En mycket begåvad och klok man beskrev livets gång med endast sex ord.
Sex ord var allt som behövdes: "Wursten ska ut, cashen ska in"
Turn on, tune in, drop out
I går hade jag läsarrekord på denna blogg! Jag tänker inte avslöja siffran, men den är mellan 1-1000 fast mindre än 500 och mer än åtta. Rekord är alltid roligt. Usain Bolt slog två världsrekord, så förhoppningsvis kan min blogg locka ytterligare några läsare inom en snar framtid, och ett nytt rekord kan slås.
Jag förstår inte var till exempel Blondinbella får all sin inspiration ifrån. Hon skriver något varje dag, eller till och med två gånger per dag. Hon måste ha så många tankar och idéer i det lilla huvudet. Märkligt att hon kan skriva så bra saker så ofta. Helt otroligt. Nej jag kan tyvärr inte matcha henne.
Nu ska jag ut i regnet och spela bordtennis med mina två kinesiska vänner Thoo Mas och Cai Rim.
OBS! Min nya slogan är: Tune in, turn on, drop out
Jag har precis kommit på varför jag har valt att bli journalist! Det har funnits där som ett litet frö som tillslut blommat ut till en fullfärdig hibiscus. Det ska vara hårt, rått och gå jävligt snabbt. Tänk att få jobba på Expressen Fredag, och få uppleva den jargongen. Det är det jag strävar efter, att få tracka Caesar och namedroppa ord som inte finns eller dra interna skämt och skratta med munnen full av butterkaka.
I natt drömde jag att det var vinter och jag åkte skridskor på en trottoar, plötsligt ramlade jag och föll ut på vägen. När jag låg där mitt på vägen kom en blå SL-buss åkande mot mig. Jag hann rulla undan innan jag blev överkörd och då gjorde jag tummen upp till chauffören och han nickade ett "bra gjort" tillbaka. Sen stannade han och klev ur bussen. Vi pratade en stund. Chauffören hade mustasch och kaptensmössa.
Den perfekta tjejen är egentligen ingen tjej jag skulle vilja vara tillsammans med även om hon har ett yttre som får de flesta män att bli okoncentrerade och nervösa. Hon, den perfekta, lever ett hetsigt liv, jag citerar: "pengar rullar in, det går bra nu". Men det är ett hårt slit att leva ett jetsetliv. Hon arbetar på reklambyrå och är en av få kvinnor som kan få de manliga cheferna att tacka ja till vad fan som helst. Hon hatar praktikanter, utom den där nya, han från Norrland. Hon blir irriterad på sig själv när hon råkar stanna en sekund för länge med blicken på praktikanten från norr. Hon hatar norrland. Dessutom är han yngre, ganska många år yngre än henne. Hon är ju den perfekta tjejen. Hon är singel, har en trea på Mariatorget, har körkort men ingen bil eftersom taxi är mer bekvämt samt att det ofta blir ett par glas röda efter jobbet. Landställe på västkusten, en sommartradition att vara där ett par veckor om somrarna.
Män är svin, men det är roligt att festa. Men hon är trött på vara drinkhora, hon kan betala för sig själv. Som ung hade hon det tufft med kompisar men desto lättare i skolan, bra betyg ledde till handels och sedan två år på Berghs. Det var givet redan som ung att bli en karriärskvinna. Villa i Nacka och en pappa som gärna köpte extravaganta presenter från flygplatsen på väg hem från Genève. Men med tiden kom utseendet och självförtroendet.
Om starbuck's fanns i Sverige så skulle hon enbart köpa sitt kaffe där, eller moccachino såklart. Hon skulle be sin sekreterare gå och köpa kaffet och en bagel med philadelphiaost och kanske lite ruccola.
Hennes kyl och frys är alltid välfylld. Frysen är packad med Ben & Jerry's alla smaker, i kylen står det mineralvatten, grapefrukt och möjligtvis någon fransk ost som härstammar från någon delikatesskorg hon spontant inhandlat. Mat behövs inte i hennes kyl, nej, mat äter hon ute. Men hon är kräsen. En gång när hennes date hade bokat bord på pizza hut vände hon och gick hem redan i entren. Någon måtta får det vara.
Ett skal av perfektion. Hon ser sig själv som kvinnan i Veronica Maggio's låt Nöjd?. För hon blir aldrig nöjd även om hon kan få allt vad hon vill ha.
I alla fotoalbum från semestern, på till exempel facebook eller resedagboken, finns det en bild på en ödla på en vägg. Ödlor är ju väldigt fascinerande, det kanske är förklaringen. Jag tror jag har sett tre ödlebilder den senaste veckan på facebook. Ofta är den även taggad som någon person, då blir det lite extra roligt.
Perfekt blir man nog aldrig, men det finns de som aldrig behöver anstränga sig för att lyckas, det ser i alla fall inte ut som om de anstränger sig. Den perfekta killen: Han är aldrig överklädd men ser alltid välklädd ut. Det behövs inte något wax, hårgele eller hårspray för att hålla håret på plats, som även är perfekt fast han haft keps på sig hela dagen. Han gör så att den skruttiga, rostiga bilen han åker i blir charmig och inte en rishög. Han har släppt en skiva, och varit landslagsaktuell i någon sport men slutat på grund av skada. Den perfekta killen kan bära jeans när den svenska sommaren är som varmast utan att svettas samt bära skinnjacka (med en klockrent prefekt knuten halsduk) mitt i vintern utan att frysa. Han kan fotografera som David Lachapelle och skriva dikter som sann poet utan att det blir töntigt. Den perfekta killen kan bära gummistövlar så att det ser snyggt ut. Håller cigaretten mellan tummen och pekfingret. Har läst, hört och sett allt i bok-, musik- och filmväg. Har slät skjorta utan att behöva stryka den. Är brun utan att behöva sola och är har en vältrimmad kropp utan att behöva träna på gym. Han kan dansa också.
Jag känner inte den perfekta killen. Men han finns. Han heter säkert Elias eller Jonatan, eller kanske Tristan.
I fredags åkte jag och ett gäng musiknördar till Göteborg för att gå på Way out west. Ungefär tio mil utanför Göteborg stannar vi vid vägkanten för att pissa (se bilden längst ner). Precis när jag ska sätta mig i bilen igen och fortsätta resan till Göteborg hör jag min sms-signal ljuda från skogen. Konstigt tänker jag och känner mig på bröstet, jag hade nämligen mobilen i bröstfickan på skjortan. Mobilen ligger inte i fickan utan ligger uppe i skogen bland blåbärsriset. Hade inte Sanna (Westermark) skickat ett sms till mig i just det ögonblicket hade mobilen legat kvar där i skogen. Det är ju helt sjukt. Det är sånt som inte händer, jag är inte värd det. Tack Sanna för din sjuka tajming.
Humor.
Alla använder tvåhandsgreppet utom Thomas längst till höger, kyligt!
I övrigt var Way out west och resan till Göteborg mycket lyckad!
Jag undrar en sak om mitt egna och andras, ofta mina närmaste vänners, språk. Det är ordet lite som ofta slinker in vid olika aktiviteter.
Till exempel:
- Vad ska du göra i kväll? - Jag tänkte titta lite på film i kväll!
Vadå, tänkte jag bara titta på halva filmen och sen stänga av?
Lite slinker även in till, äta lite, spela lite fotboll eller jag ska blogga lite. Alltid detta lite. Gör jag allt halvdant? jag tror att lite har tagit rollen som typ, i mitt språk.
Nu ska jag gå på lite Way ot west och lyssna lite på Lykke Li. I morgon ska vi åka lite bil hem till Stockholm.
I morgon bär det av till Göteborg och Way out west. Även om jag inte bär randig tröja, har stjärnor under ögonen eller skär mig i handlederna så är Broder Daniels (sista) spelning det stora ögonblicket för mig under wow. Ska nog snacka lite med Pop-Lars efteråt.
En frukt, ett språk, en känsla.. Nu är det bara 138 dagar kvar till julafton.
Faktiskt så har vi inte mandariner i Sverige, det har vi inte haft sedan 70-talet.
Clementin
Utseende: Orangefärgat skal som är något tjockare än på en satsuma. Nästan alltid kärnfri. Smak: Söt och uppfriskande. Säsong: Importeras från november till mars från Marocko och Spanien. Kuriosa: Uppkom genom en korsning mellan mandarin och pomerans. Den småcitrusfrukt som vi äter allra mest av.
Satsumas
Utseende: Orange, men har ofta gröna skiftningar i skalet (är dock mogen trots detta). Tunnare skal än hos clementinen. Är nästan alltid kärnfri. Smak: Mild, sötsyrlig. Syrligare än clementinen. Säsong: Importeras från Spanien från mitten av oktober till januari. Kuriosa: Kommer ursprungligen från den japanska provinsen Satsuma.
Mandarin
Utseende: Gul till blekt orange. Relativt tunt skal. Mycket kärnor. Smak: Påminner mycket om clementin men är något sötare. Säsong: Finns ingen. Läs nedan. Kuriosa: Mandarin innehåller så mycket kärnor att den har ersatts av kärnfattigare sorter. Den största skörden går därför i stället till mandarin på burk och till drycker.
Jag har konstaterat att jag är feg. På engelska kallat "coward". Fegheten sinkar mig i många olika situationer och försämrar mina möjligheter att bli bra på något.
Jag är för feg för att bli bra på snowboard, för feg för att åka riktigt, riktigt snabbt med skate(long)board, jag vågar inte gå in i närkamper när jag spelar fotboll, och trots att jag mäter 193 centimeter är jag skitdålig på att nicka, jag vågar ju aldrig gå upp i nickduellerna.
Jag kör lugnt och har alltid bälte (vilket visserligen är klokt och inte ocoolt), jag vågar inte vara som Fredde som kör som en biltjuv och alltid låter bälteslampan blinka frenetiskt i hans gröna Volvo.
Jag blir rädd av plötsligt höga ljud. På senare dagar går jag allt längre ner på hoppklipporna när man ska bada. Jag är oftast tyst i klassrummet och sitter alltid längst bak, men det handlar nog mer om att jag sällan har något vettigt att säga (om det är en meningslös föreläsning eller seminarium).
För ett par veckor sedan trodde jag, i ögonvrån, att Ralph Lauren märket på mitt bröst var en argsint geting, jag började hejdlöst slå/borsta bort med utsidan av min hand fem gånger över polohästen innan jag förstod att det var märket.
Från en sak till en annan. Varför kommer det alltid en bra låt på radion precis när man ska kliva ur bilen?
Såg denna artikel i aftonbladet i dag. Blev alldeles till mig och trodde för en sekund att det var min gamla apparat. Men det finns tydligen fler som äger sådana supertekniska ting.
För cirka en vecka sedan publicerade jag denna bild och berättade att jag sålde den för 20 kronor. Jag kanske borde ha haft den kvar, min fungerade faktiskt på riktigt. Ettan, tvåan och fyran samt finska kanalen gick att ratta in i svart-vitt.
Här om dagen skulle jag och min kompis Fredde beställa pizza. Vi skulle ha tre capricciosa. Fredde ringde och beställde och sedan gick vi dit för att hämta pizzorna. Eftersom pizzabagarn inte lade fram någon sallad bad vi om det, det kostade tydligen 5 kronor per låda, och då var det inte mycket sallad att hurra för. Jag som trodde att de bjöd på en salladslåda till varje pizza? När vi betalat och gått cirka 20 meter från pizzerian kommer en av pizzabagarna utspringandes och ber oss komma tillbaka för att han har glömt att ta betalt för en pizza. Vi får då gå tillbaka och betala igen. Då blev jag arg och sa att de var snåla att de tar fem kronor för pizzasallad och att jag aldrig ska äta där igen.
Dock så ringde jag dit i dag igen och beställde tre pizzor. En oxfilépizza, en calzone och en capricciosa. Tyvärr kommer jag aldrig att hämta pizzorna. De kommer stå på den där ugnen och värma sig tills de stänger. Hämnden är ljuv!
Det finns en sak som jag avskyr extremt mycket. Det är när folk har trådlös mobilsnäcka i örat, och ändå så ska de hålla i mobilen i handen och titta på displayen som om de vore en webcam-chat. Ska man hålla den i handen kan man ju lika gärna trycka handen mot örat. Det lär ju vara lika mycket strålning i den som i mobilen. Jag vill gå fram till dem som har trådlös mobilsnäcka i örat och rycka ut den från örat, kasta den på marken och stampa på den. Prata i mobilen för fan som vanligt folk, gå om kring och prata med sig själv det går ju inte. Så skulle jag säga till dem. För hur många gånger har man inte stött på en person som skiner upp och säger "Hej, hur är läget?" rakt ut i luften och så tror man att det är en bekant som man inte känner igen.
Nej, det är inte normalt att prata med sig själv på stan även om man inte pratar med sig själv, fast det ser ut som det.
I dag när jag åkte tunnelbana klev en uteliggare på vid slussen. Han var 50+, såg lite svettig ut och hade ett plåster i pannan. Men han var mycket artig och serviceminded! Han presenterade sig som Lasse och berättade att han var hemlös och att han behövde lite pengar till mat och tak över huvudet. Han var så pass trevlig att jag skramlade fram fyra kronor, till skillnad från i vanliga fall då jag brukar borra ner blicken djupt i golvet och ignorera som om jag var lika fattig. Fyra kronor är kanske inte så mycket men det var något. Han var djup tacksam från hjärtat sa han när han tog emot pengarna. Så till alla hemlösa som läser min blogg, ni vet vilka ni är, gör som Lasse, sätt ett plåster i pannan och tänk på hur ni för er i vagnarna. Det lönar sig, fråga Lasse.