Kalkon
Jag vill bara understryka att jag inte på något sätt är missnöjd över sommarens Turkietresa, med tanke på gårdagens blogginlägg (och min flickväns kommentar). Så, inte besviken, bara nöjd och superpepp – speciellt när vi ska bo så här:
Och det är jag väl värd när jag bara har 12 dagar semester i sommar!
Och det är jag väl värd när jag bara har 12 dagar semester i sommar!
Sherpas
Jag och min flickvän Sofia har för någon månad sedan bokat en semesterresa till Turkiet i sommar. Ingen sista minuten här inte. Men jag är lite av en analytiker när det gäller resor så jag vet liksom när man ska köra sista minuten eller när man ska vara ute i god tid.
Jag älskar att resa och jag är urtypen som skulle svara "det blir nog en resa" på frågan "vad ska du göra för pengarna?" om jag skulle vara med i trisskrapet i TV.
Eftersom jag bara har 12 dagars semester i sommar så kan jag inte genomföra någon av mina drömresor. Den senaste i raden är att bila från New Orleans till Florida.
Men nu blir det alltså Turkiet. Jag har varit i Turkiet en gång tidigare. Jag var väl en 14-15 år och åkte med min bästa kompis Thomas och hans föräldrar. Det var en resa att minnas det. Vi såg delfiner på väldigt lång avstånd, vi såg en bajskorv komma åkande i vattnet när vi badade och vi blev nästan tvingade att köpa varsin svindyr fotbollströja av en pengakåt turkisk försäljare. Jag och Thomas förstod liksom inte att det ingick i dealen att även köpa tröjorna när vi satt där med varsin tröja på oss och blev bjudna på turkiskt te. Säljaren var till och med så sugen på att sälja tröjorna till oss att han erbjöd (läs: nästan tvingade) oss att ta en taxi till vårt hotell för att hämta pengar, eftersom vi inte hade tillräckligt med pengar på oss. Inte nog med detta så fastnade Thomas tröja runt huvudet när han skulle ta av sig den så att en söm sprack. Men vi lyckades tillslut lämna butiken utan fotbollströjorna. Efter denna traumatiska upplevelse fick det bli en omväg till stranden reseten av resan för att slippa möta denna galna försäljare igen.
Men snart vill jag göra en något mer spektakulär resa än att åka en vecka till Turkiet. Som att rida kamel genom Gobiöknen (eller gå i Sven Hedins fotspår), volontärjobba som sherpa i Nepal (dom som bär bergsbestigarnas packning till typ sista baslägret), snorkla över Atlanten eller cykla Dakarrallyt.
I dag räcker det inte med att åka till Autralien eller Sydostasien för att vara en riktig backpacker, för det gör typ alla, det är liksom mainstream. Så det gäller att ta den svåra vägen, helst den omöjliga, om man vill kunna imponera på andra.
Eller så skiter man i att imponera på andra och bokar första bästa charter och dricker pilsner på balkongen i en hel vecka. Det funkar tamej fan det också! Det är ju semester.
Jag älskar att resa och jag är urtypen som skulle svara "det blir nog en resa" på frågan "vad ska du göra för pengarna?" om jag skulle vara med i trisskrapet i TV.
Eftersom jag bara har 12 dagars semester i sommar så kan jag inte genomföra någon av mina drömresor. Den senaste i raden är att bila från New Orleans till Florida.
Men nu blir det alltså Turkiet. Jag har varit i Turkiet en gång tidigare. Jag var väl en 14-15 år och åkte med min bästa kompis Thomas och hans föräldrar. Det var en resa att minnas det. Vi såg delfiner på väldigt lång avstånd, vi såg en bajskorv komma åkande i vattnet när vi badade och vi blev nästan tvingade att köpa varsin svindyr fotbollströja av en pengakåt turkisk försäljare. Jag och Thomas förstod liksom inte att det ingick i dealen att även köpa tröjorna när vi satt där med varsin tröja på oss och blev bjudna på turkiskt te. Säljaren var till och med så sugen på att sälja tröjorna till oss att han erbjöd (läs: nästan tvingade) oss att ta en taxi till vårt hotell för att hämta pengar, eftersom vi inte hade tillräckligt med pengar på oss. Inte nog med detta så fastnade Thomas tröja runt huvudet när han skulle ta av sig den så att en söm sprack. Men vi lyckades tillslut lämna butiken utan fotbollströjorna. Efter denna traumatiska upplevelse fick det bli en omväg till stranden reseten av resan för att slippa möta denna galna försäljare igen.
Men snart vill jag göra en något mer spektakulär resa än att åka en vecka till Turkiet. Som att rida kamel genom Gobiöknen (eller gå i Sven Hedins fotspår), volontärjobba som sherpa i Nepal (dom som bär bergsbestigarnas packning till typ sista baslägret), snorkla över Atlanten eller cykla Dakarrallyt.
I dag räcker det inte med att åka till Autralien eller Sydostasien för att vara en riktig backpacker, för det gör typ alla, det är liksom mainstream. Så det gäller att ta den svåra vägen, helst den omöjliga, om man vill kunna imponera på andra.
Eller så skiter man i att imponera på andra och bokar första bästa charter och dricker pilsner på balkongen i en hel vecka. Det funkar tamej fan det också! Det är ju semester.
Tjugofem
Då har jag blivit 25 år eller "ett år nämare 50" som man säger.
1986 var året då bland annat fotbolls-VM spelades i Mexiko, Olof Palme blev mördad, Tjernobylkatastrofen, Världens längsta smörgåsbord, 729 meter, dukades på Kungsgatan och då jag föddes.
När jag föddes såg jag ut som en smurf. Jag var blå, vägde 4050 gram och var 54 cm lång. Jag var alltså en bjässe. En blå bjässe. Som en avatar. Men med hjälp av kärlek från min familj och en kuvös så fick jag normal hudfärg (alltså inte blå längre) och mitt liv började på riktigt.
Nu funderar jag allvarligt på att börja skriva på mina memoarer. Den ska heta "Jag föddes blå" och väntas publiceras någon gång på nya 70-talet (2070).
I kapitel 25 ska det stå "jag är så tacksam över alla gratulationer jag har fått, stort tack till er alla!"
Det sägs att en anfallare i fotboll är som bäst när han är 27 år, det betyder alltså att jag har två år på mig att övertyga Erik Hamrén, sen är det för sent.
Nu ska jag ringa min bäste vän Robert, han kan tydligen allt om pensionssparande ...
1986 var året då bland annat fotbolls-VM spelades i Mexiko, Olof Palme blev mördad, Tjernobylkatastrofen, Världens längsta smörgåsbord, 729 meter, dukades på Kungsgatan och då jag föddes.
När jag föddes såg jag ut som en smurf. Jag var blå, vägde 4050 gram och var 54 cm lång. Jag var alltså en bjässe. En blå bjässe. Som en avatar. Men med hjälp av kärlek från min familj och en kuvös så fick jag normal hudfärg (alltså inte blå längre) och mitt liv började på riktigt.
Nu funderar jag allvarligt på att börja skriva på mina memoarer. Den ska heta "Jag föddes blå" och väntas publiceras någon gång på nya 70-talet (2070).
I kapitel 25 ska det stå "jag är så tacksam över alla gratulationer jag har fått, stort tack till er alla!"
Det sägs att en anfallare i fotboll är som bäst när han är 27 år, det betyder alltså att jag har två år på mig att övertyga Erik Hamrén, sen är det för sent.
Nu ska jag ringa min bäste vän Robert, han kan tydligen allt om pensionssparande ...
Mitt liv som djur ...
Även om jag trivs oerhört bra med mitt nuvarande liv så kan jag ibland drömma om att få vara ett djur. Det verkar så bekymmerslöst. Inget jobb, ingen skola, inga tider att passa och inga jobbiga gympass för att hålla sig i trim.
Att vara ett djur är lite som att vinna 100 miljoner på lotto – om man inte är en packåsna eller en oekologisk, icke frigående värphöna vill säga.
Men hur är då livet som djur egentligen? Jo, för de flesta djur så finns det både för- och nackdelar.
Katt
Att vara katt måste vara ljuvligt. Man sover mycket, man blir kliad, man kan klättra i träd och man har nio liv. Men sen kommer det här med maten. Det är ju lite av en skärgårdsmyt att katter får grädde och stekt strömming frukost, lunch och middag. Visserligen kan det låta lyxigt att äta anka, lamm och rödspätta. För det är ju några av rätterna som står på kattmatsburken. Men hur mycket rödspätta är det i en whiskasburk egentligen? Det ser varken ut som rödspätta eller luktar som rödspätta. Vare sig det är anka eller räka så ser kattmaten likadan ut. Lika brun och lika illaluktanden. Och torrfoder ska vara någon slags ersättning till människans snacks. Jag tror att jag någon gång i min barndom prövade att äta ett torrfoder (observera ett) och det smakade inte som chips eller jordnötter. Vill tillägga att jag testade torrfoder i min andra stoppa-allt-som-ser-ut-som-mat-i-munnen-fas. Min första testa-allt-fas hade jag mellan ett och tre år och min andra mellan sex och åtta år. Myror åt jag också, och barr.
Åter till kattlivet. Nä, katt kanske inte är något liv på gräddhyllan som man kan tro vid första anblicken.
Hund
Att vara hund är ju lite av av kattliv light. Ungefär samma livsstil, mycket sömn, mycket kelande och ungefär samma mat med bonusen att man får äta rester. Visserligen sägs det att hundar inte har några smaklökar så det kanske inte blir så stor skillnad mellan en medium rare entrecôte och en skithög. Men till skillnad från kattlivet så har man inte samma frihet. Man kan inte hur som helst traska omkring fritt i skog och mark. Ska man ut och gå så ska man vara kopplad. Tänk om man ser en svinintressant hare en bit bort, men så är det någon som håller tillbaka en. Det är lite som att man som människa ser en jättesnygg tröja i ett skyltfönster till reapris och precis när man är på väg att kliva in i butiken så är det någon som rycker en i halsduken och säger ett högt och bestämt NEJ.
Näe, hund är nog inte heller the life on earth.
Val
Att vara en tolv meter lång val (eller 30 meter lång om man är en blåval) och glida omkring i världshaven låter ju faktiskt inte så pjåkigt. Man har ett ständigt flöde av mat och allt är väldigt fridfullt. Eftersom man är världens största djur så har man inga fiender, inte ens dom där jobbiga hajarna kan retas eller försöka äta upp en. Men sen kommer det här med den ständiga rörelsen och ta sig mellan punkt A och B. Det låter inte jättekul att behöva simma från Island till Kapstaden. Jag tycker liksom att det är jobbigt att simma 200 meter i simhallen. En val vill jag inte vara.
Koala
Dessa underliga, megasöta och bomullsmjuka djur som lever i Australien verkar ju ha ett riktigt härligt och bekvämt liv. Det sägs att av dygnets 24 timmar sover koalan i 23 timmar. Då kan man fan inte klaga på att man sovit för lite. Koalan måste ju vara det mest utsövda djuret på jorden. Under den vakna timmen så äter man! Det låter som ett riktigt drömliv för våra inte allt för arbetsglada 90-talister.
Att koalor blir höga på eukalyptusbladen är en myt, däremot är energivärdet i eukalyptusen så lågt att koalan inte orkar göra annat än att sova. Och att sova hela dagarna är ju faktiskt inte så fantastiskt roligt. Jag menar, om jag sover längre än till klockan 12 så får jag ångest över att halva dagen har gått.
Myrslok
Som barn var jag alltid en myrslok. Jag fick för mig att jag var, eller ville vara, en myrslok. Jag kan inte riktigt motivera varför ett liv som myrslok skulle vara så fantastiskt härligt. Visserligen åt jag och faktiskt tyckte att skogsmyror var ganska goda. Lite citrussmak, kanske som en whiskey sour utan whiskey. Men att stoppa en halv meter lång tunga i en myrstack låter inte särsklit lockande i dag.
Highland Cattle-ko
Ett liv som en vanlig ko är inget som intresserar mig, men att få leva som en Highland Cattle-kossa är desto mer frestande. Varför då tänker ni? Jo, tänk er ett skönt liv på det skottska höglandet, säckpipornas ljuva musik i öronen, ett par rejäla horn, obegränsat med gräs och en riktigt skön Liam Gallagher-frilla. I'm a rock'n'roll star som Oasis sjunger ...
Highland Cattle i indiefrisyr. Inte illa!
Att vara ett djur är lite som att vinna 100 miljoner på lotto – om man inte är en packåsna eller en oekologisk, icke frigående värphöna vill säga.
Men hur är då livet som djur egentligen? Jo, för de flesta djur så finns det både för- och nackdelar.
Katt
Att vara katt måste vara ljuvligt. Man sover mycket, man blir kliad, man kan klättra i träd och man har nio liv. Men sen kommer det här med maten. Det är ju lite av en skärgårdsmyt att katter får grädde och stekt strömming frukost, lunch och middag. Visserligen kan det låta lyxigt att äta anka, lamm och rödspätta. För det är ju några av rätterna som står på kattmatsburken. Men hur mycket rödspätta är det i en whiskasburk egentligen? Det ser varken ut som rödspätta eller luktar som rödspätta. Vare sig det är anka eller räka så ser kattmaten likadan ut. Lika brun och lika illaluktanden. Och torrfoder ska vara någon slags ersättning till människans snacks. Jag tror att jag någon gång i min barndom prövade att äta ett torrfoder (observera ett) och det smakade inte som chips eller jordnötter. Vill tillägga att jag testade torrfoder i min andra stoppa-allt-som-ser-ut-som-mat-i-munnen-fas. Min första testa-allt-fas hade jag mellan ett och tre år och min andra mellan sex och åtta år. Myror åt jag också, och barr.
Åter till kattlivet. Nä, katt kanske inte är något liv på gräddhyllan som man kan tro vid första anblicken.
Hund
Att vara hund är ju lite av av kattliv light. Ungefär samma livsstil, mycket sömn, mycket kelande och ungefär samma mat med bonusen att man får äta rester. Visserligen sägs det att hundar inte har några smaklökar så det kanske inte blir så stor skillnad mellan en medium rare entrecôte och en skithög. Men till skillnad från kattlivet så har man inte samma frihet. Man kan inte hur som helst traska omkring fritt i skog och mark. Ska man ut och gå så ska man vara kopplad. Tänk om man ser en svinintressant hare en bit bort, men så är det någon som håller tillbaka en. Det är lite som att man som människa ser en jättesnygg tröja i ett skyltfönster till reapris och precis när man är på väg att kliva in i butiken så är det någon som rycker en i halsduken och säger ett högt och bestämt NEJ.
Näe, hund är nog inte heller the life on earth.
Val
Att vara en tolv meter lång val (eller 30 meter lång om man är en blåval) och glida omkring i världshaven låter ju faktiskt inte så pjåkigt. Man har ett ständigt flöde av mat och allt är väldigt fridfullt. Eftersom man är världens största djur så har man inga fiender, inte ens dom där jobbiga hajarna kan retas eller försöka äta upp en. Men sen kommer det här med den ständiga rörelsen och ta sig mellan punkt A och B. Det låter inte jättekul att behöva simma från Island till Kapstaden. Jag tycker liksom att det är jobbigt att simma 200 meter i simhallen. En val vill jag inte vara.
Koala
Dessa underliga, megasöta och bomullsmjuka djur som lever i Australien verkar ju ha ett riktigt härligt och bekvämt liv. Det sägs att av dygnets 24 timmar sover koalan i 23 timmar. Då kan man fan inte klaga på att man sovit för lite. Koalan måste ju vara det mest utsövda djuret på jorden. Under den vakna timmen så äter man! Det låter som ett riktigt drömliv för våra inte allt för arbetsglada 90-talister.
Att koalor blir höga på eukalyptusbladen är en myt, däremot är energivärdet i eukalyptusen så lågt att koalan inte orkar göra annat än att sova. Och att sova hela dagarna är ju faktiskt inte så fantastiskt roligt. Jag menar, om jag sover längre än till klockan 12 så får jag ångest över att halva dagen har gått.
Myrslok
Som barn var jag alltid en myrslok. Jag fick för mig att jag var, eller ville vara, en myrslok. Jag kan inte riktigt motivera varför ett liv som myrslok skulle vara så fantastiskt härligt. Visserligen åt jag och faktiskt tyckte att skogsmyror var ganska goda. Lite citrussmak, kanske som en whiskey sour utan whiskey. Men att stoppa en halv meter lång tunga i en myrstack låter inte särsklit lockande i dag.
Highland Cattle-ko
Ett liv som en vanlig ko är inget som intresserar mig, men att få leva som en Highland Cattle-kossa är desto mer frestande. Varför då tänker ni? Jo, tänk er ett skönt liv på det skottska höglandet, säckpipornas ljuva musik i öronen, ett par rejäla horn, obegränsat med gräs och en riktigt skön Liam Gallagher-frilla. I'm a rock'n'roll star som Oasis sjunger ...
Highland Cattle i indiefrisyr. Inte illa!
