Veni Vidi Vicious Vic

Det vanligaste felet är att man börjar rabbla oändlig information om vem man är och vart man har jobbat. Jag tror inte det uppskattas av rekryteraren att läsa en självbiografi.

En klassisk mening är: jag har spelat fotboll i hela mitt liv så därför är jag duktig på att arbeta i grupp, men jag har även spelat tennis i ett par år så jag har även kapacitet att arbeta individuellt.

Självklart ska man nämna vad man har arbetat med. Men ibland kan tjänster och titlar vara vaga. Vad har man egentligen jobbat med om man har varit projektledare? Det kan ju vara allt från att sitta i festkomitén och sätta upp en tipsrunda på företagsfesten som att driva ett hotellbygge. Det gäller att förklara vad man har arbetat med.
Man ska inte heller nämna varenda arbete som man har haft om det inte är relevant. Att man hade sin prao på ett dagis i åttan på högstadiet kanske inte hjälper en att få tjänsten som ekonomiassistent.

Goda referenser lämnas på begäran!

Jag har förpassat mig själv till golvet. Detta på grund av att jag får så ont i ryggen av att sitta hukad framför datorn. Eftersom jag lyckats koppla in datorn i stereon med en sladd så kan jag nu faktiskt höra basgången i musiken som spelas. Dock är sladden en aning kort. Så jag får välja mellan att sitta bekvämt bakåtlutad i soffan med taskigt datorljud, sitta hukad som Quasimodo, visserligen med bra ljud, eller sitta någorlunda bekvämare på golvet. Så då blev det golvet. Hade jag varit estet så hade jag alltid suttit på golvet. Det gjorde alltid esteterna i min gymnasieskola. Vi som var ekonomer förstod inte riktigt varför de envisades med att sitta på golvet när det fanns bänkar lite här och var. Enligt rykten handlade det om principen, alltså att någon bestämt att man ska sitta på stolar. De utövade alltså någon slags protest mot det vanliga samhället, mot det normala. (Sanna du som är mer involverad kanske kan ge en bättre förklaring till varför dina klasskamrater satt på golvet i skolan?).

Nu börjar jag se baksidan med att sitta på golvet. Har man ett bony ass som jag så känner man ganska fort av smärtan. Man kan välja att sitta på något av skinkbenen(?) eller på svanskotan. Inget av alternativen är särsklit bekväma.

Hur som helst, det jag ville komma till var detta om tv-program som vi skäms över att titta på. Eller skäms kanske är fel ord, men tv-program som vi säger att vi inte tittar på. Fast egentligen tittar vi på dem.
Jag har ett utmärkt exempel. Jag har två kompisar (alltså jag har ju fler kompisar) där en av dem är helt anti till idol, top model, melodifestivalen etc. Vi kan kalla honom (anti)Thomas. Den andra kompisen, låt oss säga att  han heter Robert och kallas för Robban, och jag är väl något mer involverade i dessa förströelser som visas på tv.
Saken är att när Thomas påstår att: hur fan kan folk titta på sån här skit? så håller jag och Robban med: Nä, vi förstår inte heller. Men sedan tillägger jag: Fast Idol-Kevin sjunger fan bra. Robban fortsätter: Ja, men Robin B borde fan åkt ut förra veckan. Sedan namedroppar vi idol-deltagare till höger och vänster samt berättar anekdoter kring juryn eller något roligt som Peter Jihide gjorde i förra veckans program.
Men vi tittar inte på idol. Nej, nej. Idol är ett töntigt skitprogram. Vi har samma åsikt som Thomas som tycker att alla sådana program är nonsens. Thomas bojkottar även melodifestivalen. Det gör jag och Robban också även om vi sett alla deltävlingar och säkerligen kommer att sitta bänkade framför andra chansen på lördag och finalen i globen nästa lördag, på plats!

För ett antal år sedan, jag tror det var under fuckin-åmål-perioden (typ mellan renässansen och star gate atlantic-tiden), ville alla unga damer, och eventuellt någon kille också, ha en Handy Stitch! Tv-shop storsatsade på allt som man kunde ta med sig på semestern samt fälla ihop under sängen. I och för sig behövde man inte lägga in Handy Stitch under sängen. Fördelarna med denna unika mini-symaskin var istället att man kunde ta med sig den överallt, samt sy vart man än befann sig. På tåget, i bilen (om man inte körde såklart), i solstolen, ja till och med under biofilmen, för den är ju så tyst också.
Jag kan inte annat än hålla med. Tänk om man blir sugen på att sy till nya volanger till gardinerna när man är och campar i vildmarken. Vips, med Handy Stitch är det möjligt. Eller om man får ett sådant oerhört sug av att sy in sina jeans på krogen. Man kanske har bootcut-jeans och inser att det faktiskt inte är så jävla inne som veckorevyn eller Sophie Fahrman säger. Vips, löst med Handy Stitch.
Sen kan man bli dagens hjälte om man har en Handy Stitch i väskan/fickan. Till exempel om man åker rutschkana med sin bästa kompis och bästa kompisens byxer fastnar och rivs upp. Kompisen blir helt förskräckt. Då är det lugnt, du bara langar upp den, alltså Handy Stitch, och säger Nemas Problemas! Här ska ingen behöva visa mer hud än nödvändigt. Däremot är Handy Stitch nödvändig i alla damers väskor, faktiskt i alla killars fickor också!
Så köp en du med! Och köper du inom 10 dagar så får du en extra Handy Stitch på köpet. Då kan du sy dubbelt så fort eller ge bort en till din bästa kompis!

Ring! Ring!

Eller när man spelar kortspelet Tecken:

Kronprinsessan har!! Va, hade kronprinsessan inte? Kronprinsessan gjorde ju tecknet minst tio gånger!!

Och undra om Victoria skriver Kronprinsessan Victoria som namn när hon bowlar?

Jag bakde precis muffins! Då kom jag att tänka på hur livet vore om man var ett decilitermått, eller kanske ett teskedsmått, ett kryddmått och så vidare.
Det vore tråkigast att vara ett kryddmått. Det endaste man får äta är salt. Salt, salt, salt. Då vore det ju mycket bättre att vara ett decilitermått. Käka flera deciliter med socker. Dock finns det en baksida med att vara ett decilitermått. Det är ju inte så kul att fylla sig till bredden med mjöl. Men har man tur kanske man får sig en skopa mjölk att släcka törsten med.
Teskedsmåttet har också ett ganska bra liv. Dock är det svårt att i förväg veta vad man ska få. Är det vaniljsocker, eller bakpulver? Himmel eller helvete?

(Såklart använde jag Annas muffinsrecept!)

Blir man lika mätt om man äter en dubbelmacka som om man äter två mackor för sig? Jag äter nästan aldrig dubbelmackor. Det blir så torrt då. Mycket bröd.

Just nu känns det som om jag har en rejäl bloggtorka. Där av den tråkiga, meningslösa och totalt onödiga frågeställningen om dubbelmackor. Kom igen nu Viktor, gaska upp dig för faa-aan! Om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i vilken macka som är mest mättande. Och du skiter i om jag tycker dubbelmackor är torra. Helvete.
Just nu känns livet som ett tv-spel. Som Super Mario på 8-bitars Nintendo. Ganska dålig grafik (allt är grått och trist), jag behöver äta svampar för att bli stor och orka med, jag måste dunka huvudet i taket för att få pengar och sen kommer det alltid en boss i slutet av dagen. Ett stort problem som tar oändligt lång tid att lösa. Bossen är envis men måste besegras. När bossen äntligen är besegrad kommer en ny dag, en ny bana med en ny boss.

Man kan lätt tro att jag är deprimerad. Men det är jag inte. Tvärtom, jag älskar när det är som slaskigast ute, när sätena på bussen är fuktiga, när de bara visar hockey på sporten, när man inte ser Sverige på tv-vädrets karta för ett stort grått molntäcke, när Nyhetsmorgon pratar med en random person via mobil-kamera från Njurunda (av alla ställen). I love it. Det är det bästa jag vet. Hoppas det håller i sig, det vore i och för sig bra om det kunde regna, snöa och blåsa lite mer. De får gärna visa fler Beck-filmer också, och då inte bara på söndagar.

Om jag hade ett musikprogram så skulle det heta Jukebox. Det lär ju ha funnits något musikprogram som haft det namnet. Men kan man göra covers kan man väl använda gamla programnamn. Dock är namnet jukebox en aning missvisande, för det är inte tittarna/lyssnarna som skulle få välja musiken. Nej, det skulle bara vara jag. Jag har namnet jukebox bara för att det låter bra. Bättre än Viktors musikstund eller Poppa loss med Vicke!

I gymnaiset, när power hit radio fanns, brukade jag och mina kompisar stämpla folk som power hit radio-personer. Alltså folk som lyssnade på total värdelös mainstream-musik, mest RNB och amerikansk hiphop. Var man en power hit radio-person hade man även en viss stil. Osköna kläder (Jeans med för många attiraljer, Von Dutch-keps och J.Lindeberg-tröja) och eventuellt tribaltatueringar.

Någon power hit radio-musik kommer aldrig att spelas i mitt musikprogram.

Först skulle jag spela veckans hetaste skiva: It's Not Me, It's You med Lily Allen. Alltså hela skivan i ett program. På repeat. Sen några låtar från Soundtrack Of Our Lives nya skiva. Låten The Passover skulle spelas flera gånger. Faktiskt skulle Kanye West få vara med. Hans senaste skiva är bra. För att få en sommarkänsla skulle jag spela The Tough Alliance och såklart Bad Cash Quartet, vars skiva, Outcast, kanske är den bästa som har gjorts inom svensk musik. Varenda låt är bra. Händer inte allt för ofta.
I mitt musikprogram hade jag spelat allt från David Bowie till Firefox A.K.
Mitt musikprogram går varje dag, nästan hela tiden i min Ipod och på Spotify när jag är hemma.
Om du vill så kan jag göra en spotify-lista med mina favoriter. Helt gratis såklart. Garanterat utan Power hit radio-låtar.

Nu är det mycket name-dropping. Jag har hört rykten om att delar av min läsarskara inte uppskattar videoklipp, så jag kommer inte att lägga upp några musikvideor med mina favoritlåtar.

Jag förstår inte varför alla är emot slavarbete. Det är ju drömmen för en arbetsgivare, och det ger bra priser till konsumenterna. Tänk om du var chef. Du har lojala arbetare som kör 16-timmars arbetspass med minimal lön. Förstå vilken vinst man skulle göra. Knappt några utgifter alls men ändå så får man massvis med arbete uträttat.
Det är ju inte så att man behöver skämmas för sitt jobb om man är slav. Det tycker inte jag i alla fall.

-Vad jobbar du med?
- Jag är slav, jobbar inom diamantbranschen. Vad jobbar du med?
- Jag sysslar faktiskt också med slav-business, fast inom guldbranschen, en riktigt guldgruva är vad det är!
- Hehe, ja det tror jag säkert, men allt är inte guld som glimmar. Men nu måste jag jobba vidare, hörs, hej!
- Ja det måste jag också. Ingen rast, ingen ro. Hare, hej!

Det är faktiskt inte så farligt. Jag säger som Dr. Alban "Work, Work"...

Ibland får jag lust att blogga precis så som alla andra bloggar. Eller åtminstone som nästan alla andra bloggar. Blogga om vad man gjort under dagen, vad man åt, vad man ska göra i helgen, vilket outfit man har på sig eller att man känner sig trött och hängig och tänker ta en lång och varm dusch. Kanske tjata om något man vill ha. Sätter rubriken "Vill ha" och sedan en bild på ett par glasögon eller dylikt.

Men, om jag skulle berätta exakt vad jag gjorde så skulle jag nog inte ha några kompisar kvar. Egentligen är det ingen som känner mig på riktigt. Jag är egentligen helt jävla psykomanicahypnotika. Jag gör helt galna grejer när ingen ser. Jag ballar ur helt och hållet. Living the dream liksom. Det är helt sjukt, jag blir helt crazy när jag pratar om det. Så jävla galen är jag.

I morse så gick jag skitlångt. Jag gick säkert i 25 minuter. I RASK TAKT. Lät armarna leva sitt egna liv, bara svingades fram och tillbaka. Mina ben bara gick och gick och gick. Alla som jag mötte kollade skitkonstigt på mig. De tänkte säkert att shit vilken crazy kille. Men jag bara gick. Walk on the wild side = Jag gick på vägen och inte på trottoaren. Tut-tut sa bilarna. Jag bara gick.

När jag kom hem så borstade jag tänderna innan jag åt frukost. WOOOAAH! Sen åt jag frukost. I och för sig kände jag en sjuk ångest och var tvungen att borsta om tänderna efter frukosten.

Det är fredag idag. Då kan vad som helst hända.

Turn on, tune in, drop out...

Jag har precis blivit sågad mitt itu, fått 60 sylvassa spjut genom kroppen och blivit instoppad i en liten, liten låda och sedan fått samurajsvärd instuckna igenom lådan. Ja, som du säkert förstår har jag varit på en Magic Show: Joe Labero på Hamburger Börs!

Det var en rolig tillställning med stor variation. Trolleritrick och show blandat med roliga skämt, framför allt skojiga ordvitsar, till exempel; Du kommer att gå långt sa läraren till luffaren, vilket han också gjorde, och Jag tycker om att låna ut pengar till japaner, för de betalar alltid i Yen.

Det blev många skratt och många hur gjorde han det där?, och även om Joe Labero såg en aning stel ut när han försökte röra sig till musiken så lyckades han ganska bra.

Tack Mattias för showen, nästa gång är det du som står där trollar! Jag kan vara din side-kick-butler, robban kan vara ankan Morten och Alex kan säkert svinga sig i två lakan bara han övar lite!

Hokuspokus filiokus!

Idag började jag en ny kurs i skolan. En Foucault-kurs. För er som inte vet vem Michel Foucault (uttalas Fåkåå) är, vilket inte många vet om man inte är kulturintresserad, så är han en av 1900-talets största filosofer. Googla om ni vill veta mer.
Det var inte Foucault som var intressant i detta fall, utan alla nya studenter som läser kursen fristående. Det fanns en hel del kulturprofiler.

Den första var en medelålders kvinna, eller yngre medelåldern skulle jag nog säga. Hon såg snäll ut. Jag vet inte vad hon heter, men kanske Lena, hon såg i alla fall ut som en Lena. Det som drog min uppmärksamhet till Lena var hennes minst sagt otäckt färgglada kofta. Sannolikt självstickad och med fler färger än en dators färgpalett. Den var stickad så att små ögglor skapade en slags päls. Man kan nästan jämföra koftan med en färgglad ryamatta. Jag kommer hädanefter kalla henne för Lena the rainbow eller för ryamattan. Utan hennes vetskap såklart!

Person nummer två var en ung herre med ett ståtligt skägg. Kolsvart skägg. Det var svårt att få en bild av hur ung/gammal han egentligen var eller hur han egentligen såg ut bakom sitt oerhört stora skägg. Han såg lite ut som Tom Hanks i filmen Cast Away. Jag kan inte garantera att det inte fanns ett fågelbo eller ett rävgryt bland de svarta skäggstråna. Han verkade dock mycket intresserad och den gången han öppnade munnen sa han något mycket bra och smart. Vad han sa det vet jag inte, eftersom jag var i full färd med att studera hans stora skägg.

Brevid skägg-mannen satt en stor kvinna med en väldigt kuriös frisyr. Hon hade utländskt påbrå och den kuriösa frisyren hade inspiration av Gustav Vasa. Eftersom skägg-mannens gigantiska skägg skymde henne kunde jag inte få en ordentlig bild av henne, förutom den svarta Gustav Vasa-frisyren.

Den sista personen som analyserades under dagens lektion hade egentligen inget egendomligt utseende eller några karaktäristiska kläder. Däremot hade han en personlighet som jag sällan stött på. Han tog lika stor plats i klassrummet som en grävmaskin i en sandlåda. Han kände alla i klassen trots att det var första gången han träffade dem. Han är även en sådan person som pratar extremt högt i telefon, samtidigt som han har benen så brett isär som om han var på en gynekologundersökning.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen av denna skara av kulturella personer. Det kan bli intressanta seminarier framöver.

Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt hur man vill ha något, eller hur något är.

Så kallt ska vattnet vara: Som i en tibetansk bergsfors.

Så torr är min mun: Så man kan spela in en ökenfilm i den.

Så hungrig är jag: Som en gnu.

Så rik vill jag vara: Som en arabisk shejk som fått sju rätt med joker på lotto.

Så fattig är jag den 24:e: Som ett brasilianskt gatubarn som blivit rånad och är skyldig ett äldre gatubarn pengar.

Så trött är jag klockan sju på morgonen: Som en narkoleptisk koala som festat fyra dygn i sträck.

Så gråter jag när jag gråter: Som en tjej som precis tittat på Titanic och insett att det är en sann historia, samtidigt som hon hackat fyra lökar samt smetat in ögonen med tigerbalsam.

Eftersom jag skickade en Papier Maché-skiva till Anna, så skickade hon en tackpresent till mig. Jag fick Annas muffinsbok; Muffins i en bok heter den. Den innehåller massvis med olika muffinsrecent. Jag visste inte att man kunde göra så många olika muffins. Muffins kan vara något av det godaste jag vet. Speciellt till frukost. Tack Anna! Läs även Annas eminenta blogg. Den innehåller även rebusar, vilket inte är så vanligt!

Konst. Vad är konst?
Jag var på moderna museet i helgen. Jag måste erkänna att det inte var riktigt vad jag hade förväntat mig. De två stora utställningarna Play och den japanska utställningen Tabaimo var inte mer än en skärm med någon slags dokumentärfilm. Inget mer. Alla besökare letade och tittade runt varje hörn i hopp om att de två aktuella utställningarna skulle vara lite mer än bara en film. Bara lite mer. Men tyvärr.
Som tur är bjuder moderna museet på mer än två fjuttiga utställningar. De har en mängd rum fyllda med modern konst. Postmodernisitisk konst. Mycket naket, och mycket blek hud, ibland naket med en fisk på magen, eller en slibbig ål mellan skinkorna. Konst som sagt!
Men sen finns Andy Warhol som spelar i en klass för sig. Det är konst.
Sen finns Paul McCarthy med sin ketchup-konst. Jag vet inte om jag skulle kalla det vardagsrumskonst. Men det kanske skulle passa i hallen?

Paul McCarthy

Nu ska jag hälla ut en liter Barbeque-sås i sovrummet. Konst!

Dagens uppstigningstid: 06:15

Det är mycket sällan nu för tiden jag går upp så tidigt. Som student är sovmornar ingen ovanlighet. Snarare tvärtom. Men idag är det dags att gå till tandläkaren. Då måste jag kliva upp i ottan för att preparera mina tänder och min mun. Inte för att jag har några problem. Jag brukar för det mesta få högsta betyg hos tandläkaren. Men ändå, man vill ju vara fräsch. Så jag borstade tänderna, använde tandtråd och den varje-dag-obligatoriska tungskrapan, gurglade med en drink bestående av Listerin, SB12 och 20 doppar vademecum och avslutade med en överdos av fluortabletter. Nu känner jag mig som en isbjörn i en vicks blue-reklam!
Snart är det dags att göra om samma procedur. Jag kallar det 1-2-3-4-5-x2-metoden. Fem steg till friskare och fräschare tänder. (Jag kommer även tugga ett paket Extra White på vägen till tandläkaren, bara för säkerhets skull).


Dagens låt: Firefox AK (feat. Tiger Lou) - Winter rose

Jag vet en bro som går över en å...

Så här ska min sommar se ut!

Nutella är nog en av den godaste ätbara materien som finns. Jag äter det direkt ur burken. Ibland har jag burken i kylen över natten så det blir hårt. Då måste man bryta loss bitar, som sedan smälter i munnen.
När jag äter nutella känner jag mig som en amerikan. En fet amerikan. Alla amerikaner är i och för sig feta. Så när jag öppnar bruken, för ner skeden, skopar upp ett lass kletig (eller hård om det varit i kylen över natten) nötkräm känner jag mig som en amerikan som heter Greg. Jag brukar blunda när jag för in skeden i munnen.
Greg blundar alltid när han äter något gott. Greg bär alltid flanellskjorta. Han kör såklart en pickup. Och dricker litervis med öl om kvällarna.
Det första han gör när han kommer hem från jobbet är att gå till kylskåpet. Ur kylen tar han en öl och tar sedan  ner paketet med froot loops som står ovanpå kylen. Han äter flingorna som om de vore snacks. Varannan näve froot loops, varannan klunk öl. Detta gör han i en halvliggande position framför teven. Greg gillar sport, så det blir ofta sport han tittar på. Baseball och amerikansk fotboll. Och öl till detta. Efter att Greg har svept en ölburk på under tio sekunder så krossar han bruken med ena handen samtidigt som han rapar högt. Han kastar sedan burken mot papperskorgen som står till höger om teven. Men han missar alltid, eftersom han är totalt talanglös på allt som liknar idrott. Det ligger alltid ett dussin mosade ölburkar spridda till höger om teven.
Men Greg är snäll. Jättesnäll. Även om många tror att han en dag ska få ett utbrott och mörda hela samhället. Men det kommer Greg aldrig att göra. Han vill bara dricka litervis med öl, äta froot loops och titta på sport på tv, samt äta nutella direkt ur burken. Ibland kletig, och ibland hård.