Prosit

Just nu är jag helt magiskt förkyld. Det rinner i mina ögon som om jag hackar lök konstant och eftersom jag är täppt i näsan pratar jag som om jag härstammar från Lidingö eller Danderyd (och faktiskt jobbigt lik Gulletussan från Mia och Klara). Jag är så förkyld att jag är nära Nangiala.
Om man dör förkyld, är man förkyld i Nangiala då? Hoppas inte det, då kanske jag inte orkar kasta frisbee i Körsbärsdalen.
Det som också är tråkigt när man är förkyld är att man inte känner någon smak när man äter. Jag måste salta maten nå jävulskt mycket för att det ens ska ha någon smak. Jag kan i princip byta frukostflingorna mot flingsalt. Flingor som flingor liksom.
Ska jag ha ost på mackan, som jag känner någon smak av, måste jag ha någon ost som är lagrad i typ 300 år.
Fernet Branca smakar som glögg, chillifrukter är typ som paprika, jag är tvungen att byta ut nötterna mot hela vitlökar och wasabi istället för senap på korven.
Men, jag är inte den som är den. Här klagas det inte. Jag är faktiskt glad över att jag är dunderförkyld. Det kunde ha varit värre - ingen glass hemma, en jättehård och obekväm soffa, ingen chokladsås till glassen eller inget salt att salta maten med.


Ligga ner...

I går var jag på, som det kallas i kretsen, amba (ambassadeur). Inte riktigt min påse chips om man säger så. Men ibland måste man ställa upp.
Kvällens absoluta höjdpunkt var när DJ:en och hans crew (enligt säkra källor får man tydligen sjukt mycket brudar om man står och viftar med armen/armarna bakom DJ:en) spelade "hitten" (?) Alla får ligga...
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men tillslut skrattade jag så jag grät!

Jag har en känsla....


RSS 2.0