När du vill vara (för) dig själv för en stund
Ibland är det skönt att vara lite för sig själv. En stund då man kan göra precis som man vill, vad man vill, hur man vill. Jag tror nog alla tycker det är ganska härligt att få den där egna stunden, även om man är sällskapssjuk.
Men ibland är man ensam lite för länge. Det är då man börjar (precis som kvinnor över 50 också gör även när de inte är ensamma) prata med sig själv.
Första steget när man varit ensam en längre stund är att man inte längre är helt tyst. För när man är ensam i tio minuter så är man tyst, under alla tio minuter.
Det börjar med att man suckar högt, till exempel när man inser att mjölken är slut. Nästa steg är att man byter ut suckarna mot svordomar – är osten slut så kanske man utbrister i ett väsande "vaafaaan".
Det tredje steget är att man istället för att enbart tänka även säger tanken högt, till exempel "jahapp, men då får jag väl gå och köpa ost och mjölk då". I denna fas handlar det helt enkelt om att man säger det man tänker. Man uttrycker sig med ljud.
Fortsätter man att vara ensam utan att ha kontakt med någon annan person så går man in i nästa fas – prata med sig själv-fasen.
I denna fas uttrycker man inte bara sina tankar högt, man börjar också konversera med sig själv. Man kan helt plötsligt ställa en fråga eller ett säga ett påstående till sitt egna jag: "Vore det inte gott med en kopp kaffe? Jo, jag tror jag gör mig en kopp. Kanske man ska ha en lite bulle också!". Som om man skulle föreslå något för sig själv som man inte ville ha. Jag skulle inte fråga mig själv "om det inte vore gott med en kopp kaffe" om jag inte visste att jag var sugen på kaffe.
Risken när man varit ensam alldeles för länge är att denna prata med sig själv-fas sitter kvar även när man inte är helt ensam längre. Plötsligt på tunnelbanan tänker man (läs: säger högt och tydligt) "Nej, fan jag glömde mobilen hemma" eller "jag skulle ha bajsat innan jag åkte".
Men ibland är man ensam lite för länge. Det är då man börjar (precis som kvinnor över 50 också gör även när de inte är ensamma) prata med sig själv.
Första steget när man varit ensam en längre stund är att man inte längre är helt tyst. För när man är ensam i tio minuter så är man tyst, under alla tio minuter.
Det börjar med att man suckar högt, till exempel när man inser att mjölken är slut. Nästa steg är att man byter ut suckarna mot svordomar – är osten slut så kanske man utbrister i ett väsande "vaafaaan".
Det tredje steget är att man istället för att enbart tänka även säger tanken högt, till exempel "jahapp, men då får jag väl gå och köpa ost och mjölk då". I denna fas handlar det helt enkelt om att man säger det man tänker. Man uttrycker sig med ljud.
Fortsätter man att vara ensam utan att ha kontakt med någon annan person så går man in i nästa fas – prata med sig själv-fasen.
I denna fas uttrycker man inte bara sina tankar högt, man börjar också konversera med sig själv. Man kan helt plötsligt ställa en fråga eller ett säga ett påstående till sitt egna jag: "Vore det inte gott med en kopp kaffe? Jo, jag tror jag gör mig en kopp. Kanske man ska ha en lite bulle också!". Som om man skulle föreslå något för sig själv som man inte ville ha. Jag skulle inte fråga mig själv "om det inte vore gott med en kopp kaffe" om jag inte visste att jag var sugen på kaffe.
Risken när man varit ensam alldeles för länge är att denna prata med sig själv-fas sitter kvar även när man inte är helt ensam längre. Plötsligt på tunnelbanan tänker man (läs: säger högt och tydligt) "Nej, fan jag glömde mobilen hemma" eller "jag skulle ha bajsat innan jag åkte".
Kommentarer
Trackback
