Love or Hate
Det finns många saker som vissa bara älskar, älskar med en lång betoning på ä: jag bara äääääälskar... speciellt när det gäller mat. Om något nu är så himlans gott så borde ju alla tycka att det är lika gott, eller nä, kanske inte lika gott men i alla fall lite gott. Men det märkliga är att dessa, hos vissa, älskvärda ting kan vara en annan persons värsta smakupplevelse.
Ju äldre man blir desto mer otänkbara smaker gillar man. Mörk choklad var ju ingen hit när man var tio år gammal, men i dag är det inte mycket som slår en bit 70-procentig choklad till kaffet. Och på tal om kaffe så är det samma mognadsprocess som med chokladen.
Som barn har jag plockat bort otaliga mängder oliver från sallader, pizzor, pajer, med mera. Råkade man trots sitt bortplockande få en oliv i munnen av misstag kunde hela måltiden vara förstörd. Nästan i samma kategori som när man får ett hårstrå i maten. I dag äter jag oliver som snacks. Om någon (omogen!) person plockar bort sina oliver från till exempel salladen frågar jag om det är okej att överta dem.
Jag har dock en sak som jag fortfarande inte har lärt mig att äta. Det är en sån där sak som så många andra bara ääääälskar. Det är koriander. Jag klarar absolut inte av att äta koriander. Det går inte. Det är till och med värre än att få ett hårstrå eller äggskal i maten.
För en tid sedan köpte den så oerhört populära maträtten dumplings till lunch. Det var faktiskt min dumplingspremiär och jag hade extremt höga förväntningar eftersom många i min omgivning haussat den asiatiska rätten. Nu fick dock inte dumplingsarna visa sin rätta sida eftersom både fyllningen och den tillhörande salladen var fullpepprad med koriander. Eftersom jag var vrålhungrig och betalat närmare 90 kronor så åt jag upp allt – på ren vilja. Men varje tugga tog emot. Koriandern växte i munnen och jag önskade att koriandern åtminstone hade varit tallbarr.
Men jag är inte den som är den. Vid valda tillfällen, då jag inte är så där vrålhungrig, kommer jag att smaka koriander igen. Jag kommer förmodligen önska att koriandern var tallbarr då med men jag ger mig inte. Sinom tid kommer jag också att äääääääälska koriander.
Ju äldre man blir desto mer otänkbara smaker gillar man. Mörk choklad var ju ingen hit när man var tio år gammal, men i dag är det inte mycket som slår en bit 70-procentig choklad till kaffet. Och på tal om kaffe så är det samma mognadsprocess som med chokladen.
Som barn har jag plockat bort otaliga mängder oliver från sallader, pizzor, pajer, med mera. Råkade man trots sitt bortplockande få en oliv i munnen av misstag kunde hela måltiden vara förstörd. Nästan i samma kategori som när man får ett hårstrå i maten. I dag äter jag oliver som snacks. Om någon (omogen!) person plockar bort sina oliver från till exempel salladen frågar jag om det är okej att överta dem.
Jag har dock en sak som jag fortfarande inte har lärt mig att äta. Det är en sån där sak som så många andra bara ääääälskar. Det är koriander. Jag klarar absolut inte av att äta koriander. Det går inte. Det är till och med värre än att få ett hårstrå eller äggskal i maten.
För en tid sedan köpte den så oerhört populära maträtten dumplings till lunch. Det var faktiskt min dumplingspremiär och jag hade extremt höga förväntningar eftersom många i min omgivning haussat den asiatiska rätten. Nu fick dock inte dumplingsarna visa sin rätta sida eftersom både fyllningen och den tillhörande salladen var fullpepprad med koriander. Eftersom jag var vrålhungrig och betalat närmare 90 kronor så åt jag upp allt – på ren vilja. Men varje tugga tog emot. Koriandern växte i munnen och jag önskade att koriandern åtminstone hade varit tallbarr.
Men jag är inte den som är den. Vid valda tillfällen, då jag inte är så där vrålhungrig, kommer jag att smaka koriander igen. Jag kommer förmodligen önska att koriandern var tallbarr då med men jag ger mig inte. Sinom tid kommer jag också att äääääääälska koriander.
Kommentarer
Trackback
