var mer söta än starka!
Jag hade även låtit min pappa dra en vals om att jag "behövde tugga tuggummi" till lärarna så att jag, med tillåtelse, fick tugga tuggummi på lektionerna.
– Men varför får Viktor tugga tuggummi om inte jag får? Var det någon klasskompis som frågade med kinkig röst.
– Det är för att Viktor har problem med tandköttet, så han har tillåtelse, sa mina mellanstadielärare Kina (uttalas med K-ljud).
Då skämdes jag eftersom jag inte alls hade problem med tandköttet, jag ville ju bara tugga tuggummi. Nu kanske folk skulle tro massa konstiga saker om min mun... Men det var det värt!
Om man inte hade tillåtelse att tugga tuggummi och ändå gjorde det på lektionen så kom Kina fram och la fram sin handflata, så fick man spotta ut tuggummit i hennes hand. Det tyckte jag alltid var lite äckligt.
I lågstadiet hade jag en lärare som hette Barbro. Hon hade rött, burrigt hår och glasögon. När jag tänker tillbaka på Barbro så tänker jag alltid att hon såg ut som Farbro Barbro, Johan Rheborgs karaktär i Nile City. Och inte bara för att hon hette just Barbro, utan eftersom de två faktiskt är ganska lika till utseendet. Eller så är det bara något som jag har skapat i mitt huvud. Barbro var snäll och till varje sommaravslutning hade hon målat hela krittavlan med färgglada blommor och med enorma bokstäver skrivit "TREVLIG SOMMAR", eller något i den stilen. Det var enda gången Barbro använde de färgglada kritorna och inte den vanliga vita kritan.
Ankarsvik var faktiskt en high tech-skola. Redan på lågstadiet fick vi skriva alfabetet på en dator med brun display.
Lågstadiet var hur som helst en ganska trivsam period i min skolgång. Man räknade matte i Äppel Peppel Pirum Parum-matteböckerna (jag tror dom hette så) och man ritade i sin stora, vita ritbok. Blev man sjuk fick man lägga sig och vila i en soffgrupp i klassrummets ena hörn i väntan på att mamma eller pappa skulle komma och hämta en.
Mellanstadiet var i och för sig också ganska trivsam, då byttes ritboken ut mot en berättelsebok. Jag älskade att skriva berättelser. Vi fick nämligen planera stora delar av vårt schema själva, så då planerade man in berättelse-lektionen samtidigt som sina klasskamrater. Sen satt man och skrev i nåt grupprum och skrattade åt varandras berättelser. Fantastiskt roligt!
Men det fanns en lektion som rent ut sagt var horribel, ja, riktigt ryslig. Redan vid namnet kan man höra hur hemsk denna lektion var – DIKTAMEN. Det var lite som att döden kom in i klassrummet med sin lie och sa: NU SKA NI HA DIKTAMEN...
Diktamen gick ut på att läraren läste en text och så skulle eleverna skriva ner vad som sades. En mening i taget och med uttalade komman och punkter. Det var också kluriga ord med för att sätta dit oss ordentligt. Eftersom jag var rätt bedrövlig på att stava så tyckte jag att det var både tråkigt och jobbigt, för det fanns ju så mycket annat kul man kunde göra, som att skriva berättelser till exempel.
Ibland på helgerna var det disko i skolans gympasal (kanske den minsta gympasalen i världen). Jag gillade mest att dansa tryckare och eftersom jag redan då var ganska lång så fick jag ibland stå på knä (!) när jag dansade med nån kort tjej. Dom tjejerna måste ju ha varit jäkligt korta!
På diskona fanns det en bar där man kunde köpa saft, chips i plastmuggar eller popcorn i en plastpåse. En gång hade Freddies pappa Dick sponsrat diskot. Dick jobbade på något försäkringsbolag och hade tagit med massa prylar som man kunde vinna. Så vann man limbotävlingen blev man ny ägare till en kapsylöppnare, eller liknande, med företagets logotype på. Det var det bästa diskot vill jag minnas.
Under en period fick min granne och klasskamrat Mattias (som för övrigt gick till final i Vem vet mest för ett tag sedan) ett diskoryck och hade hemmadisko hela tiden, till och med på veckodagarna. Disko på en tisdag liksom, hallå?? Jag tyckte det blev lite för mycket och hemmadiskon fick aldrig samma känsla som när man stod på gympasalsgolvet bland girlanger och utspillda popcorn. Det fanns inga ribbstolar att klänga i när man inte hade någon danspartner.
Till sist, jag googlade på Ankarsviks skola och hittade faktiskt en Barbro i skolans personallista. Kan det vara min alldeles egna Farbro Barbro?
Ankarsvik vi gillar dig, tänk vad tomt det bilr för dig, men efter sommarn vi komma igen med hela vårt glada gäng! UTOM VI ('utom vi' sjungs bara av sexorna).
Ankarsvik skola är över hundra år gammal och på min tid fanns det bara fyra klasser. Två lågstadieklasser och två mellanstadieklasser och ungefär 80 elever. Det var en bra skolgång jag hade där. Från det att jag började årskurs ett till att jag efter femman flyttade till Stockholm hade jag det riktigt bra. Mina kompisar var roliga att leka med, lärarna var snälla (förutom den där elaka, vithåriga gitarrläraren som kom varje torsdag, men han kom ju egentligen utifrån), skolmaten var god och det var inte så långt att gå till och från skolan. Sen fanns det en affär rakt över gatan där man, efter skolan, kunde köpa bugg eller 3-för-10-chokladbars. På skoltid var det förbjudet att förtära godis, men om man hade ont i halsen och hade en lapp hemifrån så kunde man kila dit på rasten och köpa sig en påse halstabletter. Jag köpte alltid halstabletter av märket Karamellpojkarna eftersom de var mer söta än starka!
Jag hade även låtit min pappa dra en vals om att jag "behövde tugga tuggummi" till lärarna så att jag, med tillåtelse, fick tugga tuggummi på lektionerna.
– Men varför får Viktor tugga tuggummi om inte jag får? Var det någon klasskompis som frågade med kinkig röst.
– Det är för att Viktor har problem med tandköttet, så han har tillåtelse, sa mina mellanstadielärare Kina (uttalas med K-ljud).
Då skämdes jag eftersom jag inte alls hade problem med tandköttet, jag ville ju bara tugga tuggummi. Nu kanske folk skulle tro massa konstiga saker om min mun... Men det var det värt!
Om man inte hade tillåtelse att tugga tuggummi och ändå gjorde det på lektionen så kom Kina fram och la fram sin handflata, så fick man spotta ut tuggummit i hennes hand. Det tyckte jag alltid var lite äckligt.
I lågstadiet hade jag en lärare som hette Barbro. Hon hade rött, burrigt hår och glasögon. När jag tänker tillbaka på Barbro så tänker jag alltid att hon såg ut som Farbro Barbro, Johan Rheborgs karaktär i Nile City. Och inte bara för att hon hette just Barbro, utan eftersom de två faktiskt är ganska lika till utseendet. Eller så är det bara något som jag har skapat i mitt huvud. Barbro var snäll och till varje sommaravslutning hade hon målat hela krittavlan med färgglada blommor och med enorma bokstäver skrivit "TREVLIG SOMMAR", eller något i den stilen. Det var enda gången Barbro använde de färgglada kritorna och inte den vanliga vita kritan.
Ankarsvik var faktiskt en high tech-skola. Redan på lågstadiet fick vi skriva alfabetet på en dator med brun display.
Lågstadiet var hur som helst en ganska trivsam period i min skolgång. Man räknade matte i Äppel Peppel Pirum Parum-matteböckerna (jag tror dom hette så) och man ritade i sin stora, vita ritbok. Blev man sjuk fick man lägga sig och vila i en soffgrupp i klassrummets ena hörn i väntan på att mamma eller pappa skulle komma och hämta en.
Mellanstadiet var i och för sig också ganska trivsam, då byttes ritboken ut mot en berättelsebok. Jag älskade att skriva berättelser. Vi fick nämligen planera stora delar av vårt schema själva, så då planerade man in berättelse-lektionen samtidigt som sina klasskamrater. Sen satt man och skrev i nåt grupprum och skrattade åt varandras berättelser. Fantastiskt roligt!
Men det fanns en lektion som rent ut sagt var horribel, ja, riktigt ryslig. Redan vid namnet kan man höra hur hemsk denna lektion var – DIKTAMEN. Det var lite som att döden kom in i klassrummet med sin lie och sa: NU SKA NI HA DIKTAMEN...
Diktamen gick ut på att läraren läste en text och så skulle eleverna skriva ner vad som sades. En mening i taget och med uttalade komman och punkter. Det var också kluriga ord med för att sätta dit oss ordentligt. Eftersom jag var rätt bedrövlig på att stava så tyckte jag att det var både tråkigt och jobbigt, för det fanns ju så mycket annat kul man kunde göra, som att skriva berättelser till exempel.
Ibland på helgerna var det disko i skolans gympasal (kanske den minsta gympasalen i världen). Jag gillade mest att dansa tryckare och eftersom jag redan då var ganska lång så fick jag ibland stå på knä (!) när jag dansade med nån kort tjej. Dom tjejerna måste ju ha varit jäkligt korta!
På diskona fanns det en bar där man kunde köpa saft, chips i plastmuggar eller popcorn i en plastpåse. En gång hade Freddies pappa Dick sponsrat diskot. Dick jobbade på något försäkringsbolag och hade tagit med massa prylar som man kunde vinna. Så vann man limbotävlingen blev man ny ägare till en kapsylöppnare, eller liknande, med företagets logotype på. Det var det bästa diskot vill jag minnas.
Under en period fick min granne och klasskamrat Mattias (som för övrigt gick till final i Vem vet mest för ett tag sedan) ett diskoryck och hade hemmadisko hela tiden, till och med på veckodagarna. Disko på en tisdag liksom, hallå?? Jag tyckte det blev lite för mycket och hemmadiskon fick aldrig samma känsla som när man stod på gympasalsgolvet bland girlanger och utspillda popcorn. Det fanns inga ribbstolar att klänga i när man inte hade någon danspartner.
Till sist, jag googlade på Ankarsviks skola och hittade faktiskt en Barbro i skolans personallista. Kan det vara min alldeles egna Farbro Barbro?
Ankarsvik vi gillar dig, tänk vad tomt det bilr för dig, men efter sommarn vi komma igen med hela vårt glada gäng! UTOM VI ('utom vi' sjungs bara av sexorna).
