Uncle Ben's
Vem är jag? Var bor jag? Vad heter jag?
Jo, jag är en glad kille på snart 25 jordsnurr, jag bor i Stockholm och jag heter Viktor. Så enkelt är det.
När jag var liten, innan internet slagit igenom, när det bara fanns tjock-tvapparater och när man slapp klimatkompensera när man flög utan att få dåligt samvete, så visste jag också vem jag var, var jag bodde och såklart kunde jag mitt eget namn.
Jag tycker om att se tillbaka på min barndom. Då var det mesta så okomplicerat. Vilket främst berodde på att man hade en mamma och en pappa som skötte allt det där praktiska som man som vuxen måste komma ihåg själv. Som att kliva upp på morgonen – en levande väckarklocka är det bästa sättet att komma upp ur sängen. Och sen fanns det ingen snooze-funktion på mamma/pappa-väckarklockan, så försovningsrisken var lika med noll.
När man skulle passa en tid, ja, då hade man ett levande alarm som sa "nu ska du åka och träna fotboll", så tog man på sig sina fotbollsdojor, hoppade in i en bil och i nästa stund sparkade man boll med sina kompisar. Nån timme senare var privatchauffören tillbaka och man fick skjuts hem.
Maten var en annan sak som man inte behövde tänka på. Den stod där serverad runt sjutiden. Visserligen hade man inte lika stora valmöjligheter på den tiden. Man åt den maten det bjöds på helt enkelt. Och jag klagade sällan på maten jag fick.
Maten på tidigt 1990-tal var inte lika interantionell som den är i dag. Sushi, thaimat och tapas var okända begrepp och när man väl åt utländsk mat så var den så försvenskad att den knappast kan kallas internationell.
När vi i vår familj åt kinamat åt vi strimlad fläskfilé, Uncle Ben's chinese sweet & sour-sås och ris. Hur mycket Kina är det? Men ända till slutet av 1990-talet så trodde jag att det var den maten alla världens kineser åt varje dag.
När min kära mor skulle laga grekisk mat så gjorde hon köttbullar med oändligt mycket mynta i. De grekiska köttbullarna påminde väldigt mycket om smaken man har i munnen när man borstar tänderna eller när man dricker en mojito. Under en period var det alltid mynta i köttbullarna. Som tur var höll denna myntatradition inte i sig allt för länge.
Men ibland blev det lite italienskt på någon av de fyra lokala pizzeriorna. En 25-kronors Alnö-pizza och en trocadero slår alla italienska stenugnsbakade pizzor med hästlängder – än i dag.
Jo, jag är en glad kille på snart 25 jordsnurr, jag bor i Stockholm och jag heter Viktor. Så enkelt är det.
När jag var liten, innan internet slagit igenom, när det bara fanns tjock-tvapparater och när man slapp klimatkompensera när man flög utan att få dåligt samvete, så visste jag också vem jag var, var jag bodde och såklart kunde jag mitt eget namn.
Jag tycker om att se tillbaka på min barndom. Då var det mesta så okomplicerat. Vilket främst berodde på att man hade en mamma och en pappa som skötte allt det där praktiska som man som vuxen måste komma ihåg själv. Som att kliva upp på morgonen – en levande väckarklocka är det bästa sättet att komma upp ur sängen. Och sen fanns det ingen snooze-funktion på mamma/pappa-väckarklockan, så försovningsrisken var lika med noll.
När man skulle passa en tid, ja, då hade man ett levande alarm som sa "nu ska du åka och träna fotboll", så tog man på sig sina fotbollsdojor, hoppade in i en bil och i nästa stund sparkade man boll med sina kompisar. Nån timme senare var privatchauffören tillbaka och man fick skjuts hem.
Maten var en annan sak som man inte behövde tänka på. Den stod där serverad runt sjutiden. Visserligen hade man inte lika stora valmöjligheter på den tiden. Man åt den maten det bjöds på helt enkelt. Och jag klagade sällan på maten jag fick.
Maten på tidigt 1990-tal var inte lika interantionell som den är i dag. Sushi, thaimat och tapas var okända begrepp och när man väl åt utländsk mat så var den så försvenskad att den knappast kan kallas internationell.
När vi i vår familj åt kinamat åt vi strimlad fläskfilé, Uncle Ben's chinese sweet & sour-sås och ris. Hur mycket Kina är det? Men ända till slutet av 1990-talet så trodde jag att det var den maten alla världens kineser åt varje dag.
När min kära mor skulle laga grekisk mat så gjorde hon köttbullar med oändligt mycket mynta i. De grekiska köttbullarna påminde väldigt mycket om smaken man har i munnen när man borstar tänderna eller när man dricker en mojito. Under en period var det alltid mynta i köttbullarna. Som tur var höll denna myntatradition inte i sig allt för länge.
Men ibland blev det lite italienskt på någon av de fyra lokala pizzeriorna. En 25-kronors Alnö-pizza och en trocadero slår alla italienska stenugnsbakade pizzor med hästlängder – än i dag.
Kommentarer
Trackback
