Veni Vidi Vicious Vic

I dag på mitt jobb som var det en målare som skulle måla om i ett av konferensrummen. Samtidigt som han målade pratade han i telefon. Med en väldigt hög och klar stämma pratade han om allt från parkeringsböter till att firman skulle åka till fjällen i april – "det trodde man ju inte med tanke på att vi åkte till Åland för ett tag sen, men nu ska vi åka i april". Hans ton varierade mellan fly förbannad över att det är städdagar var och varannan jävla dag – därav parkeringsbötern – till munterhet och små gurglande skratt när han snackade skit om någon arbetskamrat som inte dög till någonting. Han tog ingen som helst notis om att det satt en massa andra människor och arbetade bara ett tiotal meter ifrån där han stod och målade (läs: pratade högt i telefon).

Undra vem han pratade med?
Säkert en annan målare som stod på ett annat kontor och drog med färgrollern och lika högljutt besvarade hans gurglande skratt – "jasså, så ni ska åka till fjällen era jävlar, vi ska bara få gå på Tyrol och kolla på Björn Skifs, men det är ju inte fy skam det heller" kanske han berättade till målaren på mitt kontor.

Undra vad målaren hette?
Jag är ganska säker på att han hette Johnny som han uttalar med söderdialekt. Men det vet jag inte säkert, men han kändes som en Johnny i alla fall.
I övrigt var Johnny den typen av människor som vägrar ha bälte när han åker bil – bälten är för fjollor.
En sån som alltid knäcker en starköl till middagen som han tillbringar framför TV:n.
Han har varit på exakt samma ställe, och samma hotell, på Mallorca 20 år i rad.

Eller så har jag helt fel!
Johnny kanske heter Gabriel och har alltid bälte när han åker i sin supermiljövänliga bil. Han lagar bouf borgignon tillsammans med hela familjen (alla hjälper till) och han har ett litet rött torp i Småland med en helt fantastisk rosenträdgård.

Ibland är jag så fördomsfull.

Ibland är det skönt att vara lite för sig själv. En stund då man kan göra precis som man vill, vad man vill, hur man vill. Jag tror nog alla tycker det är ganska härligt att få den där egna stunden, även om man är sällskapssjuk.
Men ibland är man ensam lite för länge. Det är då man börjar (precis som kvinnor över 50 också gör även när de inte är ensamma) prata med sig själv.

Första steget när man varit ensam en längre stund är att man inte längre är helt tyst. För när man är ensam i tio minuter så är man tyst, under alla tio minuter.
Det börjar med att man suckar högt, till exempel när man inser att mjölken är slut. Nästa steg är att man byter ut suckarna mot svordomar – är osten slut så kanske man utbrister i ett väsande "vaafaaan".
Det tredje steget är att man istället för att enbart tänka även säger tanken högt, till exempel "jahapp, men då får jag väl gå och köpa ost och mjölk då". I denna fas handlar det helt enkelt om att man säger det man tänker. Man uttrycker sig med ljud.
Fortsätter man att vara ensam utan att ha kontakt med någon annan person så går man in i nästa fas – prata med sig själv-fasen.
I denna fas uttrycker man inte bara sina tankar högt, man börjar också konversera med sig själv. Man kan helt plötsligt ställa en fråga eller ett säga ett påstående till sitt egna jag: "Vore det inte gott med en kopp kaffe? Jo, jag tror jag gör mig en kopp. Kanske man ska ha en lite bulle också!". Som om man skulle föreslå något för sig själv som man inte ville ha. Jag skulle inte fråga mig själv "om det inte vore gott med en kopp kaffe" om jag inte visste att jag var sugen på kaffe.
Risken när man varit ensam alldeles för länge är att denna prata med sig själv-fas sitter kvar även när man inte är helt ensam längre. Plötsligt på tunnelbanan tänker man (läs: säger högt och tydligt) "Nej, fan jag glömde mobilen hemma" eller "jag skulle ha bajsat innan jag åkte".

Jag har tittat några avsnitt på programmet Stjärnorna på slotten. Underhållande. Men jag vet något som vore ännu mer underhållande. Min idé är inte i sig unik, det har gjorts förut men aldrig i denna tappning.
Ni minns väl Sikta mot stjärnorna? Efter det kom ju dundersuccén Småstjärnorna. Robinsons lite mer barnvänliga variant Wild Kids – också succé. Till och med Lilla Melodifestivalen har gått hem i vartenda hushåll runt om i Sverige. Barn är helt enkelt underhållande. Titta bara på Idol – bara kids. Ingen i idol är väl äldre än 15? Och det är ju det som går hem.
Så SVT borde helt enkelt satsa på Småstjärnorna på slottet. Kanske att de till och med ska döpa det till Småstjärnorna på prinsesslottet för att göra barnvinkel ännu tydligare.

Tänk att man sätter ihop, låt oss säga Amy Diamond, Molly Sandén, Eric Saade (jag vet att han är typ 22 år och faktiskt skulle kunna kvalificera sig för riktiga Stjärnorna på slottet men han känns ändå som ett barn. Alla hans fans är i alla fall barn), Benjamin Wahlgren och Chloé Schuterman.

Idén med Stjärnorna på slottet är att varje kändis får en egen dag då de får göra precis vad de vill, prata om sig själv, bestämma mat – ja, hela dagen handlar om just den personen.
Småstjärnorna på prinsesslottet fungerar precis likadant.

Hur skulle då Amy Diamonds dag se ut?
Jo, hon verkar ju vara av den där duktiga flickan-typen så det skulle vara uppstigning klockan 07.00 för lite morgongymnastik samt varmt honungsvatten för att mjuka upp stämbanden. Sedan skulle alla tillsammans be en bordsbön innan frukost. Men Amy känns ändå lite som tjejen som också vill bjuda på det lilla extra. Och vad går upp mot ett riktigt ordentligt McDonalds-kalas? "Men ingen fyller ju år!?" kanske Benjamin Wahlgren utbrister. "Tihi, jag vet. Knäppt va!" skulle Amy svara och så skulle alla fnittra så att pommes fritsen flög som scudmissiler över bordet.
Amy berättar lite om sitt oerhört tuffa liv som barnsuperstjärna, gråter en skvätt då hon berättar om när hennes mamma blev arg när hon hade ett (1) fel på matteprovet i fyran och sen knyter hon ihop hela dagen med att sjunga sin egen låt What's in it for me acapella framför en lägereld.

Sen har vi Molly Sandéns dag.
Molly är ju inte direkt nyfödd. Hon får väl till och med gå på systemet i år. Hon har dessutom blivit utsedd till Sveriges 88:e sexigaste kvinna i tidningen Slitz 2011 – det blir man ju inte om man är ett barn. Men hon är urtypen av en tjej som aldrig riktigt vill växa upp. Molly hade garanterat gjort dagen till ett enda långt pyjamasparty. Molly har en pyjamas fullpepprad med små nallebjörnar som håller i ett hjärta (Eric Saade har en pyjamas i skinn och nitar). De hade stannat inne hela dagen med nerdragna persienner för att simulera att det var natt och tittat på ett Disney-marathon. Molly delar senare ut godiskaktusar (en gurka med instuckna godisspetsade tandpetare nedstoppad i en kruka) till alla småstjärnor samt att hon har gjort en jättestor bål – alkoholfri såklart. Hon bjussar också på grönsaksstänger med dipp – "så himla gott men samtidigt sååååå nyttigt". Framåt kvällen då Molly fått i sig alldeles för mycket godis och alkoholfri bål får hon ont i magen, blir sur och går upp och lägger sig. Amy Diamond ser sin chans att gå och lägga sig tidigt med valsen "jag går och tittar till henne".

Eric Saade.
Här förväntar man ju sig något riktigt jävla bad ass. Jag menar har man solbrillor på sig dygnet runt, fingerlösa skinnhandskar och uppdragen luva så måste man ju bara vara supertuff, som min mamma skulle ha sagt.
Saades dag går i alla fall ut på att leka en massa roliga lekar: Ryskaposten, mörka rummet, sanning eller konsekvens och jag har aldrig.
Kort efter att leken Sanning eller konsekvens påbörjats springer Drama Queenen Molly gråtandes iväg efter att Eric Saade listat Amy Diamond som etta på sanningsfrågan "lista dina 3 bästa kyssar". Benjamin fattar ingenting och Chloé Schuterman står mest och poserar framför web-kameran för dagens outfit-bilden.
Eric Saade avrundar kvällen med att spotta Benjamin i ansiktet och kalla honom "pajas" då han inte förstod leken Jag har aldrig. Benjamin drack hela tiden eftersom han aldrig hade gjort något!

Ja, det kanske räcker så. Men det skulle vara underhållande TV. Det skulle bli en sådan braksuccé. Och tänk rubrikerna! Kanske något i stil med detta gamla blogginlägg från 2008!

Alla har vi haft mer eller mindre starka barndomstrauman. Jag minns en sak som kanske inte är så jättefarligt, det kanske inte ens kan kallas för ett trauma men det har liksom etsat sig fast i mig som ett oerhört obehagligt minne. Jag kan fortfarande känna samma obehag som jag kände då för en så där 15 år sedan.

På den tiden, på mitten 1990-talet, bodde jag i Sundsvall och min klass skulle åka på klassresa till Örnsköldsvik. Vi skulle dels besöka ett terrarium, jag tror det hette Spindelhuset, där vi skulle titta på ormar, spindlar, ödlor och andra kräldjur och insekter. Men sedan skulle vi också besöka den kanske roligaste platsen på hela jorden för en 9–10-åring – Paradisbadet.
Paradisbadet är ett äventyrsbad som slår Södertäljes motsvarighet Sydpoolen med flertalet vattenrutschkanelängder.
Oj, så skoj det var att åka i alla vattenrutschkanor. Snabba, långa, slingriga, branta, en som slingrade sig utanför byggnaden (hur coolt är inte det?), vågmaskin, strömmar. Ja, allt fanns i detta paradisbad.

En rutschkana hette Vildforsen. Den var varken snabb, brant eller särskilt slingrig, men den var rolig ändå. Man kunde till exempel åka flera stycken samtidigt och härja ganska fritt. Runt om vildforsen var det djungel, klippor och annat verklighetstroget material som gjorde att det kändes som om man forsade ner i en peruansk bergsfors. Men som barn vill man ändå göra allt lite roligare, lite läskigare, tänja lite mer på gränserna. Och det gjorde vi.
Vi hade nämligen kommit på att man i slutet av vildforsen kunde greppa tag i några stenar vid sidan av rutschkanan. Om man fick ett bra grepp så kunde man hänga där och dingla med fötterna och låta vattnet forsa under kroppen. Fantastiskt kul tyckte vi och hängde i för allt vad vi orkade.

En gång när jag hängde där och tänkte "jag ska fan i mej aldrig släppa taget" så kom en lite yngre pojke farande ner för vildforsen. Pojken hann aldrig svänga undan för en hängande Viktor Meidal och åkte rakt in i mig. Jag tappade taget och åkte ner i den stora poolen. "Jahapp, tänkte jag, upp på'na igen bara". Men när jag kom upp till ytan igen så fick jag en sådan djävulsk utskällning av pojkens pappa som med resten av familjen hade stått i den stora poolen och väntat in sin son. Hela familjen stirrade argsint på mig medan pappan, rosenröd av ilska, gormade det ena icke barnvänliga ordet efter det andra.
Det var som att jag glömde bort min simförmåga och fick ta till hundsim för att snabbt ta mig upp ur poolen. Jag fick liksom simma förbi hela pojkens familj där dom stod på en lång rad. Deras blickar följde varje hundsimtag jag tog.
Först blev jag chokad, sedan blev jag rädd men efter en stund så var det jag som blev rosenröd av ilska. Jag hade ju inte gjort något fel, jag hade ju bara hängt där och dinglat med benen. Det var ju han, lillpojken, som hade åkt in i mig. Och det hände inte ens något med honom. Han tyckte säkert att det var kul.
Efter en stund, när min rädsla hade bytts ut mot mod kom jag på vad jag borde ha gjort. Jag borde ha dykt ner under ytan igen och snabbt som en krokodil bitit den arga pappan i benet och sedan lika snabbt upp ur poolen och skrika "Gubbjävel". Under flera år därefter återskapade hela situationen i mitt huvud och testade olika scenarier.

Jag kan fortfarande bli lite arg på DEN DÄR JÄVLA GUBBJÄVELN. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Det kanske inte låter så farligt men att som barn bli utskälld av en vuxen människa, särskilt en främmande man, när man inte ens tycker att man gjort något fel är faktiskt ganska traumatiskt.
Det var väl tur att jag var ett barn och det värsta och mest brutala jag kunde komma på som hämnd var att bita honom i benet.

"Ett 20-tal viktväktare i Växjö samlades igår för att väga sig i föreningens lokaler och se hur mycket övervikt de blivit av med. Då brakade det till – det var golvet som rasade. Ingen skadades. Rasorsaken är okänd."

Detta skrev Sydsvenskan för ganska precis två år sedan. Då var rasorsaken okänd, men jag tror jag har listat ut det!
Lösingen är enkel – julen. Att undvika att äta på tok för mycket mat, choklad, pepparkakor, lussebullar, bälja i sig glögg och julöl är ungefär som att försöka undvika solen i Saharaöknen, vilket i sin tur är ungefär lika svårt som att undvika att bli blöt när man badar – så Sydsvenskan, rasorsak okänd? Vafan trodde ni egentligen??

När jag väl är inne på julen kommer jag ihåg en julafton för många år sedan. På den tiden hade min familj en svart labrador som hette Zacki. Zacki var som många andra hundar väldigt glad i mat.
Framåt julaftonskvällen när vi återigen började bli hungriga tänkte vi att en skinkmacka inte skulle sitta helt fel. Eftersom julskinkan var en riktig bjässe låg den ute i kylan utanför ytterdörren då kylskåpet var fullproppat med annan mat. När vi, så där öppna-julklappar-förväntansfulla, öppnade ytterdörren för att ta in julskinkan var den borta – dock inte helt spårlöst. Runt om i trädgården låg blänkande foliebitar utspridda samt en överjäst och otroligt skamsen labrador som med sina allra snällaste och mjukaste hundögon sade "förlåt".
Men jag vet att han egentligen menade "Vafan trodde ni egentligen?!!".

Min kompis Nille var med om en lustig grej i dag. Nille är finsnickare, en mycket duktig sådan för övrigt. Hur som helst. Det började med att han vann en auktion på tradera. Tror det var ett headset/mikrofon till sina hörselkåpor så han kan prata i mobilen samtidigt som att sågar en planka i bandsågen.
Efter att han vann auktionen satte han in pengar på säljarens konto och satte sig ner och väntade på att hans paket skulle komma på posten. Men det kom aldrig. Inte nog med detta, Nille upptäcker också att headsetet/mikrofonen nu på nytt var upplagd på tradera. Nille hörde genast av sig och berättade att han inte hade fått något paket trots att han satt in pengar. Några dagar senare hörde säljaren av sig och berättade att paketet var skickat.

I dag kom äntligen paketet, men där låg inte bara ett headset/mikrofon – där låg också en potatisskalare!
Det låter helt absurt men är helt sant.
Vad betyder detta? Var det en fin gest från säljaren efter sitt misstag – "ah, jag skickar med en potatisskalare som kompensation för min sena försändelse"? Eller var det något slags hot? Ungefär som i Gudfadern när Don Corleone la ett hästhuvud i Mr Woltz säng?


Vad ska detta betyda?

När man läser i tidningen om bankrånare så får man inte direkt sympatier för tjuvarna. Folk som rånar banker verkar faktiskt inte vara några speciellt trevliga typer. Tungt kriminella människor vill man ju inte beblanda sig med. Dom kan ju vara farliga, rent av jättefarliga. Hua, vad läskigt.
Det hade ju varit mycket bättre om dagens rånare och tjuvar var lite mer som Jönssonligan – ett gäng halvpuckade grabbar som varken bär vapen eller är det minsta aggressiva. Det gör sina rån med finess, istället för med hot och våld. Mycket trevliga tycker jag.
Så till alla er bankrånare där ute, eller till er som planerar att begå ett bankrån – lämna pikadollen hemma, rulla upp rånarluvan och gör en ordentlig plan à la Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson.



Eller så gör man ett lite mer spektakulärt rån. Som för en sex–sju år sedan då ett gäng bankrånare i Brasilien grävde en 200 meter lång tunnel, under två kvarter, rakt upp i bankens kassavalv. Närmare en halv miljardkronor blev bytet och vad jag vet så är de forfarande på rymmen. Ordet är verkligen spektakulärt.

Alltså det är inte så att jag tycker det är bra med bankrån eller kriminalitet, men jag menar OM man ska göra något sånt så kan man väl i alla fall göra det med lite stil. Eller hur?!

Det är ganska märkligt att det var förra året igår. Det låter ju så jäkla länge sen. Det var liksom förra året som jag gjorde tvåtusenelvas sista bad. Och man kan väl inte komma mycket närmare "årets sista dopp" om man badar den 31 december. 2,6 grader var det i vattnet. 70 grader i bastun. Vid det andra doppet tänkte jag ta några simtag för att sedan vända tillbaka till stegen. Det gick inte. Det gick liksom bara att gå ner och sedan gå upp igen och sen springa tillbaka in i bastun.

Det vi, fyra 25-åringar, inte visste när vi bestämde oss för att basta och bada på nyårsafton var att det verkar vara någon slags tradition bland män över 50 år. Bastun var fullproppad. Inte en enda ledig plats på träbänkarna. Säkert 30 svettiga, nakna och röda 50+are satt där och blev grillade. När vi väl fått oss en plats längst upp i bastun, där det är som varmast, så kom en finne in i bastun. Jag såg direkt att han var från Finland – eftersom han hade en Suomi-tatuering mellan skulderbladen. Det blev liksom tyst i bastun. Finnen, vi döper honom till Jari, tittade på den svettiga massan som tog upp varenda millimeter av bastuträt. Han jublade inte direkt när han fick infinna sig med att stå på golvet där det är som minst varmt. Efter någon minut gick det upp en snilleblixt för honom. Han tog upp bastuhinken och gick ut ur bastun, han fyllde hinken full med vatten, kom in igen och sedan började han skopa på vatten på agregatet. En skopa, två skopor, tre skopor, fyra skopor, fem skopor, sex skopor. Agregaten i bastun ångade som ett ånglok under industrialismen och alla, bland annat vi, som satt längst upp i bastun kände hur värmen klöste oss med sina heta klor över ryggen. Det gick knappt att andas och man var tvungen att grimaschera häftigt för att överleva denna brinnande hetta som svepte över oss. Efter någon minut lugnande värmen ner sig och någon kläckte ur sig: "Nä, men ska vi ta ett dopp eller?". Alla stämde in i ett "Jaaaa, det gör vi" och så skyndade vi oss ut ur bastun för att istället låta vattnets iskalla käftar sätta tänderna i oss.
När vi kom tillbaka in i bastun satt Jari med Suomi-tatueringen längst upp och njöt. Han hade lyckats med sin strategi att grilla ut oss ur bastun. Mitt halvfinska blod och finska medborgarskap (jag ska rösta i finska presidentvalet snart) kändes plötsligt inte lika finskt längre, inte när Jari fanns i bastun.