Veni Vidi Vicious Vic

I går var jag inne på att byta bana och bli pilot. I dag har jag tittat på Per Morbergs program Vad blire för mat? och är helt övertygad om att kock är mitt drömyrke.
När jag tänker kock så tänker jag inte att man står och steker färdig pyttipanna på nån sylta längst E4:an. Och jag tänker heller inte på att med pincett rensa skrumpna morötter i ett labratorium (Läs mitt inlägg om "Det danska krogundret").

När jag tänker kock så tänker jag att man lagar riktigt gedigen och vällagad mat – från grunden.
Jag har nästan alltid haft drömmen om att få laga mat för lön. Jag var till och med nära på att söka Hotell/restaurang-gymnasiet, men skrotade den idén och läste istället samhäll ekonomi – nästa samma sak.
Men tänk att få ha sin egen restaurang och göra massa människor glada genom god mat. Sen kan man briljera (och griljera) inför kompisarna när man bjuder över dem på middag. Och tänk att kunna hacka lök så där supersnabbt! Helt fantastiskt!
Andra positiva saker med att vara kock är att man blir tjenis med alla försäljare i saluhallen och man får bara de bästa av de bästa råvarorna till sin superpopulära restaurang.
Förmodligen blir man även en hejare på viner när man är kock.
Vad passar bäst till fågel? kanske någon frågar, en Château Haut-Brion, nollsjua, Bordeaux, skulle jag svara. Gästerna skulle imponerat nicka och säga då tar vi en sån!

En av anledningarna till att jag inte sökte till kockgymnasiet var att jag insåg att kockyrket förmodligen inte var så härligt som jag beskrivit det här ovan.
Sena kvällar, stressigt, bli utskälld av en mer erfaren kock när man gjort såsen en aning för tunn, få finnar i hela ansiktet av allt stekflott och kanske till och med bli trött på att laga mat.
Vägen till att ha en egen restaurang är lång, jättelång. Man får förmodligen stå där ett bra tag och skala potatis innan man ens får börja laga mat på riktigt.
Jag tror helt enkelt att jag nöjer mig med att vara en glad amatörkock som mellan varven (försöker) imponerar på mina vänner med mina få, men ack så goda, paradrätter.

Smaklig spis!

Jag tänkte gå igenom några av mina drömyrken. Och då menar jag verkligen dröm, alltså yrken som jag ibland drömmer om att ha men kanske egentligen inte skulle vilja arbeta med hela livet.

I dag börjar vi med det första, nämligen pilot.
Pilot var ett riktigt statusyrke för cirka 30 år sedan men är i dag inte alls lika häftigt, tyvärr. Förr i tiden så var ju piloterna inte bara luftens kungar utan även kungar i största allmänhet. Som pilot kunde man komma in på de trendigaste klubbarna, få bord på den kändaste och mest fullbokade restaurangen i världen, samt ha ett följe av vackra damer som liksom skuttade efter en när man drog sin rullväska genom flygplatsen.
Men även om det inte är lika hög status på piloter i dag så tycker jag ändå att det är ett jädrans coolt yrke. Speciellt om man är långdistanspilot. Dom är ju så sjukt beresta och världsvana.
Jag läste en gång en intervju med en svensk pilot i nån flygplanstidning där de frågade vilken flygplats han gillade bäst att landa på, eller liknande. Piloten svarade: Det bästa är att landa på Nairobis flygplats i Kenya i gryningen, när man ser den stora rödgula solen sakta stiga upp. Jag blev helt såld på hans svar. Jag vill också bli pilot och avsluta dagen med att landa till en kenyansk soluppgång.
För väldigt länge sen blev jag lustigt nog spådd att bli pilot – men den spådamen (vem det nu var?) kunde visst inte sina kort, kaffesump eller spåkula.
Men en gång tittade jag faktiskt i en utbildningskatalog där det fanns pilotutbildningar. Men jag saknade en hel del skolämnen för att ens få söka. Men min syn är det inge fel på. Just bra syn har jag hört ska vara ett grundkrav för att få utbilda sig till pilot.

Men å andra sidan är jag ganska glad över att inte vara pilot. Man är borta mest hela tiden, man har väldigt konstiga och oregelbundna arbetstider och jag klagar ibland över att det är tråkigt att bara stirra in i en datorskärm hela dagarna, men det måste fanimej vara ännu tråkigare att stirra rakt ut i luften hela dagarna.
Fast det vore ändå mäkigt att kunna svara "jag är pilot" när någon frågar vad man sysslar med. Eller ännu mäktigare att säga "nä jag kan tyvärr inte spela innebandy ikväll, jag ska flyga ett Boeing 747 till Rio de Janeiro om några timmar" när något innebandykorplag frågar om man kan hoppa in och spela.

I morgon tar jag mig an mitt andra drömjobb – kock.

I dag på mitt jobb som var det en målare som skulle måla om i ett av konferensrummen. Samtidigt som han målade pratade han i telefon. Med en väldigt hög och klar stämma pratade han om allt från parkeringsböter till att firman skulle åka till fjällen i april – "det trodde man ju inte med tanke på att vi åkte till Åland för ett tag sen, men nu ska vi åka i april". Hans ton varierade mellan fly förbannad över att det är städdagar var och varannan jävla dag – därav parkeringsbötern – till munterhet och små gurglande skratt när han snackade skit om någon arbetskamrat som inte dög till någonting. Han tog ingen som helst notis om att det satt en massa andra människor och arbetade bara ett tiotal meter ifrån där han stod och målade (läs: pratade högt i telefon).

Undra vem han pratade med?
Säkert en annan målare som stod på ett annat kontor och drog med färgrollern och lika högljutt besvarade hans gurglande skratt – "jasså, så ni ska åka till fjällen era jävlar, vi ska bara få gå på Tyrol och kolla på Björn Skifs, men det är ju inte fy skam det heller" kanske han berättade till målaren på mitt kontor.

Undra vad målaren hette?
Jag är ganska säker på att han hette Johnny som han uttalar med söderdialekt. Men det vet jag inte säkert, men han kändes som en Johnny i alla fall.
I övrigt var Johnny den typen av människor som vägrar ha bälte när han åker bil – bälten är för fjollor.
En sån som alltid knäcker en starköl till middagen som han tillbringar framför TV:n.
Han har varit på exakt samma ställe, och samma hotell, på Mallorca 20 år i rad.

Eller så har jag helt fel!
Johnny kanske heter Gabriel och har alltid bälte när han åker i sin supermiljövänliga bil. Han lagar bouf borgignon tillsammans med hela familjen (alla hjälper till) och han har ett litet rött torp i Småland med en helt fantastisk rosenträdgård.

Ibland är jag så fördomsfull.

Ibland är det skönt att vara lite för sig själv. En stund då man kan göra precis som man vill, vad man vill, hur man vill. Jag tror nog alla tycker det är ganska härligt att få den där egna stunden, även om man är sällskapssjuk.
Men ibland är man ensam lite för länge. Det är då man börjar (precis som kvinnor över 50 också gör även när de inte är ensamma) prata med sig själv.

Första steget när man varit ensam en längre stund är att man inte längre är helt tyst. För när man är ensam i tio minuter så är man tyst, under alla tio minuter.
Det börjar med att man suckar högt, till exempel när man inser att mjölken är slut. Nästa steg är att man byter ut suckarna mot svordomar – är osten slut så kanske man utbrister i ett väsande "vaafaaan".
Det tredje steget är att man istället för att enbart tänka även säger tanken högt, till exempel "jahapp, men då får jag väl gå och köpa ost och mjölk då". I denna fas handlar det helt enkelt om att man säger det man tänker. Man uttrycker sig med ljud.
Fortsätter man att vara ensam utan att ha kontakt med någon annan person så går man in i nästa fas – prata med sig själv-fasen.
I denna fas uttrycker man inte bara sina tankar högt, man börjar också konversera med sig själv. Man kan helt plötsligt ställa en fråga eller ett säga ett påstående till sitt egna jag: "Vore det inte gott med en kopp kaffe? Jo, jag tror jag gör mig en kopp. Kanske man ska ha en lite bulle också!". Som om man skulle föreslå något för sig själv som man inte ville ha. Jag skulle inte fråga mig själv "om det inte vore gott med en kopp kaffe" om jag inte visste att jag var sugen på kaffe.
Risken när man varit ensam alldeles för länge är att denna prata med sig själv-fas sitter kvar även när man inte är helt ensam längre. Plötsligt på tunnelbanan tänker man (läs: säger högt och tydligt) "Nej, fan jag glömde mobilen hemma" eller "jag skulle ha bajsat innan jag åkte".

Jag har tittat några avsnitt på programmet Stjärnorna på slotten. Underhållande. Men jag vet något som vore ännu mer underhållande. Min idé är inte i sig unik, det har gjorts förut men aldrig i denna tappning.
Ni minns väl Sikta mot stjärnorna? Efter det kom ju dundersuccén Småstjärnorna. Robinsons lite mer barnvänliga variant Wild Kids – också succé. Till och med Lilla Melodifestivalen har gått hem i vartenda hushåll runt om i Sverige. Barn är helt enkelt underhållande. Titta bara på Idol – bara kids. Ingen i idol är väl äldre än 15? Och det är ju det som går hem.
Så SVT borde helt enkelt satsa på Småstjärnorna på slottet. Kanske att de till och med ska döpa det till Småstjärnorna på prinsesslottet för att göra barnvinkel ännu tydligare.

Tänk att man sätter ihop, låt oss säga Amy Diamond, Molly Sandén, Eric Saade (jag vet att han är typ 22 år och faktiskt skulle kunna kvalificera sig för riktiga Stjärnorna på slottet men han känns ändå som ett barn. Alla hans fans är i alla fall barn), Benjamin Wahlgren och Chloé Schuterman.

Idén med Stjärnorna på slottet är att varje kändis får en egen dag då de får göra precis vad de vill, prata om sig själv, bestämma mat – ja, hela dagen handlar om just den personen.
Småstjärnorna på prinsesslottet fungerar precis likadant.

Hur skulle då Amy Diamonds dag se ut?
Jo, hon verkar ju vara av den där duktiga flickan-typen så det skulle vara uppstigning klockan 07.00 för lite morgongymnastik samt varmt honungsvatten för att mjuka upp stämbanden. Sedan skulle alla tillsammans be en bordsbön innan frukost. Men Amy känns ändå lite som tjejen som också vill bjuda på det lilla extra. Och vad går upp mot ett riktigt ordentligt McDonalds-kalas? "Men ingen fyller ju år!?" kanske Benjamin Wahlgren utbrister. "Tihi, jag vet. Knäppt va!" skulle Amy svara och så skulle alla fnittra så att pommes fritsen flög som scudmissiler över bordet.
Amy berättar lite om sitt oerhört tuffa liv som barnsuperstjärna, gråter en skvätt då hon berättar om när hennes mamma blev arg när hon hade ett (1) fel på matteprovet i fyran och sen knyter hon ihop hela dagen med att sjunga sin egen låt What's in it for me acapella framför en lägereld.

Sen har vi Molly Sandéns dag.
Molly är ju inte direkt nyfödd. Hon får väl till och med gå på systemet i år. Hon har dessutom blivit utsedd till Sveriges 88:e sexigaste kvinna i tidningen Slitz 2011 – det blir man ju inte om man är ett barn. Men hon är urtypen av en tjej som aldrig riktigt vill växa upp. Molly hade garanterat gjort dagen till ett enda långt pyjamasparty. Molly har en pyjamas fullpepprad med små nallebjörnar som håller i ett hjärta (Eric Saade har en pyjamas i skinn och nitar). De hade stannat inne hela dagen med nerdragna persienner för att simulera att det var natt och tittat på ett Disney-marathon. Molly delar senare ut godiskaktusar (en gurka med instuckna godisspetsade tandpetare nedstoppad i en kruka) till alla småstjärnor samt att hon har gjort en jättestor bål – alkoholfri såklart. Hon bjussar också på grönsaksstänger med dipp – "så himla gott men samtidigt sååååå nyttigt". Framåt kvällen då Molly fått i sig alldeles för mycket godis och alkoholfri bål får hon ont i magen, blir sur och går upp och lägger sig. Amy Diamond ser sin chans att gå och lägga sig tidigt med valsen "jag går och tittar till henne".

Eric Saade.
Här förväntar man ju sig något riktigt jävla bad ass. Jag menar har man solbrillor på sig dygnet runt, fingerlösa skinnhandskar och uppdragen luva så måste man ju bara vara supertuff, som min mamma skulle ha sagt.
Saades dag går i alla fall ut på att leka en massa roliga lekar: Ryskaposten, mörka rummet, sanning eller konsekvens och jag har aldrig.
Kort efter att leken Sanning eller konsekvens påbörjats springer Drama Queenen Molly gråtandes iväg efter att Eric Saade listat Amy Diamond som etta på sanningsfrågan "lista dina 3 bästa kyssar". Benjamin fattar ingenting och Chloé Schuterman står mest och poserar framför web-kameran för dagens outfit-bilden.
Eric Saade avrundar kvällen med att spotta Benjamin i ansiktet och kalla honom "pajas" då han inte förstod leken Jag har aldrig. Benjamin drack hela tiden eftersom han aldrig hade gjort något!

Ja, det kanske räcker så. Men det skulle vara underhållande TV. Det skulle bli en sådan braksuccé. Och tänk rubrikerna! Kanske något i stil med detta gamla blogginlägg från 2008!

Alla har vi haft mer eller mindre starka barndomstrauman. Jag minns en sak som kanske inte är så jättefarligt, det kanske inte ens kan kallas för ett trauma men det har liksom etsat sig fast i mig som ett oerhört obehagligt minne. Jag kan fortfarande känna samma obehag som jag kände då för en så där 15 år sedan.

På den tiden, på mitten 1990-talet, bodde jag i Sundsvall och min klass skulle åka på klassresa till Örnsköldsvik. Vi skulle dels besöka ett terrarium, jag tror det hette Spindelhuset, där vi skulle titta på ormar, spindlar, ödlor och andra kräldjur och insekter. Men sedan skulle vi också besöka den kanske roligaste platsen på hela jorden för en 9–10-åring – Paradisbadet.
Paradisbadet är ett äventyrsbad som slår Södertäljes motsvarighet Sydpoolen med flertalet vattenrutschkanelängder.
Oj, så skoj det var att åka i alla vattenrutschkanor. Snabba, långa, slingriga, branta, en som slingrade sig utanför byggnaden (hur coolt är inte det?), vågmaskin, strömmar. Ja, allt fanns i detta paradisbad.

En rutschkana hette Vildforsen. Den var varken snabb, brant eller särskilt slingrig, men den var rolig ändå. Man kunde till exempel åka flera stycken samtidigt och härja ganska fritt. Runt om vildforsen var det djungel, klippor och annat verklighetstroget material som gjorde att det kändes som om man forsade ner i en peruansk bergsfors. Men som barn vill man ändå göra allt lite roligare, lite läskigare, tänja lite mer på gränserna. Och det gjorde vi.
Vi hade nämligen kommit på att man i slutet av vildforsen kunde greppa tag i några stenar vid sidan av rutschkanan. Om man fick ett bra grepp så kunde man hänga där och dingla med fötterna och låta vattnet forsa under kroppen. Fantastiskt kul tyckte vi och hängde i för allt vad vi orkade.

En gång när jag hängde där och tänkte "jag ska fan i mej aldrig släppa taget" så kom en lite yngre pojke farande ner för vildforsen. Pojken hann aldrig svänga undan för en hängande Viktor Meidal och åkte rakt in i mig. Jag tappade taget och åkte ner i den stora poolen. "Jahapp, tänkte jag, upp på'na igen bara". Men när jag kom upp till ytan igen så fick jag en sådan djävulsk utskällning av pojkens pappa som med resten av familjen hade stått i den stora poolen och väntat in sin son. Hela familjen stirrade argsint på mig medan pappan, rosenröd av ilska, gormade det ena icke barnvänliga ordet efter det andra.
Det var som att jag glömde bort min simförmåga och fick ta till hundsim för att snabbt ta mig upp ur poolen. Jag fick liksom simma förbi hela pojkens familj där dom stod på en lång rad. Deras blickar följde varje hundsimtag jag tog.
Först blev jag chokad, sedan blev jag rädd men efter en stund så var det jag som blev rosenröd av ilska. Jag hade ju inte gjort något fel, jag hade ju bara hängt där och dinglat med benen. Det var ju han, lillpojken, som hade åkt in i mig. Och det hände inte ens något med honom. Han tyckte säkert att det var kul.
Efter en stund, när min rädsla hade bytts ut mot mod kom jag på vad jag borde ha gjort. Jag borde ha dykt ner under ytan igen och snabbt som en krokodil bitit den arga pappan i benet och sedan lika snabbt upp ur poolen och skrika "Gubbjävel". Under flera år därefter återskapade hela situationen i mitt huvud och testade olika scenarier.

Jag kan fortfarande bli lite arg på DEN DÄR JÄVLA GUBBJÄVELN. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Det kanske inte låter så farligt men att som barn bli utskälld av en vuxen människa, särskilt en främmande man, när man inte ens tycker att man gjort något fel är faktiskt ganska traumatiskt.
Det var väl tur att jag var ett barn och det värsta och mest brutala jag kunde komma på som hämnd var att bita honom i benet.

"Ett 20-tal viktväktare i Växjö samlades igår för att väga sig i föreningens lokaler och se hur mycket övervikt de blivit av med. Då brakade det till – det var golvet som rasade. Ingen skadades. Rasorsaken är okänd."

Detta skrev Sydsvenskan för ganska precis två år sedan. Då var rasorsaken okänd, men jag tror jag har listat ut det!
Lösingen är enkel – julen. Att undvika att äta på tok för mycket mat, choklad, pepparkakor, lussebullar, bälja i sig glögg och julöl är ungefär som att försöka undvika solen i Saharaöknen, vilket i sin tur är ungefär lika svårt som att undvika att bli blöt när man badar – så Sydsvenskan, rasorsak okänd? Vafan trodde ni egentligen??

När jag väl är inne på julen kommer jag ihåg en julafton för många år sedan. På den tiden hade min familj en svart labrador som hette Zacki. Zacki var som många andra hundar väldigt glad i mat.
Framåt julaftonskvällen när vi återigen började bli hungriga tänkte vi att en skinkmacka inte skulle sitta helt fel. Eftersom julskinkan var en riktig bjässe låg den ute i kylan utanför ytterdörren då kylskåpet var fullproppat med annan mat. När vi, så där öppna-julklappar-förväntansfulla, öppnade ytterdörren för att ta in julskinkan var den borta – dock inte helt spårlöst. Runt om i trädgården låg blänkande foliebitar utspridda samt en överjäst och otroligt skamsen labrador som med sina allra snällaste och mjukaste hundögon sade "förlåt".
Men jag vet att han egentligen menade "Vafan trodde ni egentligen?!!".

Min kompis Nille var med om en lustig grej i dag. Nille är finsnickare, en mycket duktig sådan för övrigt. Hur som helst. Det började med att han vann en auktion på tradera. Tror det var ett headset/mikrofon till sina hörselkåpor så han kan prata i mobilen samtidigt som att sågar en planka i bandsågen.
Efter att han vann auktionen satte han in pengar på säljarens konto och satte sig ner och väntade på att hans paket skulle komma på posten. Men det kom aldrig. Inte nog med detta, Nille upptäcker också att headsetet/mikrofonen nu på nytt var upplagd på tradera. Nille hörde genast av sig och berättade att han inte hade fått något paket trots att han satt in pengar. Några dagar senare hörde säljaren av sig och berättade att paketet var skickat.

I dag kom äntligen paketet, men där låg inte bara ett headset/mikrofon – där låg också en potatisskalare!
Det låter helt absurt men är helt sant.
Vad betyder detta? Var det en fin gest från säljaren efter sitt misstag – "ah, jag skickar med en potatisskalare som kompensation för min sena försändelse"? Eller var det något slags hot? Ungefär som i Gudfadern när Don Corleone la ett hästhuvud i Mr Woltz säng?


Vad ska detta betyda?

När man läser i tidningen om bankrånare så får man inte direkt sympatier för tjuvarna. Folk som rånar banker verkar faktiskt inte vara några speciellt trevliga typer. Tungt kriminella människor vill man ju inte beblanda sig med. Dom kan ju vara farliga, rent av jättefarliga. Hua, vad läskigt.
Det hade ju varit mycket bättre om dagens rånare och tjuvar var lite mer som Jönssonligan – ett gäng halvpuckade grabbar som varken bär vapen eller är det minsta aggressiva. Det gör sina rån med finess, istället för med hot och våld. Mycket trevliga tycker jag.
Så till alla er bankrånare där ute, eller till er som planerar att begå ett bankrån – lämna pikadollen hemma, rulla upp rånarluvan och gör en ordentlig plan à la Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson.



Eller så gör man ett lite mer spektakulärt rån. Som för en sex–sju år sedan då ett gäng bankrånare i Brasilien grävde en 200 meter lång tunnel, under två kvarter, rakt upp i bankens kassavalv. Närmare en halv miljardkronor blev bytet och vad jag vet så är de forfarande på rymmen. Ordet är verkligen spektakulärt.

Alltså det är inte så att jag tycker det är bra med bankrån eller kriminalitet, men jag menar OM man ska göra något sånt så kan man väl i alla fall göra det med lite stil. Eller hur?!

Det är ganska märkligt att det var förra året igår. Det låter ju så jäkla länge sen. Det var liksom förra året som jag gjorde tvåtusenelvas sista bad. Och man kan väl inte komma mycket närmare "årets sista dopp" om man badar den 31 december. 2,6 grader var det i vattnet. 70 grader i bastun. Vid det andra doppet tänkte jag ta några simtag för att sedan vända tillbaka till stegen. Det gick inte. Det gick liksom bara att gå ner och sedan gå upp igen och sen springa tillbaka in i bastun.

Det vi, fyra 25-åringar, inte visste när vi bestämde oss för att basta och bada på nyårsafton var att det verkar vara någon slags tradition bland män över 50 år. Bastun var fullproppad. Inte en enda ledig plats på träbänkarna. Säkert 30 svettiga, nakna och röda 50+are satt där och blev grillade. När vi väl fått oss en plats längst upp i bastun, där det är som varmast, så kom en finne in i bastun. Jag såg direkt att han var från Finland – eftersom han hade en Suomi-tatuering mellan skulderbladen. Det blev liksom tyst i bastun. Finnen, vi döper honom till Jari, tittade på den svettiga massan som tog upp varenda millimeter av bastuträt. Han jublade inte direkt när han fick infinna sig med att stå på golvet där det är som minst varmt. Efter någon minut gick det upp en snilleblixt för honom. Han tog upp bastuhinken och gick ut ur bastun, han fyllde hinken full med vatten, kom in igen och sedan började han skopa på vatten på agregatet. En skopa, två skopor, tre skopor, fyra skopor, fem skopor, sex skopor. Agregaten i bastun ångade som ett ånglok under industrialismen och alla, bland annat vi, som satt längst upp i bastun kände hur värmen klöste oss med sina heta klor över ryggen. Det gick knappt att andas och man var tvungen att grimaschera häftigt för att överleva denna brinnande hetta som svepte över oss. Efter någon minut lugnande värmen ner sig och någon kläckte ur sig: "Nä, men ska vi ta ett dopp eller?". Alla stämde in i ett "Jaaaa, det gör vi" och så skyndade vi oss ut ur bastun för att istället låta vattnets iskalla käftar sätta tänderna i oss.
När vi kom tillbaka in i bastun satt Jari med Suomi-tatueringen längst upp och njöt. Han hade lyckats med sin strategi att grilla ut oss ur bastun. Mitt halvfinska blod och finska medborgarskap (jag ska rösta i finska presidentvalet snart) kändes plötsligt inte lika finskt längre, inte när Jari fanns i bastun.

2012 går i bloggandets tecken. Nu ska jag verkligen börja skriva på allvar. Jag lovar. Det är ett nyårslöfte. Som jag tänker hålla. Helt säkert. Tusen procent. Nu kör vi!

Vi har fördummat oss själva. Det är precis vad vi har gjort. För varje dag som går blir vi dummare och dummare. Varför då? Jo, eftersom tekniken går så ofantligt fort framåt. Tekniken tar över våra liv.
Jag gillar teknik. Jag har iPhone, senaste kameran, en minidisc och så vidare. Men jag har upptäckt att dagens teknik (förutom minidiscen) gör de saker som vi tidigare gjorde själva. Jag kan till exempel inte komma ihåg ett jota utan att sätta en påminnelse i min iPhone. Jag har fått flertalet parkeringsbotar på grund av att jag glömt ställa ett alarm om att bilparkeringen går ut. Ibland skulle jag behöva lägga in en påminnelse om att sätta en påminnelse om något. Det är helt vansinnigt.
Ska jag handla något på vägen hem från jobbet måste jag först få en påminnelse om att jag över huvud taget ska handla dessutom behöver ha det jag ska handla nedskrivet. Annars står jag där i mataffären som en  demenssjuk gubbe förrymd från äldreboendet.

En annan sak jag inte längre har i huvudet är telefonnummer. Jag kan inte ens numret till min egen flickvän. Däremot minns jag massor av hemnummer till barndomskompisar. Dom är liksom inprentade i mig som tatueringar.

I helgen skulle jag hälsa på min syster i hennes nya lägenhet. Jag hade inte brytt mig om att fråga vilket gatunummer hon bodde på eftersom jag ändå tänkte ringa när jag var i närheten. När jag väl kom fram upptäckte jag att jag hade glömt mobilen hemma (behöver jag till och med en påminnelse om att ta med mobilen?) på laddning. Jag var helt maktlös. Jag kunde inte ringa henne och jag kunde inte fråga någon om att få låna en telefon eftersom jag inte kan hennes telefonnummer. Jag kan INGENS telefonnummer så jag kunde inte ens ringa någon annan och be om numret. Jag försökte i ett sista desperat försöka att titta in genom diverse fönster i hopp om att se henne i någon lägenhet. Såklart var detta ett resultatlöst försök och jag tvingades hoppa in i bilen igen och åka hela vägen hem och hämta min telefon.

Jag är glad att jag hade min barndom på 1990-talet, innan mobiltelefonens storhetstid. För tänk på framtidens människor. Dom kommer ju inte ens kunna avläsa en busstidtabell, sitta på tunnelbanan och bara stirra rakt fram, ha samma 20 låtar på sin mp3-spelare, bli besviken över att man missat sitt favoritprogram på TV och måste vänta på reprisen eller bestämma en tid och en plats när man ska träffa någon utan att meddela "att man snart är där" när man är 100 meter där ifrån.

… när man har sparat pantburkar i ett helt år och pantat alla burkar och ska trycka på knappen för att få ut sitt kvitto laddat med massvis med pengar, så råkar man trycka på biståndsknappen. Ja, jag vet att det går till jättebra saker, men ändå. För det känns liksom inte att man har gjort något bra. Det händer ju inget. Det som händer är att pantmaskinen äter upp ens pengar. Det är ju inte så att någon sticker ut huvudet ur panthålet och säger "Tack! Du är allt en fin människa!"
Hur kan jag veta att pantmaskinen skickar mina pantpengar till bättre behövande? Pantmaskinen kanske tar pengarna själv och köper läsk som han/hon (vad har en pantmaskin för kön egentligen?) sedan pantar igen och då INTE trycker på biståndsknappen. Nä, jag är sjukt skeptiskt till pantmaskiner. Dom känns inte helt pålitliga. Är dom så ärliga som dom ser ut? Hade jag varit Janne Josefsson hade jag lätt gjort lite research på pantmaskiner, förmodligen ett scoop!


En annan gång kan jag berätta om "skänka-pengar-till-bistånd-mani". Men inte nu.

I går skrev jag om att man INTE ville förväxla handla-mat-listan med julklappsönskelistan. Då var jag helt ovetande om vad årets julklapp skulle bli. I dag vet jag det – MATKASSEN. Jag som INTE ville ha bregott, ett halvt dussin ägg och en påse satsumas i julklapp. Och min kompis Jonas var inte sen med att uppmärksamma detta! Så tydligen ska man förväxla sin matlista med julklappslistan detta år.

… förväxla julklappsönskelistan med handla-mat-listan precis innan man stoppar ner den i kuvertet till tomten. Katastrof. Istället för ett playstation, nitton par kalsonger och de där supersnabba glasögonen som man önskat sig hela året så får man ett paket bregott, ett halvt dussin ägg och en påse satsumas. Då vill man verkligen inte svara på frågan "vad fick du i julklapp" när man träffar någon efter julafton.

… åka hem till fel kompis. Man har bokat en kompisdate, kanske en polare man inte träffat på ett tag och äntligen har man hittat en tid då båda kan (efter 37 avbokningar/ombokningar), och när plingar på och kompisen öppnar dörren så inser man att man har gått hem till fel vän. Vad ska man säga? "Nämen hejsan, vill du köpa jultidningar?" eller "tja, jag har ingen telefon, internet eller någon penna att skriva brev med så  jag tänkte bara snabbt komma förbi och kolla läget. Äre bra eller?" eller så får man dra till med "hej, ursäkta att jag stör, men alltså jag är så brutalt jävla skitnödig och käkade chilli con carne till lunch, är det lugnt om jag lånar din toalett?".

… bli "påkommen" på toaletten. Man är så där trött som bara en koala kan vara och orkar knappt stå när man ska kissa. Eftersom du inte orkar stå och kissa så sätter du dig och kissar (det här gäller enbart för killar). Medan du gör ditt behov vilar du huvudet på knäna. Plötsligt öppnas, vilket visar sig vara den olåsta toalettdörren. Där står klassens snyggaste tjej. Du tittar yrvaket upp och säger "Tjenare!" – dörren smälls igen. Hur faaa-an förklarar man det? "Alltså jag satt ner och … äh skit samma, nu dör jag. Hej då!"
Ps. Det har hänt en av mina bästa kompisar.

… förväxla socker med salt. Du har bjudit hem en mycket intressant tjej/kille på middag. Under de tidigare daterna har du skrytit om din fantastiska chokladterrins-dessert (som egentligen är det enda skälet till att du lyckats bjuda hem personen): "Den är så god att den på direkten skulle få tre stjärnor i guide michelin." Eftersom du vill se ut som en TV-kock när du lagar mat har du hällt upp alla ingredienser i små skålar istället för att ta ur förpackningarna. När sockret ska i chokladterrinen förväxlas det med det i utseendet identiska saltet. Två deciliter salt går ner i chokladsmeten och endast två kryddmått socker. Förrätten och varmrätten flyter på bra. När det är dags för desserten säger du "är du redo för en gastronomisk upplevelse? Är du villig att äntra Nirvana? Har du förberett dig på att borda himmelrikets chokladskepp?". Som en servitör på en stjärnkrog serverar du desserten och säger "voilà", du sätter dig mitt emot för att skåda en gastronomisk orgasm. Du vet att detta är momentet då du tar hem jackpotten. Du är lycklig. Skeden närmar sig munnen och glufs …

Ja, snart är det faktiskt jul. Julen är tidig i år, brukar jag säga fast den alltid infaller på exakt samma dag år efter år efter år.

I lördags hände något otroligt. Något som kanske bara händer en enda gång i ett normalt människoliv eller kanske inte ens så ofta. Det kanske händer var femhundrade person, var femtionde år. Eller nåt. Skit samma.
Det otroliga var hur som helst att jag och min flickvän Sofia gick på Sergelstorg, "plattan", det i sig kanske inte var så otroligt men det som senare hände, eller snarare det jag hittade och plockade upp, var det som var det otroliga.
Mitt på plattan, rakt framför mina fötter hittar jag en femhundralapp – 500 kronor. Otroligt!

Det var som att Gud sa till mig: Fan, Viktor! (eller fan sa han nog inte) Du har varit så duktig den senaste tiden – borstat tänderna varje dag, ätit upp grönsakerna, hjälpt gamla tanter över gatan, varit trevlig, inte mördat någon och du har inte missbrukat mitt namn (herrens namn alltså) – så här har du lite extra cash som du får göra vad du vill med. Köp dig något fint eller något gott.
Schysst! sa jag, plockade upp femhundringen och gick vidare.
Jag har ju hittat en tio eller kanske en tjugolapp på sin höjd förut men aldrig så mycket som 500 spänn. Så jag sa upp mig från jobbet, köpte en splitterny sportbil, bokade en resa, i första klass, till Maldiverna och köpte en våning på Strandvägen. DGBN – Det Går Bra Nu!

Jag har tänkt lite på det här med Idol-juryn. Hur gör man för att få vara med i Idol-juryn?
Vad står det i arbetsbeskrivningen?
Kanske så här:
Nu söker vi en ny medlem i Idol-juryn. Har du vad som krävs?
Vi söker en person med stor musikalisk kunskap och erfarenhet. Du ska ha arbetat med stora musikartister och/eller inom skivbolagbranschen, är låtskrivare och/eller proffsmusiker samt att du inte har ett enda jävla hårstrå på huvudet. Är du den vi söker efter? Är du skallig, lite småfet och kan allt om musik? Sök nu!


Peter Swartling     Daniel Breitholtz    Anders Bagge


Alexander Bard     Pelle Lidell

Alla är dom skalliga och har varit eller är med i Idol-juryn. Men tänk om Alexander Bard vill sluta efter den här säsongen eller om Anders Bagge tröttnat efter alla år? Vem ska sitta i juryn då? Kanske någon av dem här:

Kanske Mark Levengood? Fast han är lite för smal och alldeles för snäll. Han skulle ju ge varenda sökande en guldbiljett. Nä, Mark är nog inte mannen för jobbet.

Du får ett NEJ, Mark!


Kanske Henrik Rydström? Han är ju jävligt hård, duktig på att snacka och har en väldigt blank hjässa. Fast kan han något om musik? Och det sägs ju att fotbollspelare inte är några rymdforskare precis. Näe, kanske inte Rydström ändå.

Också nej!

Britney Spears? Hon har ju garanterat kvaliteterna och den musikaliska erfarenheten. Jag menar hon har ju lika mycket musikalitet i kroppen som alla jurymedlemmar tillsammans. Men är hon fortfarande skallig? Hon är inte det va? Sorry, Brittan – skaru vara med i juryn så är det NO HAIR som gäller. Så är det bara.

Nope!

Mini Me? Fast, där kan jag på en gång säga att det inte kommer att funka. Han kommer ju inte synas bakom jurybordet. Sen har han inte riktigt rätt pondus. Ställ Mini Me bredvid Anders Bagge, det kommer ju se skitfånigt ut. NEJ!

Trodde du det eller?

Fredrik Reinfeldt? Han är ju skallig, storväxt och duktig på att snacka. Men han är ju visserligen inget musikgeni men han kanske kan vara bra att ha i juryn ändå. Han är ju duktig på att rösta. Eller att få röster, rättare sagt. Och det då är det ju ingen vits. Nä Freddan får nog inte heller jobbet. Fasen vad svårt det ska vara.

Njaaae.

Näe, men jag kan nog inte komma på några fler lämpliga (läs: skalliga) kanditater. Har du något förslag så att vi kan lösa det här problemet?

Det finns mat och det finns mat. Jag läste i somras i resmagasinet RES om "Det danska krogundret". När jag läste rubriken blev jag väldans intresserad. Dansk toppmat. Spännande! När jag sedan läste ingressen ...

Köpenhamn har blivit ett måste för alla matintresserade resenärer. En gastronomisk weekend i den danska huvudstaden kan innehålla några av nutidens bästa matupplevelser – och krönas med världens bästa krog.

... blev jag lyrisk, och väldigt hungrig, och började genast att läsa.
Artikeln rabblar upp några olika stjärnkrogar i Köpenhamn och deras specialiteter. Det börjar på restaurangen The Paul: Vad som först ser ut som en knäckebrödsskiva är egentligen ett kycklingskinn som har långbakats till extrem sprödhet och smak. Mycket mumsigt tillsammans med små klickar av superfrisk äppelcidervinägermarmelad.
Ja, långbakat kycklingskinn låter visserligen inte så farligt, dock brukar jag dra bort kycklingskinnet när jag köper grillad kyckling från matbutiken. Det kanske jag ska sluta med och rosta det superlänge i ugnen istället. Och äppelcidervinägermarmelad har jag alltid på mina rostmackor på morgonen tillsammas med ett stort glas kall o'boy.

Jag känner mig nu inte lika hungrig som jag gjorde när jag bara hade läst ingressen.
Nästa anhalt blir restaurangen Relæ. Redan vid första meningen får jag konstiga bilder i mitt huvud: Jordärtskockorna ligger som skrumpna pungar i en hög bredvid dippen på lös äggkräm med rejält senapssting.
Jag tycker INTE att skrumpna pungar låter speciellt inbjudande. Jag tänker mest på duschrummet på ett badhus. Dock har Relæ humana priser och spelar bra "gubbrock" – Johnny Cash och Willie Nelson (två riktigt skrumpna pungar).

Från badhusdusch till toppkrogen Geranium. Det är här som jag börjar tappa matlusten något: På en liten servett ligger ett tunt band friterat grisöra rullat i murkelpulver – krispigt, fett, smakrikt, skogssmakande och väldigt mumsigt.
Det är mycket som är mumsigt i Danmark! Blev först skeptiskt till grisörat (är det sånt man kan köpa i lösvikt vid hudmaten i affären?) och något konfunderad över murkelpulvret (finns det i kryddhyllan?) men sedan glad över att grisörat var skogssmakande. Skog är ju så himla gott.

Sedan landar denna gastronomiska läsupplevelse på krogen med stort K – Noma.
Nu är något som INTE känns riktigt rätt. Min hunger börjar plötsligt att avta. Ju mer jag läser, desto mer tappar jag matlusten.

Det börjar med: Karljohansvampspudrade bollar av spröd renlav smakar av vild skog.
Återigen denna härliga smak av skog. Det är som att stoppa ner huvudet i mossan eller slicka på en tall. Men glöm inte att det måste vara en vild skog, inte tam. Så det funkar inte att slicka på träden i Tantolunden eller tugga i sig lite bark från Vasaparken.

Fortsätter med: En klassiker är levande fjordräkor på is med dipp. De är fångade i Isefjorden på norra Själland samma morgon. Gästen bestämmer själv om den sprattlande räkan ska ätas levande från stjärten och uppåt eller först dekapiteras för att minimera lidandet. Oavsett ätmetod, färskare kan det knappast bli.
Dekapitera betyder halshugga. Det är ju alltid bra att maten är färsk. Frågan är bara hur färsk den ska vara?

Och avslutas med: Vintage carrots är en typisk rätt för Noma, en råvara tillvaratagen och presenterad på ett annorlunda men delikat sätt. Morötter som har fått vara kvar i jorden över vintern för att plockas upp följande skördeperiod alldeles skrumpna och till synes förstörda får puttra länge i pannan och serveras med tryffel. De är alldeles krämiga och söta inuti.
Det är mycket som ska vara skrumpet i Danmark. Skrumpet och mumsigt. Men bra att den skrumpna moroten är krämig och söt inuti i alla fall. I detta fall är maten i alla fall inte färsk. De får faktiskt bestämma sig. Purfärsk eller utgånget datum?

Ja, det må vara toppkrogar med flera stjärnor i Guide Michelin men hur mycket skribenten än öser superlativ över rätterna så låter det inte speciellt apitligt. Men jag har säkert fel. Det är förmodligen hur gott som helst. Ja, en gastronomisk upplevelse utan dess like helt enkelt.

Kanske den bästa reklamfilm jag någonsin har sett! Enastående!