Veni Vidi Vicious Vic

Babar chillar på min fot! 

Nu går han runt på golvet och inspekterar varje vrå, pickar lite varstans samt läser aktier och fonder i DN Ekonomi som ligger på golvet!

Det här är Babar från Rågsved! Han (alternativt hon) bor hos mig nu. Han är en skön lirare. Sjunger och visslar hela tiden och badar i sin pool. En dag ska han bli en tupp (om han nu är en kille). Han brukar berätta om hur det är att växa upp i Råggan. Leva på soc-bidrag och råna värdetransporter.
"In the hoods är det ingen jävla lek, fattaru, pip-pip-pip!", sa han till mig. "Chill out", sa jag! Han ba; "Det är lugnt brosan, jag är chill, fattaru, pip-pip-pip!", Jag ba; "Men öööh", han ba; "Fuck off motherfucker! pip-pip-pip"!
Det är en hård jargong, men han är faktiskt jävligt trevlig.

Babar i sitt esse! Står och häckar i gräset och spanar in myror. Fattaru?!

Ibland blir man så himla stolt över att vara svensk. Vi svenskar är ju så bra hela tiden. Titta bara på alla våra celebriteter! I alla (kända) sammanhang finns det en svensk med på ett hörn.

Malin Åkerman, skådespelerska. Vårt senaste stjärskott i Hollywood. Hon medverkar bland annat i Entourage, 27 Dresses, Watchmen och The Heartbreak Kid. När jag såg filmen 27 Dresses förstod jag inte att hon var svensk. Vilket inte är så jävla konstigt eftersom hon knappt är svensk. När hon var två år flyttade hon till Kanada (vilket är jävligt tidigt, jag är fan 23 och bor fortfarande hemma). Hon kan ju knappast klassas som svensk om hon endast tillbringat två ynka år i Sverige, och dessutom hennes två första år i livet.

Steven Soderbergh, filmregissör. Svensk, eller hur! Han heter ju för fan Soderbergh men har bara amerikaniserat sitt efternamn genom att ta bort prickarna på ö:et.

Tiger Woods, golfproffs. Svensk fru! Som dessutom är Jesper Parneviks föredetta barnflicka.

Luis Figo, Fotbollsproffs. Svensk fru!

Will Ferrell, skådespelare. Svensk fru!

Svenskar överallt. Och alla uppfinningar vi har kommit på. Dynamit, musen (till datorn), skype, el-tandborsten, leverpastej etc etc etc.

It feels good to be Svensk!

Vart är världen på väg? Regler hit och lagar dit. Man får ju inte göra någonting längre. Nu får man inte ens hålla sitt barn i handen. Skandalöst...

Jag såg precis en film med Kevin Bacon. På tal om bacon så åt jag det till middag. Fast inte bara bacon.
Filmen handlade om att Kevin Bacon som var en överste skulle eskortera en soldat, som stupat i Iraq, till sin hemort.
När jag såg filmen kom jag att tänka på min tid i nam'. Ja alltså Vietnam -72-73
Det var varmt, fuktigt och djungel överallt. Trots regnskogen hörde jag alltid tonerna av Jimi Hendrix version av All along the watchtower. Cigarettpaketet satt fast med ett band runt hjälmen, vi hade snaggat hår och spottade väldigt ofta.
Språket var ovårdad, så länge överste McNamara inte var i närheten och vi kallade på varandra med efternamnen.
Tiden i Nam var tuff för småpojkar som oss. Men äran att få vara med i armén var större än något annat på denna jord. De som kom hem levande hyllades som hjältar, och de som stupade var ännu större hjältar. Vi hade ju kämpat for our country...

En tidig morgon när vi låg och halvsov i den vietnameiska djungeln hände något som vi inte var beredda på. Innan hade allt varit lugnt. Nästan för lugnt; lugnet före stormen. Plötsligt regnade det granater från himlen. Alla sprang omkring som yra höns, ovetande om vad de skulle ta till. Panik blandades med ilska, blod och svett.
Eftersom jag inte kunde se någon i min pluton i närheten av mig tog jag beslutet att springa mot floden som rann cirka 350 meter från vårt basläger. Jag tog ett djupt andetag och började springa. Kulor swischade förbi och slog i palmerna omkring mig. Jag snavade på en rot, men var uppe på fötter igen lika snabbt som jag hade ramlat. Trots att jag sprang allt vad jag hade så var det som att springa i slow motion. Jag hörde röster men kunde inte lokalisera varifrån de kom. När jag äntligen såg det strömmande vattnet i floden högg det till i mitt ena lår. Det var som om mina ben inte orkade bära mig längre. Hjärnan skickade signaler om att fortsätta springa, men benen trotsade.
Med en duns föll jag till backen och kände hur mitt vänstra lår blev varmt. Jag lade handen på låret och kände att byxbenet var varmt och fuktigt. En svart fläck hade bildats på byxorna vid låret. Jag insåg att jag inte hade lyckats ta mig helskinnad till floden, men jag levde. Nu spelades All along the watchtower igen; There must be some kind of way out of here...

Så om ni undrar varför jag haltar - nääm..

Eller så var det smällen på benet jag fick under fotbollsmatchen i fredags...

Efter mås-incidenten kom jag i en mindre svår chock. Ringde pappa, grät en skvätt, sjöng med i en låt på radion, vevade ner rutan, fast jag slapp veva eftersom det är elektriska fönsterhissar. Ner, upp, upp, ner, ner-upp, upp-ner och hela vägen upp. När jag närmade Sveriges Chicago, Sköndal, blev jag plötsligt invinkad av en polis. Tre polisbilar och ett antal poliser står i korsningen. Stanna, eller stampa på gasen och sticka? tänkter jag. Jag stannar inte helt oväntat bilen intill vägkanten och vevar (fast med en knapp) ner rutan. Nu åker jag dit för dråp eller kanske mord på en måsjävel. Undra vart det är bäst att sitta? Hall, Kumla eller kanske Österåker? Ska jag joina Fucked For Life, OG - Original Gangsters eller Hells Angels? Måste man vara tatuerad om sitter 'inne'? Kan polisen verkligen avgöra om det var jag eller SL-bussen som lade den avgörande dödsstöten?
Hejsan! Säger polisen och tittar mig djupt i ögonen. Innan jag sagt hej tillbaka har jag redan erkänt och berättat om mås-incidenten. Sånt som händer, inte mycket man kan göra, säger polisen och byter istället samtalsämne och börjar fråga om min gitarr som ligger i baksätet på bilen. Spelar du musik? frågar han. Sen får jag blåsa och polismannen frågar om jag är är straffad eller står med i något straffregister. Dråp slash mord på en mås, hinner jag tänka innan min mun utan förvarnning säger; Nej, ingenting! Min mun ler.
Ha en trevlig dag! sa polisen innan han drog sin glock och pumpade mitt flinande ansikte fullt med bly...

I dag körde jag på en fågel. Jag varken åkte ut till Lidingö och hem igen eller begravde den nånstans vid en sjö.
Den bara satt där på vägen när jag kom körandes i 100 km/h. Först trodde jag det var skräp av något slag. En burk eller kanske en bit frigolit, men när jag är cirka två-tre meter ifrån föremålet inser jag vad det är. I en hundradels sekund har jag ögonkontakt med en... med en mås. Jag säger: Neej, en mås! Måsen säger: Nu dör jag! Med en schwung sögs den in under bilen, tumlade runt bland avgasrör och kamaxlar. Jag tittade i backspegeln och lämnade ett moln av fjädrar bakom mig.
Som grädde på måsen kom en tio ton tung SL-buss och avslutade jobbet. Det var som Knock Out, K.O. i Tekken. Yoshimitsu vs. en mås.

Jag har tänkt på det här med att dricka öl. Jag tycker ju att öl är gott. Det är en av anledningarna till varför jag smäller i mig en fem-sex öl en lördagkväll innan utgång. Sen ett par tre öl på krogen. Gott!
Men fråga är om det är så jävla gott att man dricker cirka sju-åtta öl på en kväll, och dessutom betalar lika mycket pengar för ett glas öl som för en meny på McDonalds? Tänk om man skulle köpa ett sexpack läsk och dricka en kväll. Och sen gå ut och köpa några glas sockerdricka på något café. Om man gjorde så skulle man ju gå bananer, fast läsk. Dricka flera liter läsk på en kväll gör man ju inte. Men öl går bra.
Visserligen är ju alkoholen den största boven i dramat. Man vill ju bli lite lagom lullig för att våga ta det där danssteget på dansgolvet. Så fort man fått lite sprit i kroppen går man från att vara en stel nordbo till en het latino. Cha-cha, rumpa, samba och en och annan tango. Nemas problemas.

Jag minns att det var riktigt jobbigt att dricka öl i början av öldrickarstadiet. En rejäl grimasch efter varje klunk. Det var ungefär som att bita i en citron, eller bita i det sura äpplet som det heter på teckenspråk, eller var det ordspråk? Ja, hur som helst så kämpade man ändå på bra. Ölet skulle ner, det var ju ändå rätt manligt att dricka bira. Efter ett tag gav det med sig. Vips, så var det gott.
Dock tror jag att det kan ha med utvecklade smaklökar att göra. När man är ung föredrar smaklökarna socker och sötma i alla dess former. Allt som var sött var gott. Men ju äldre man blev desto mer beska och sura saker började man gilla. Oliver, kaffe, lagrad ost och inte minst öl. Nu för tiden behöver jag inte fyra sockerbitar och en liter mjölk för att dricka kaffet. Jag föredrar till och med svart kaffe. Jag har till och med blivit så vuxen att jag tycker att vissa saker är för söta. Usch vad sött det kan bli ibland.

Varför måste alla som hälsar på ett stort antal människor som han eller hon inte känner kläcka ur sig: Shit, jag kommer knappt ihåg ett namn nu, jag är så dålig på att komma ihåg namn. Ingen gör det. Hälsar man på fem människor eller fler så kanske man kommer ihåg ett av namnen. Dock minns man sällan vem det var.
Ingen förväntar sig att man ska komma ihåg. Att hälsa på människor på en fest är en artighetsgest. Inte något test i hur många namn man kan komma ihåg. Dock verkar alla tro det. Alla måste försvara sig med att man har dåligt minne eller att man är dålig på namn.
I helgen var jag på fest och detta hände. Faktiskt två personer sa samma sak om att de inte kom ihåg namnen. Denna gång tvingade vi (läs: Robban) faktiskt den ena att rabbla upp alla personers namn som han hade hälsat på. Till slut blev det en lek där alla skulle säga vad alla hette. Detta var ett undantag.
I vanliga fall blir man inte tvingad att komma ihåg namn.
Men är du dålig på att komma ihåg namn bör du undvika tillställningar med Robban.

En förstörd stadsdel. Det är var den är. Gamla Stan alltså. För första gången på väldigt länge spatserade jag i går i Gamla Stan. Vad mysigt och vacker det är här i Gamla Stan, tänkte jag först. Men efter den trettonde krims-krams-turist-á-la-punkt-shop-butiken blev den antika och vackra stadsdelen plötsligt ful, skabbig och rent ut sagt avskyvärd.

Istället för att skapa ett kulturellt epicentrum med (bra) restauranger, caféer, pubar, schyssta butiker och gränder kantade med uteserveringar har Gamla Stan blivit en jävla turistfälla. Dyr mat på dåliga restauranger, för det mesta pizzerior. I varje gathörn finns en present-shop med vykort prydda med kungafamiljen, älgar samt en och annan 80-tals-pinuppa som visar stjärten eller brösten. Folkdräkterna pryder varje klädbutiks skyltfönster som om folkdräkten vore vårens hetaste trend. I varannan butik kan du hitta samurajsvärd och i var tredje t-shirts med tryck som "Sprit & bira byggde denna vackra kropp", "100 % svensk", "Blond och smart",  "jag är fet och du är ful, men jag kan banta" eller den fantastiskt roliga texten "Kollar du in mina bröst eller läser du bara texten?".

Det värsta är att det på något otroligt underligt sätt måste gå bra för dessa kungafamiljen-på-vykort-affärer. De finns ju kvar år efter år. Kanske är det tyskarnas fel och deras maniska besatthet av den exotiska älgen. Eller är det de svenska turisterna från glesbygden som frossar i t-shirts med skojiga (läs: bonniga) tryck.
Undra hur många nyckelringar, vykort och t-shirts med tryck butikerna måste sälja för att gå runt?
Tyvärr verkar de sälja tillräckligt mycket krims-krams för att finns kvar.

Från och med nu ska jag bojkotta Gamla Stan tills alla skitbutiker och skitpizzerior går i konkurs. AVGÅ GAMLA STAN!