GUBBJÄVELN
Alla har vi haft mer eller mindre starka barndomstrauman. Jag minns en sak som kanske inte är så jättefarligt, det kanske inte ens kan kallas för ett trauma men det har liksom etsat sig fast i mig som ett oerhört obehagligt minne. Jag kan fortfarande känna samma obehag som jag kände då för en så där 15 år sedan.
På den tiden, på mitten 1990-talet, bodde jag i Sundsvall och min klass skulle åka på klassresa till Örnsköldsvik. Vi skulle dels besöka ett terrarium, jag tror det hette Spindelhuset, där vi skulle titta på ormar, spindlar, ödlor och andra kräldjur och insekter. Men sedan skulle vi också besöka den kanske roligaste platsen på hela jorden för en 9–10-åring – Paradisbadet.
Paradisbadet är ett äventyrsbad som slår Södertäljes motsvarighet Sydpoolen med flertalet vattenrutschkanelängder.
Oj, så skoj det var att åka i alla vattenrutschkanor. Snabba, långa, slingriga, branta, en som slingrade sig utanför byggnaden (hur coolt är inte det?), vågmaskin, strömmar. Ja, allt fanns i detta paradisbad.
En rutschkana hette Vildforsen. Den var varken snabb, brant eller särskilt slingrig, men den var rolig ändå. Man kunde till exempel åka flera stycken samtidigt och härja ganska fritt. Runt om vildforsen var det djungel, klippor och annat verklighetstroget material som gjorde att det kändes som om man forsade ner i en peruansk bergsfors. Men som barn vill man ändå göra allt lite roligare, lite läskigare, tänja lite mer på gränserna. Och det gjorde vi.
Vi hade nämligen kommit på att man i slutet av vildforsen kunde greppa tag i några stenar vid sidan av rutschkanan. Om man fick ett bra grepp så kunde man hänga där och dingla med fötterna och låta vattnet forsa under kroppen. Fantastiskt kul tyckte vi och hängde i för allt vad vi orkade.
En gång när jag hängde där och tänkte "jag ska fan i mej aldrig släppa taget" så kom en lite yngre pojke farande ner för vildforsen. Pojken hann aldrig svänga undan för en hängande Viktor Meidal och åkte rakt in i mig. Jag tappade taget och åkte ner i den stora poolen. "Jahapp, tänkte jag, upp på'na igen bara". Men när jag kom upp till ytan igen så fick jag en sådan djävulsk utskällning av pojkens pappa som med resten av familjen hade stått i den stora poolen och väntat in sin son. Hela familjen stirrade argsint på mig medan pappan, rosenröd av ilska, gormade det ena icke barnvänliga ordet efter det andra.
Det var som att jag glömde bort min simförmåga och fick ta till hundsim för att snabbt ta mig upp ur poolen. Jag fick liksom simma förbi hela pojkens familj där dom stod på en lång rad. Deras blickar följde varje hundsimtag jag tog.
Först blev jag chokad, sedan blev jag rädd men efter en stund så var det jag som blev rosenröd av ilska. Jag hade ju inte gjort något fel, jag hade ju bara hängt där och dinglat med benen. Det var ju han, lillpojken, som hade åkt in i mig. Och det hände inte ens något med honom. Han tyckte säkert att det var kul.
Efter en stund, när min rädsla hade bytts ut mot mod kom jag på vad jag borde ha gjort. Jag borde ha dykt ner under ytan igen och snabbt som en krokodil bitit den arga pappan i benet och sedan lika snabbt upp ur poolen och skrika "Gubbjävel". Under flera år därefter återskapade hela situationen i mitt huvud och testade olika scenarier.
Jag kan fortfarande bli lite arg på DEN DÄR JÄVLA GUBBJÄVELN. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Det kanske inte låter så farligt men att som barn bli utskälld av en vuxen människa, särskilt en främmande man, när man inte ens tycker att man gjort något fel är faktiskt ganska traumatiskt.
Det var väl tur att jag var ett barn och det värsta och mest brutala jag kunde komma på som hämnd var att bita honom i benet.
På den tiden, på mitten 1990-talet, bodde jag i Sundsvall och min klass skulle åka på klassresa till Örnsköldsvik. Vi skulle dels besöka ett terrarium, jag tror det hette Spindelhuset, där vi skulle titta på ormar, spindlar, ödlor och andra kräldjur och insekter. Men sedan skulle vi också besöka den kanske roligaste platsen på hela jorden för en 9–10-åring – Paradisbadet.
Paradisbadet är ett äventyrsbad som slår Södertäljes motsvarighet Sydpoolen med flertalet vattenrutschkanelängder.
Oj, så skoj det var att åka i alla vattenrutschkanor. Snabba, långa, slingriga, branta, en som slingrade sig utanför byggnaden (hur coolt är inte det?), vågmaskin, strömmar. Ja, allt fanns i detta paradisbad.
En rutschkana hette Vildforsen. Den var varken snabb, brant eller särskilt slingrig, men den var rolig ändå. Man kunde till exempel åka flera stycken samtidigt och härja ganska fritt. Runt om vildforsen var det djungel, klippor och annat verklighetstroget material som gjorde att det kändes som om man forsade ner i en peruansk bergsfors. Men som barn vill man ändå göra allt lite roligare, lite läskigare, tänja lite mer på gränserna. Och det gjorde vi.
Vi hade nämligen kommit på att man i slutet av vildforsen kunde greppa tag i några stenar vid sidan av rutschkanan. Om man fick ett bra grepp så kunde man hänga där och dingla med fötterna och låta vattnet forsa under kroppen. Fantastiskt kul tyckte vi och hängde i för allt vad vi orkade.
En gång när jag hängde där och tänkte "jag ska fan i mej aldrig släppa taget" så kom en lite yngre pojke farande ner för vildforsen. Pojken hann aldrig svänga undan för en hängande Viktor Meidal och åkte rakt in i mig. Jag tappade taget och åkte ner i den stora poolen. "Jahapp, tänkte jag, upp på'na igen bara". Men när jag kom upp till ytan igen så fick jag en sådan djävulsk utskällning av pojkens pappa som med resten av familjen hade stått i den stora poolen och väntat in sin son. Hela familjen stirrade argsint på mig medan pappan, rosenröd av ilska, gormade det ena icke barnvänliga ordet efter det andra.
Det var som att jag glömde bort min simförmåga och fick ta till hundsim för att snabbt ta mig upp ur poolen. Jag fick liksom simma förbi hela pojkens familj där dom stod på en lång rad. Deras blickar följde varje hundsimtag jag tog.
Först blev jag chokad, sedan blev jag rädd men efter en stund så var det jag som blev rosenröd av ilska. Jag hade ju inte gjort något fel, jag hade ju bara hängt där och dinglat med benen. Det var ju han, lillpojken, som hade åkt in i mig. Och det hände inte ens något med honom. Han tyckte säkert att det var kul.
Efter en stund, när min rädsla hade bytts ut mot mod kom jag på vad jag borde ha gjort. Jag borde ha dykt ner under ytan igen och snabbt som en krokodil bitit den arga pappan i benet och sedan lika snabbt upp ur poolen och skrika "Gubbjävel". Under flera år därefter återskapade hela situationen i mitt huvud och testade olika scenarier.
Jag kan fortfarande bli lite arg på DEN DÄR JÄVLA GUBBJÄVELN. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Det kanske inte låter så farligt men att som barn bli utskälld av en vuxen människa, särskilt en främmande man, när man inte ens tycker att man gjort något fel är faktiskt ganska traumatiskt.
Det var väl tur att jag var ett barn och det värsta och mest brutala jag kunde komma på som hämnd var att bita honom i benet.
Kommentarer
Trackback
