Veni Vidi Vicious Vic

Idag måste det ha varit årets slaskigaste dag! Hade man fortfarande gått på dagis hade det inte varit något problem. För då hade man haft på sig sina galonisar! Då var regn och rusk något positivt. Vattenpölar var inte till för att runda utan för att hoppa i. Snö var till för att ätas eller rulla i. Och blöt sand och lera var till för att bygga något. Allt var ett äventyr. Dagis var en enda lång dröm, en äventyrsdröm. Det var the time of my life! 

I tisdags fick jag en släng av vinterkräksjukan. Jag tillbringade merparten av tisdagskvällen hukad över toaletten. När man kräks känner man sig så otroligt svag. Man blir som ett litet barn som fått stryk av ett gäng sjätteklassare. Tårar, snor och galla.

Efter tisdagens släng av vinterkräksjukan har mitt enda intag av mat varit gröt. Havregrynsgröt. Jag började onsdagsmorgonen med att dricka vuxen-välling till frukost (jag är nog en av få som faktiskt dricker välling vid vuxen ålder), till lunch lagade jag havregrynsgröt, toppat med en klick smör á la norrländsk/finländsk stil, och socker och kanel. Till middag åt jag havregrynsgröt. På kvällen vågade jag faktiskt sätta i mig tre digestivekex med ost och lite nyponsoppa. Såklart hade jag nyponsoppan i ett glas och inte på digestivekexen. Däremot spillde jag nyponsoppa på tröjan. Men idag, torsdag, var jag tillbaka i havregrynsgrötsträsket. Kokade havregryn till frukost, och till lunch. Fyra tallrikar havregrynsgröt på två dagar. Självklart har jag drickit en hel del avslagen coca-cola också! Det är nog det bästa med att vara magsjuk. Att få dricka avslagen coca-cola! Att få äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag kommer tvåa.

Nu måste jag till skolan. Jag undrar om de säljer havregrynsgröt i Cafeterian?

Camensky klippte ihop en video av det vi filmade i bland annat Sundsvall och från replokalen!

Det måste varit runt 1995-96 som eremitkräftan erövrade varje pojkrum. Det är ju ett känt faktum att alla barn i tioårsåldern vill ha ett eget husdjur.

Mamma, mamma, kan jag inte få en hundvalp? En kattunge då? Men maaammaa, jag vill, jag vill, jag vill...

Ni minns säkert själva hur det var. Ett barn i tioårsåldern kan ju inte få en hund, en hund skaffar hela familjen, och många är ju allergiska mot katter och kaniner är ju för tjejer, så det passar ju inte för en tuff kille på tio bast. Och en orm kommer absolut inte på frågan! Men man ville ju ha ett djur. Alla ville ha ett djur, och ett nej accepterades inte. Varje tioåring skulle ha något slags djur annars skulle de inte äta upp salladen eller bädda sängen på en hel månad.

Men runt 1995-96 kom någon på den geniala idén att eremitkräftan var det perfekta husdjuret för en tioåring. Jag vet inte om det var djuraffären som gjorde en grym reklamkampanj om eremitkräftan som det perfekta husdjuret. Eller om det bara var en slump att alla ungar helt plötsligt släppte hundar, katter och ormar och istället tjatade på sina föräldrar om att få en eremitkräfta.

Föräldrarna var inte sena med att acceptera barnens förfrågan om en eremitkräfta. Ett harmlöst djur som knappt rör sig. Inga ljud, inget ekorrhjul som snurrar på nätterna, behöver inte rastas eller släppas ut, man kan utan problem resa bort ett par dagar utan att djuret dör. Det enda man behöver göra är att se till att kräftan byter till ett större skal efter en tid och slänga ner lite mat då och då.

Barnen blev jublande glada. Hypen var ett faktum. Ett terrarium installerades i varje pojkrum. Barnen sov, lekte och pluggade tätt in till en äkta death-crab. Men skenet bedrar. Trots eremitkärftans brutala utseende med monster-claw och pansarskal var kräftan ett sanslöst tråkigt djur. Efter en knappt vecka hade alla tröttnat på sina death-crabs. Även om man stirrade på kräftan i en timme i sträck så hände inget. Ingen fight, ingen förstörelse, inte en gnutta våld. Mahatma Ghandi framstår som en ultimatefighter i jämförelse med eremitkräftan.

Efter ett par månader försvann eremitkräftan och tjatet om hund, katt och orm fortsatte...

Mamma, kan jag inte få en hund? En liten hund, jag lovar att gå ut med den varje dag, och jag lovar att bädda sängen och äta upp salladen för evigt. Snälla mamma...


Death-Crab with monster-claw!! Very, very dangerous...

Kom på den vid matbordet idag.

Kan bli ett jävla drag ikväll!

Idag har jag namnsdag! Egentligen har Viktor namnsdag den 12 mars, tillsammans med Victoria. Men eftersom Victoria (Bernadotte) ville ha dagen för sig själv flyttade hon Viktor till den 22 januari tillsammans med Vincent. Viktor och Victoria är ju det mest logiska. Precis som Göte och Göta, Julia och Julius, Josef och Josefina och så vidare.

Vissa familjer firar sina namnsdagar som födelsedagar. Presenter, tårta, släkt och vänner, sång och dans. Det gör inte vi. Men ja ska i alla fall äta ett namnsdags-wienerbröd! Alltid något!

Dagens låt

Jag har börjat tröttna på alla dessa värdelösa serier. Nemi, Assar, Doris och allt vad de heter. Ofta finns det ingen poäng. Jag läser om serien tre-fyra gånger men förstår ändå inte, tills jag inser att det inte finns något att förstå. Den ska vara så, helt poänglös. Allt för ofta säger de knappt något annat än stön, flämt eller frrrpp i de fyra rutor som de fått i DN, Metro, Aftonbladet etcetera. Den enda serien som faktiskt har lite text är Rocky, men den är inte heller rolig alla gånger. Men den har åtminstone en poäng, eller ett försök till en rolig slutkläm. Men 99 procent av alla serier är så tragiskt tråkiga och dåliga. Får tecknarna verkligen betalt för de serier de ritar? Och vilka skrattar åt dessa?

Jag ritade en egen serie i ett försök visa hur dåliga serierna faktiskt är. För de är inte bättre än så här.

Jag har varit laddad ett bra tag nu. Inte ätit någon julmat eller julgodis, bara ätit barr, myror och bark för att hålla mig i trim. Jag har tränat styrka, uthållighet, smidighet och även mental träning inför utagningarna av Wild Kids. Jag ska med den där helikoptern. Men idag hände det som inte fick hända. I morse när jag vaknade kände jag mig ovanligt svag. Halsen kändes som en igenmurad domkyrka där Gregorian Munkarna använder stora hackor för att hacka sig ut. Jag frös trots att jag la mig i ugnen och satte på 225°C Grillvärme. Jag kände att jag inte hade någon lust att snöra på mig pjäxorna och ta mig ut i spåret med mina felvallade skidor, som glider lika dåligt som en stjärtlapp på sommaren. Jag kände att jag helt enkelt inte orkade köra hinderbanan 60 gånger med en ryggsäck fylld med inbundna Stieg Larsson-böcker.

Jag får nöja mig med att sträckkolla Wild Kids-boxen och komma igen till nästa års uttagningar. Då jävlar Ola Lindholm, då är det jag som är Wild Kids!

Jag läste en intervju med sångaren i bandet Molotov Jive, Anton Annersand, i DN På Stan. Han påstod att grönt, alltså gröna kläder, endast passar bra på snusmumriken. Vad är det för snicksnack? Han är den typsika urtypen av en svensk, ung rocker. Precis så som Gustav Norén i Mando Diao var när han nådde toppen, blev utsedd till Sveriges bäst klädda man och så vidare. Dryg och jävligt indie möter 50-60-tals rock med inslag av gammal polisfilm från New York samt en nypa Manchesterhumor.

Det känns som om Anton har tänkt ut ett riktigt bra svar på varje fråga fast på samma gång svarat helt spontant och lite "crazy".

Favoritgata: Åsögatan, för den är enkelriktad.
Vadå den är enkelriktad? Vad spelar det för roll. Typsikt nu-svara-jag-lite-flummig-så-det-blir-coolt. Så jävla AV!

Favoritlyxartikel: Hushållspapper.
Typsikt svar för att visa att han uppskattar den värld vi lever i samt att han är vänsterpartist. Jag är tacksam för det lilla här i livet. Bullshit!

Favoritråvara: Tomat, avokado.
Favoritfärg: Svart som molnfria nätter.
Favoritskor: Boots från beatwear UK med kubansk klack.
Kom igen, det finns mycket bättre råvaror än tomat, till exempel lök är mycket mer användbart. Svart som molfria nätter tänker jag inte kommentera. Men kubansk klack? Jag kan ändå påstå att jag inte är helt förvirrad inom mode, men kubansk klack? Är klacken gjord av cigarrer då eller?

Nu kommer det värsta svaret:
Modeförebild: Thåström -87, Springsteen -75, Syd Barrett -68.
Nu börjar det bli allvarligt otäckt. Jag skulle isåfall säga att jag är jävligt inspirerad av Chuck Norris -93, Ingvar Kamprad -85, MC Hammer -89.
Men frågan är hur stor skillnad det var på Springsteen 1975 från 1974? Eller han kanske gick in i helt ny fas -75? Nu blir jag indiepoppare, med stora glasögon utan glas, sotarmössa och en konstig parkas.

Flera av svaren känns som två fingar i halsen. Om du vill känna det själva kan du läsa hela intervjun med Anton Annersand.

Veckans hatord: OVERSIZE (Typ Bästa huvudbonaden: Gubbkeps oversize.)

(Jag slog även upp Kubansk klack: konformad träklack i flera lager, rak in mot hålfoten, snedställd utifrån. Den typiska westernbootklacken). Så jävla snyggt...

Jag har aldrig riktigt förstått varför vi byter uttal på våra namn när vi talar andra språk. Detta gäller framförallt när vi pratar engelska. Vi heter ju det vi heter. Vi heter ju så som vi uttalar det i Sverige.

Thomas är Thomas, och inte Thåomäss. Patrik heter inte Pätrick bara för att han är i ett annat land. Viktor är fortfarande Viktor, och inte Victah. Johansson ska inte uttalas Yohänsson. Heter man Johan säger man inte Me llamo Schohan bara för att man är i Spanien. Hur andra uttalar våra namn är inte vårt problem. De kanske inte kan uttala Thomas på annat sätt än Thåomäss och Johansson som Yohänsson. Men vi som kan borde stå fast vid våra riktiga namn, våra riktiga uttal.