Veni Vidi Vicious Vic

I dag på mitt jobb som var det en målare som skulle måla om i ett av konferensrummen. Samtidigt som han målade pratade han i telefon. Med en väldigt hög och klar stämma pratade han om allt från parkeringsböter till att firman skulle åka till fjällen i april – "det trodde man ju inte med tanke på att vi åkte till Åland för ett tag sen, men nu ska vi åka i april". Hans ton varierade mellan fly förbannad över att det är städdagar var och varannan jävla dag – därav parkeringsbötern – till munterhet och små gurglande skratt när han snackade skit om någon arbetskamrat som inte dög till någonting. Han tog ingen som helst notis om att det satt en massa andra människor och arbetade bara ett tiotal meter ifrån där han stod och målade (läs: pratade högt i telefon).

Undra vem han pratade med?
Säkert en annan målare som stod på ett annat kontor och drog med färgrollern och lika högljutt besvarade hans gurglande skratt – "jasså, så ni ska åka till fjällen era jävlar, vi ska bara få gå på Tyrol och kolla på Björn Skifs, men det är ju inte fy skam det heller" kanske han berättade till målaren på mitt kontor.

Undra vad målaren hette?
Jag är ganska säker på att han hette Johnny som han uttalar med söderdialekt. Men det vet jag inte säkert, men han kändes som en Johnny i alla fall.
I övrigt var Johnny den typen av människor som vägrar ha bälte när han åker bil – bälten är för fjollor.
En sån som alltid knäcker en starköl till middagen som han tillbringar framför TV:n.
Han har varit på exakt samma ställe, och samma hotell, på Mallorca 20 år i rad.

Eller så har jag helt fel!
Johnny kanske heter Gabriel och har alltid bälte när han åker i sin supermiljövänliga bil. Han lagar bouf borgignon tillsammans med hela familjen (alla hjälper till) och han har ett litet rött torp i Småland med en helt fantastisk rosenträdgård.

Ibland är jag så fördomsfull.