Veni Vidi Vicious Vic

Under större delen av 1990-talet bodde jag på en ö, strax utanför Sundsvall, vid namn Alnö. Alnö är faktiskt en vulkanö, eller åtminstone bildades ön av vulkanisk aktivitet för en si så där 570 miljoner år sedan. Det fick jag lära mig i skolan som jag gick i – Ankarsviks skola.

Ankarsvik skola är över hundra år gammal och på min tid fanns det bara fyra klasser. Två lågstadieklasser och två mellanstadieklasser och ungefär 80 elever. Det var en bra skolgång jag hade där. Från det att jag började årskurs ett till att jag efter femman flyttade till Stockholm hade jag det riktigt bra. Mina kompisar var roliga att leka med, lärarna var snälla (förutom den där elaka, vithåriga gitarrläraren som kom varje torsdag, men han kom ju egentligen utifrån), skolmaten var god och det var inte så långt att gå till och från skolan. Sen fanns det en affär rakt över gatan där man, efter skolan, kunde köpa bugg eller 3-för-10-chokladbars. På skoltid var det förbjudet att förtära godis, men om man hade ont i halsen och hade en lapp hemifrån så kunde man kila dit på rasten och köpa sig en påse halstabletter. Jag köpte alltid halstabletter av märket Karamellpojkarna eftersom de var mer söta än starka!
Jag hade även låtit min pappa dra en vals om att jag "behövde tugga tuggummi" till lärarna så att jag, med tillåtelse, fick tugga tuggummi på lektionerna.

– Men varför får Viktor tugga tuggummi om inte jag får? Var det någon klasskompis som frågade med kinkig röst.
– Det är för att Viktor har problem med tandköttet, så han har tillåtelse, sa mina mellanstadielärare Kina (uttalas med K-ljud).

Då skämdes jag eftersom jag inte alls hade problem med tandköttet, jag ville ju bara tugga tuggummi. Nu kanske folk skulle tro massa konstiga saker om min mun... Men det var det värt!
Om man inte hade tillåtelse att tugga tuggummi och ändå gjorde det på lektionen så kom Kina fram och la fram sin handflata, så fick man spotta ut tuggummit i hennes hand. Det tyckte jag alltid var lite äckligt.

I lågstadiet hade jag en lärare som hette Barbro. Hon hade rött, burrigt hår och glasögon. När jag tänker tillbaka på Barbro så tänker jag alltid att hon såg ut som Farbro Barbro, Johan Rheborgs karaktär i Nile City. Och inte bara för att hon hette just Barbro, utan eftersom de två faktiskt är ganska lika till utseendet. Eller så är det bara något som jag har skapat i mitt huvud. Barbro var snäll och till varje sommaravslutning hade hon målat hela krittavlan med färgglada blommor och med enorma bokstäver skrivit "TREVLIG SOMMAR", eller något i den stilen. Det var enda gången Barbro använde de färgglada kritorna och inte den vanliga vita kritan.

Ankarsvik var faktiskt en high tech-skola. Redan på lågstadiet fick vi skriva alfabetet på en dator med brun display.
Lågstadiet var hur som helst en ganska trivsam period i min skolgång. Man räknade matte i Äppel Peppel Pirum Parum-matteböckerna (jag tror dom hette så) och man ritade i sin stora, vita ritbok. Blev man sjuk fick man lägga sig och vila i en soffgrupp i klassrummets ena hörn i väntan på att mamma eller pappa skulle komma och hämta en.

Mellanstadiet var i och för sig också ganska trivsam, då byttes ritboken ut mot en berättelsebok. Jag älskade att skriva berättelser. Vi fick nämligen planera stora delar av vårt schema själva, så då planerade man in berättelse-lektionen samtidigt som sina klasskamrater. Sen satt man och skrev i nåt grupprum och skrattade åt varandras berättelser. Fantastiskt roligt!
Men det fanns en lektion som rent ut sagt var horribel, ja, riktigt ryslig. Redan vid namnet kan man höra hur hemsk denna lektion var – DIKTAMEN. Det var lite som att döden kom in i klassrummet med sin lie och sa: NU SKA NI HA DIKTAMEN...
Diktamen gick ut på att läraren läste en text och så skulle eleverna skriva ner vad som sades. En mening i taget och med uttalade komman och punkter. Det var också kluriga ord med för att sätta dit oss ordentligt. Eftersom jag var rätt bedrövlig på att stava så tyckte jag att det var både tråkigt och jobbigt, för det fanns ju så mycket annat kul man kunde göra, som att skriva berättelser till exempel.

Ibland på helgerna var det disko i skolans gympasal (kanske den minsta gympasalen i världen). Jag gillade mest att dansa tryckare och eftersom jag redan då var ganska lång så fick jag ibland stå på knä (!) när jag dansade med nån kort tjej. Dom tjejerna måste ju ha varit jäkligt korta!
På diskona fanns det en bar där man kunde köpa saft, chips i plastmuggar eller popcorn i en plastpåse. En gång hade Freddies pappa Dick sponsrat diskot. Dick jobbade på något försäkringsbolag och hade tagit med massa prylar som man kunde vinna. Så vann man limbotävlingen blev man ny ägare till en kapsylöppnare, eller liknande, med företagets logotype på. Det var det bästa diskot vill jag minnas.

Under en period fick min granne och klasskamrat Mattias (som för övrigt gick till final i Vem vet mest för ett tag sedan) ett diskoryck och hade hemmadisko hela tiden, till och med på veckodagarna. Disko på en tisdag liksom, hallå?? Jag tyckte det blev lite för mycket och hemmadiskon fick aldrig samma känsla som när man stod på gympasalsgolvet bland girlanger och utspillda popcorn. Det fanns inga ribbstolar att klänga i när man inte hade någon danspartner.

Till sist, jag googlade på Ankarsviks skola och hittade faktiskt en Barbro i skolans personallista. Kan det vara min alldeles egna Farbro Barbro?

Ankarsvik vi gillar dig, tänk vad tomt det bilr för dig, men efter sommarn vi komma igen med hela vårt glada gäng! UTOM VI ('utom vi' sjungs bara av sexorna).