Veni Vidi Vicious Vic

Läste den här påminnelsen på en offentlig toalett på Götgatsbacken! 

Bästa!

Jag körde en liten facebook-runda tidigare i dag. Kollade på bilder som folk lagt upp. När jag kikat en stund så halkade jag in på en halvkompis bror. Jag blev smått förvånad! Förvånad över vadå? undrar ni. Jo, jag blev förvånad över hans och hans kompisars klädstil. Inte förvånad som i Jäklar vad snyggt de klär sig utan mer som hur menade de nu? och vänta nu, jobbar de på wall street?.

Jag är inte den som är den, eller vafan, jo, jag är fan den som är den! Nu kör vi!

Pojkarna som förvånade mig jobbar såklart inte på wall street. Men de klär sig som om de gjorde det. Då menar jag inte som en wall street-kille klär sig till vardags utan hur en wall street-kille klär sig till en tillställning eller till ett större kvälls-event med firman.
I stället för att dra allt det där med wall street hade jag lika gärna kunna skriva att de klär sig som en snobbar. Kort och gott. Men det är så tråkigt.
Stilen är egentligen ingen egen stil. Och det handlar inte om att folk ska behöva se att de bär dyra märkeskläder. Alltså det behöver inte vara ett blaffigt J.Lindeberg märke på bröstet eller en brave heart-sköld på skärpet som det står TIGER på. Däremot ska det andas lyx, status och kvalité. Just kvalité är ett av dessa pojkars huvudargument till varför de lägger ner större delen av lönen (från ICA) på svindyra kashmirtröjor (de är ju så mjuka) och 3000-kronors byxor (perfekt passform kostar pengar). De bor som många andra (läs: undertecknad) i ett radhus hemma hos mamma och pappa. Dessa pojkar är egentligen vanliga medelklassungar, men som så att säga "vill någonstans". De vill synas. Vara lite bättre än dig. Kunna kalla vanligt folk för lodisar och komma in på arenan där gräddan, the sour cream, finns.
Pengar är nyckeln till framgång. Så länge framgång betyder att man kan nicka till dörrvakten och smita förbi kön på White room, larran, hell's och the village.
Tydligen finns det något som kallas för Rundan! inom denna krets. En vanlig krogrunda? Åh, nej. Rundan är krogrundan för dem som är gräddfilen på tacosen, ingen djävla vanlig köttfärs.
Rundan börjar på larran, går vidare till white, sen spyan (eller om det var tvärtom) och som kaffe på maten avlutar de på femstället Hell's. Observera förkortningarna!
Jag vet inte riktigt vad som är tjusningen i detta rännande mellan ställena. Jag kan tänka mig att det handlar om att visa upp sin solariebruna nuna och förmedla att: jag är någon! Sen kanske det är känslan av att få gå förbi kön/massan som ger någon slags adrenalinkick. Vissa hoppar bungyjump, andra fallskärm och dessa pojkar får sin kick genom att vara tjenis med vakterna på stureplan.

Nu tillbaka till kläderna. Som sagt dyrt och bra kvalité. Kavaj ska bäras till allt. Gärna ha en liten, men ack så dyr, sidennäsduk nerstoppad i bröstfickan. Det finns säkert regler om hur den ska vikas eller skrynklas i bröstfickan. Är det kallt  ska man ha skinnhandskar med farthål(?) på händerna och gärna en sjal (Ej palestinasjal) i någon av de mer feminina färgerna. Att man ska se ut som en vaxdocka från Madame Tussaud's är tydligen också en trend inom denna krets. Glöm inte att varken t-shirts eller kalsonger från komma från h&m eller top man. Däremot är det tillåtet med intersport/stadium-strumpor.

Nu får det vara kul på det roliga som Lammet sa! 

Förra våren var jag på praktik i två veckor i min barndomsstad Sundsvall. Jag praktiserade på en av de två dagstidningarna som finns i staden. I två veckor skulle jag pröva på jobbet som journalist, eller rättare sagt allmänreporter. De två veckorna innan var en tjej från min parallellklass på samma tidning och hade sin praktik. Eftersom jag var ganska nervös över praktiken så frågade jag ut henne om allt från hur många trappsteg rulltrappan upp till entrén hade till om kaffet var starkt eller svagt.

Hon berättade att allt var jättebra och roligt förutom en sak. Vad kan det vara? undrade jag. Akta dig för Irene! sa hon.
Jag tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte att vara nervös tills jag kom igång med jobbet på tidningen. Precis som för min parallellklasskamrat så gick det jättebra och det var väldigt skojigt. Första veckan försvann av bara farten. Någon Irene hade jag dock inte stött på. Andra veckan fortsatte även den problemfritt och ingen syn av Irene. Jag kanske missar henne, hon kanske är på semester! tänkte jag och log.
På onsdagen såg jag dock ett nytt ansikte på morgonmötet. Jag såg direkt vem hon var. Stentvättade jeans, sandaler med kardborreband, runda glasögon från tidigt 80-tal, urtvättad t-shirt från någon semesterort i stil med Costa del Sol. Wow! tänkte jag, vad är detta för figur? Irene såklart!
Vid denna tidpunkt visste jag inte vad som väntade mig. Hon var visserligen hämtad direkt ur första säsongen av Varuhuset, men annars såg hon inte speciellt skräckinjagande ut.
Typiskt nog fick jag Irene som bordsgranne. Jag tror faktiskt aldrig vi hälsade på varandra, men det var väl lika bra det.

Det första smakprovet jag fick av Irene var när hon, utantill, slog ett nummer på kontorstelefonen slängde på sig sitt headset och svingade upp sina kardborrebandförsedda sandaler på bordet. Hon lutade sig tillbaka och började babbla. Kvinnan kunde prata i telefon på arbetstid.
Motsatsen till god arbetsmoral stavas Irene. Privatsamtal efter privatsamtal knappades in på kontorstelefonen. Upp med fötterna på bordet, cirka en meter från min näsa, på med headsetet och luta sig tillbaka i stolen.
Det var omöjligt för mig att inte lyssna till hennes samtal till nära och faktiskt även till mindre kära. Samtalen handlade om allt från presenter till bekantas barn till problem att betala av sommarstugan eller om att hennes föräldrar borde betala för att vistas i sommarstugan (som hon antagligen ärvt från dem). Eller så kunde det handla om en så simpel sak som att åka till Willys och handla som fredagsnöje.
- Hej Marita, det är Irene! Du, vad gör du i morgonkväll? Nä, jag tänkte om du ville följa med mig till Willys och handla... bla, bla, bla, bla, bla...

Förutom att tvinga med sina bekanta till Willys pratade Irene även om hur jobbigt det var att jobba (det vill säga prata i telefon med fötterna på bordet) och om andra jobbiga problem och saker som hon måste göra. Att vara Irene var inte lätt inte, hon fick alltid dra det tunga lasset.
Den första dagen med Irene passerade. Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli värre. Det kunde det tydligen.
På vägen tillbaka till min plats, efter ett av mina många toalettbesök, såg jag något jag aldrig trodde jag skulle få skåda i ett kontorslandskap. I vanlig ordning satt Irene tillbakalutad i sin stol med headsetet fastspänt på huvudet och fötterna på bordet. Som vanligt slabbrade hon i telefon med någon bekant. Det var då jag upptäckte det. Irene hade headset av en fiffig anledning, nämligen att hon då hade händerna fria. Med de fria händerna satt kvinnan och rensade munnen med tandtråd. Mitt på ljusa dagen! Jag kände en plötslig olust och längtade till dagens slut.

På Irenes resa till Italien med sin man hade de stött på ett annat journalistpar som semestrade i Italien. De var tydligen mycket trevliga och roliga. De hade umgåtts nästan varenda kväll, druckit vin och skrattat. Men det var något som hade varit extra roligt. Irene berättade det säkert 15 gånger, till kollegor, till sin mor, till sina bekanta. Hon berättade det aldrig direkt till mig, men som sagt fick jag höra det ett antal gånger vare sig jag ville eller inte.
Paret som de hade träffat i Italien var som sagt väldigt skojiga. Och eftersom de också var journalister så hade de mycket gemensamt. Tydligen samma humor också, eftersom Irene nästan ramlade av stolen av det fasansfullt roliga skämtet som mannen i det andra paret hade berättat. Var beredda, här kommer det:
Vet du vad det bästa knepet är för att komma från en tråkig presskonferens? Det är bara ställa sig upp, titta på klockan och säga: Oj, va klockan är mycket, det är skiftbyte på tidningen!
Irene vred sig i stolen av skratt när hon återberättade journalistskämtet till någon kollega eller till någon i telefon. Hon fick till och med ta av sig glasögonen för att torka tårarna. Så roligt var det. Tydligen(?). Jag bara stirrade på min skärm, fick en aning blekare hy och kände mig fängslad i en mardröm. En mardröm med en 80-talskvinna som använde tandtråd på arbetstid.

RuyRamos mina gode vän och lillebror till den ökända MattiasRamos tipsade om en musikvideo. Och vilken musikvideo det var. Kanske är den bästa och roligaste musikvideo jag någonsin sett i hela mitt liv!
Kolla in musikvideon Nu händer det igen med Familjen, Genast!

Tack Ruy & Matte för tipset!

Då var det dags igen att kläcka ur sig ett nytt blogginlägg som folk kan skratta åt. Just nu i skrivandet stund så har jag inte en enda vettig/rolig idé. I och för sig har jag en ganska rolig bild som jag tog med mobilen i lördags. Men jag måste kunna förvalta den om jag ska lägga upp den. Nu gäller det att komma på ett ämne. Jag gräver för förgäves efter en ny personprofil. Det är helt tomt. Men jag kan ju alltid fortsätta berättelsen om Emanuel!

Jonas "Schödda" Sjödin den eminenta bloggaren och min barndomsvän lade till att Emanuel alltid åker snowblades när han är i fjällen. Jag tycker det var en klockren skildring av Emanuel. Alla kan åka snowblades. Nybörjare ser ut som erfarna slalomproffs, kruxet är bara att man ser fördjävla töntig ut. Men det är inget som Emanuel uppfattat. Han tror att han kan imponera på övriga åkare när han swischar ner för Älgstigen (grön backe). För övrigt har han en sån där flismössa med oranget hår på! Nog om Emanuel i skidbacken.

Emanuel är en sådan person som kan bli sur över småsaker. När han blir sur så blir han sur på riktigt, ni vet så där att underläppen glider över överläppen, pannan förvandlas till bergskedjor av rynkor och armarna i kors. Det handlar oftast om att Emanuel inte får som han vill. Han vill ha det på sitt sätt, annars få det va!
Det gäller att vara snabb, har man gjort Emanuel på dåligt humör får man snabba sig att få honom på gott humör igen. Att dra till med ett Nä, jag bara skämta! efter ett förslag som Emanuel inte gillar är en bra idé. Att säga emot Emanuel är heller ingen bra idé. Helst ska man låta Emanuel bestämma och hylla hans idéer trots att de rent ut sagt är bedrövligt usla. Det gäller att smörja Emanuel för att hålla honom på sin sida.

Emanuel har inte gjort många knop i sitt liv. Det har han sin mamma (Sol-Britt) att skylla (eller tacka). Han har alltid fått saker och ting serverat på silverfat. Jobbet på bokförlaget ordnade Sol-Britt genom en bekant vars man arbetade på bokförlaget. Lägenheten i Sumpan (Stockholmsslang för Sundbyberg) fixade pappa Rune genom diverse gentjänster till bostadsrättsföreningen. Egentligen hade Emanuel inga planer på att lämna sitt pojkrum hos Rune och Sol-Britt. Men Rune tyckte att det var dags för sin 30-åriga son att pröva på livet som vuxen. Emanuel grät ut hos mamma Sol-Britt:
- Mamma, jag vill inte flytta. Jag vill bo här med dig. Rune hatar mig, han vill slänga ut mig på gatan...

Men efter långa diskussioner mellan Rune och Sol-Britt (som var Emanuels språkrör under förhandlingarna, eftersom Emanuel vägrade prata med Rune) så kom de överens om att Emanuel skulle flytta. Dock skulle Sol-Britt tvätta hans kläder och han var ju alltid välkommen över på middag. Efter en tid i lägenheten tyckte Emanuel att det var ganska skönt att vara för sig själv. Blev han hungrig kunde han alltid åka hem till sina föräldrar och be Sol-Britt laga något gott.

Emanuel är inte på något sätt "bakom flötet". Nej, han gick faktiskt ut med bra betyg från gymansiet. Men eftersom hans mamma alltid såg Emanuel som en liten svag fågelunge så har det format hans vidare beteende och sätt att leva. Han har ett väldigt speciellt förhållande till sin mamma, ibland kan han till och med vara väldigt elak mot Sol-Britt. Men Sol-Britt är aldrig elak mot sin lilla pluttesnuttegosse. Hon beskyddar Emanuel i alla lägen. Visserligen gör Rune det inte, han tycker att Emanuel måste kunna klara sig själv, han är ju 30 år för bövelen!

Eventuell fortsättning följer...

Bat For Lashes - Daniel

Jag gick in på Nordstedts hemsida för att slå upp ett engelskt ord. Det är ju så smidigt att göra det på internet. Det var då jag upptäckte något fruktansvärt roligt. Man kan nämligen lyssna på hur orden låter, både på svenska och på engelska.

Triss! Three of a kind. I går skrapade jag en trisslott. Jag vann inget, eller egentligen vann jag ingenting två gånger. Hur nu det går ihop? Är det det som är dubbel olycka? Men det är nästan så att man blir lite glad när man skrapar "gångerrutan" och får x2, trots att man inte vann något. Två är ju alltid bättre än ett. Eller är det alltid bättre med två? Det är ju till exempel bättre att få en P-böter än två. Två pungsparkar är ju värre än en pungspark. Ja, två kanske inte alltid är det bästa.
Tänk om man fick tre av till exempel -25 kr. Man fick betala istället. Eller om man lyckas komma till nyhetsmorgon en lördag och får ska skrapa fram hur mycket man ska betala i månaden i x antal år. Det skulle helt klart ge det lite extra spänning. Du ska betala 20 tusen i månaden i 15 år! Vilken otur, hur ska du få tag i pengarna?...

Det skulle kännas som att få en bandit i sällskapsspelet "Jakten på den försvunna diamanten". Attans!

Jag har tidigare beskrivit olika personer i min omgivning i så kallade personprofler. TIdigare har jag personifierat den typiska Tyresö/förortskillen, den perfekta tjejen och den perfekta killen. Dessa karaktärer dyker upp lite här och var, och det är svårt att inte göra en personprofil av dessa personer. Häromdagen dök det upp en ny person. Jag vet inte om han är så speciellt typisk, men han är ändå vanligt förekommande.

Den här personen heter säkert något helt annat men han ser ut som en Emanuel. Emanuel är rund och go. Han lever ett ganska bekymmerslöst liv. Han är dock rätt störig. Emanuel är en sådan person som allt för ofta går hem till mamma och äter middag, han bor alltså inte hemma längre vilket är ett stort steg för Emanuel. Varje gång han kommer hem till mamma får han någon av sina favoriträtter. Köttbullar med gräddsås, mycket sås ska det vara, annars får det va! Fläskkarré med bearnesås, Lomanders bearne, annars få det va! Emanuels mamma Sol-Britt lagar vädligt god, men fet mat. Hennes devis är ju mera smör desto godare mat. Emanuel håller med och ler när mamma Sol-Britt slevar upp en ny portion mat. Sol-Britt brukar alltid nypa Emanuel i kinden och säga "Du är så mager, lilla pöjk, ta lite mer nu så du inte svälter ihjäl på vägen hem". Emanuel myser när han får bada i ett hav av gräddsås, stuvad potatis och mumisga köttbullar.

När maten är uppäten pussar han mamma Sol-Britt på kinden och rullar hemåt. Hem till sin Star Wars-samling. Emanuel är nämligen rysligt förtjust i Star Wars-figurer. Chewbacca, Han Solo, Anakin Skywalker, Princess Leia, Darth Vader, R2-D2, C-3PO, Yoda och Obi-Wan Kenobi står alla prydligt uppradade på en hylla i sovrummet. Egentligen vill Emanuel ha dem i vardagsrummet, men i fall han skulle ha kvinnligt besök så har han förpassat sina "bästa kompisar" till sovrummet. Han har dock dåligt samvete för det ibland.
I sovrummet finns även ett riktigt Jedi-svärd. Ja, nästan riktigt i alla fall. Emanuel köpte det för dyra pengar på Star Wars-mässan 2004 i Malmö. Ibland när Emanuel kommer hem från krogen (om han inte fått med sig en tjej hem vill säga) brukar han ta fram sitt svärd och inta rollen som en Jediriddare. Schwung, Schwisch - DIE! Emanuel blir dock trött ganska fort på grund av sin dåliga kondition. Han går då istället till kylen och äter upp resterna som mamma Sol-Britt skickat med honom efter senaste middagen.

Emanuel är runt 30 år och jobbar i förlagsbranschen. Han är väldigt stillsittande om dagarna och en och annan bakelse slinker ner mellan telefonsamtal, fantasy-forum och vanligt arbete. Jag gissar att Emanuel bor i Sundbyberg. Han känns lite som en blanding mellan Comic Guy i Simpsons och Klimax i Tre Kronor, fast utan hagel i ryggen.

Så där ja, nu fick jag Emanuel ur hjärnan. Skönt!

Livet som student är inte som alla tror. Eller det är nog programmet jag läser som inte är som alla andra program. När andra har grupparbeten och redovisningar och så vidare så är vi hemma. Vi förväntas läsa och skriva B-uppsats men många, inklusive mig själv, har inte den rätta disciplinen för att sitta hemma och få något uträttat. Istället intalar vi oss att vi är "lediga". Vi är lediga nästan jämt. Eller nästan och nästan, vi är fan jämt lediga. Ända sedan mars har vi haft ett långt jävla påsklov. När sportlovet slutade började påsklovet, trots att man inte har lov på höskola och universitet.

Livet som "hemmastudent" är ungefär samma sak som att vara arbetslös. Trots försöken till att vara hurtig och ordentlig, det vill säga att ställa väckarklockan på åtta och intala sig själv om att gå ut och springa eller åtminstone ta en promenad på morgonen, så slutar det alltid med en lång sovmorgon. Vad hände med väckarklockan? Antagligen tänkte jag: "Varför ska jag gå upp för, jag är ju ledig!". Självdisciplinen lyser med sin frånvaro.

Detta gör att man väljer att äta lunch till frukost, eftersom man inte orkar äta (läs: tillaga) två mål mat på så kort tid. Man kan ju inte äta frukost klockan elva och lunch klockan tolv. Allt för ofta blir det mamma scans färdiga köttbullar och spaghetti eller så gör man tvärtom; man äter frukost till lunch - två rostade mackor och ett glas juice, det är ju ändå middagsdags snart. 

Man kanske borde plugga lite. Men de amerikanska (romantiska) komedierna tar kol på mig. De äter upp alla tankar om skola, disciplin och hjärngympa. Varför anstränga hjärnan onödigt mycket när man kan titta på Superhero movie?

Det är som att vara i ett Big Brother-hus utan kameror. Jag blir till och med glad när brevbäraren kommer med posten. Oftast är det bara reklam, men det är ju alltid roligt att bläddra igenom Elgigantens reklamblad. I dag hade de riktigt bra priser på tvättmaskiner. Nästan så att jag har råd att köpa en med studiebidraget.

Dock kan man inte vara "ledig" för evigt. Snart knackar deadlines, seminarier och essäinlämningar på dörren och man blir tvungen att ställa sjutton alarm på mobilen, stänga av teven och faktiskt ta den där morgonpromenaden. Snart är det dags att börja plugga på riktigt. Jag ska bara vara ledig ett litet tag till, för det är det bästa jag vet! 

Nu har bloggen fyllt ett år och jag fyllde 23 år i går. Födelsedagar är alltid roliga tycker jag, mina egna alltså. Man blir ompysslad och får äta god mat.
På tal om mat, jag tittade på Niklas Mat på tv häromdagen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Att titta på honom är ungefär samma sak som att trycka i sig ett ballerinakex-paket utan att dricka mjölk. Ju längre man kan hålla sig från mjölken desto godare blir det när man väl får dricka den. Så efter nästan ett helt paket ballerina så är det så fantastiskt att få svepa ett stort glas kall mjölk. Jag menar att titta på Niklas Mat är ungefär som kexätandet, gott men torrt. Fast torr är han ju inte. Nej, snarare överdrivet sliskig och smörig. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara hur han är eller om jag gillar honom eller inte. Det är svårt det där.
Jag tycker om matlagninsprogram. Dock tycker jag kockarna på nyhetsmorgon är rätt sunkiga. De står alltid utomhus, på "soliga västkusten" eller "ute i det fantastiska vårvädret" (på Gärdet bakom tv4-huset!). Fast det är sällan det är speciellt bra väder. Oftast så blåser det så mycket att kocken får problem med att hålla koriandern på skärbrädan.
Allt för ofta tillagar de rätter som ingen kommer att våga testa på hemma i köket. Folk vill ha det enkelt. Visst, det ser mumsigt ut med pasta och vongolemusslor. Men kom igen, hur många kommer att köpa en påse vongolemusslor på vägen hem från jobbet?
Jag gillar Morberg bäst, han är så sexig och lite skönt svettig också. Grrr. Han får gärna tillaga mig, kanske tillsammans med en näve vongolemusslor och en nypa koriander. Gärna ute i det fina vårvädret vid Tullgarns slott!

I fredags satt jag och zappade mellan kanalerna på teven och fastnade framför det hjärncellsbefriade programmet Färjan 2. Bartendern Håkan satt på en vibrerande träningsmaskin och sjöng Tomas Ledins Sommaren är kort med bokstavligt talat darrande röst. Olyckligtvis fick jag låtjäveln på hjärnan. Inte ett moln, så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på flera dar och så vidare tills: i sandaler av plast, då försvann texten i mitt huvud. Jag sjöng om låten, men samma sak hände. Vid sandalerna av plast kom jag av mig. Vad kommer efter plastsandalerna? Är det sanden mellan tårna? Nej, det kommer senare i låten. Orden ville inte komma till mig. Jag låg med dessa ångestfyllda tankar halva natten. Eftersom jag skulle upp efter just halva natten och skjutsa syrran till flygplatsen så blev det ingen sömn den natten. Detta gjorde att min dygnsrytm helt kom av sig. Trots att sommaren var på besök denna lördag så orkade jag inte ta mig ut. Tomas Ledins sommardänga hade mördad alla mina krafter, sugit (påsk)musten ur mig och gjort mig till en bumbibjörn utan bumbibärssaft (inte en droppe på fleeera dar..)

Chewbacca och Han Solo kommer över till mig i morgon för att kolla på Adam & Eva klockan 21.00 på TV4.

Efter en tuff helg med för lite sömn känner jag mig som ett par harem-byxor: Ful och hängig!

För den som inte har råd att köpa ett par harem-byxor från Gina (som det kallas i folkmun) kan ju alltid sätta på sig en långärmad tröja på benen, dock får man ett stort hål (där man trär igenom huvudet) om man kör den mer ekonomiska varianten. Just nu är harem-byxan bara för tjejer och de flesta tycker att de är allt annat än snygga. Gräsliga, fruktansvärda och magiskt fula är några av betygen som harem-byxan fått i min omgivning. Men vänta bara, snart har varenda kvinna och man ett par harem-byxor. Trender är som aktier, de går upp och ner, och även om harem-byxan står i en väldigt låg kurs för tillfället så kommer den sakta men säkert söka sig in i varje människas garderob. Om inte annat är harem-byxan bekväm för män med väldigt stor/hängig pung.

På tal om pung så jag har jag faktiskt klappat en vild känguru, den var söt. Jag har även ätit känguru, det var gott.

Nu är det sommar och man kan leka på ängen och bada i havet...

Jag tycker sommaren är rolig för då kan man äta blåbär och det tycker jag är gott...

På sommaren är gräset grönt och himlen är blå, solen skiner och man kan leka i hagen...

Jag minns såväl de oerhört välkomponerade dikterna som lästes upp på skolavslutningarna. Helt fantastiska. Några snabba, självklara meningar om varför sommaren är så bra. Sedan ett steg tillbaka och nästa man till rakning. Fast det var ju oftast inte skäggiga män som läste dikterna utan blyga flickor med en poetisk syn på livet och framförallt på sommaren. Själv tog jag fram elgitarren och drog av Sommaren är kort med Tomas Ledin tillsammans med min käre vän Fredrik på trummor.
Livet var så bekymmerslöst på den tiden. Suddkrig, kort- och långraster gjorde de korta skoldagarna lite längre, gångertabellen, slagsmål på riktigt (barn kan vara hemska), kulor; jumbo, spaghetti, dimma, jumbo dumbo.
I Ankarsviks skola (bilden) gick det bara 80 elever, fyra klasser. Man fick inte cykla till skolan förrän man börjat fyran, men jag brukade alltid smygåka på syrrans pakethållare. Precis innan skolan hoppade jag av och gick sista biten, för säkerhets skull. Walk on the wild side!

Vissa av er gick på det klassiska aprilskämtet, andra inte. Klart jag skojade. Jag har inte alls någon idétorka. Om jag ska vara ärlig kommer faktiskt idéerna till mig som getingarna till en läskedrycksflaska. Jag behöver inte alls kämpa för varje mening eller för varje ord. Jag har till och med så pass många knasiga idéer att jag måste solla bort vissa!

Men roligt var det! April april! 

Det var roligt att så pass många brydde sig. Det betyder ändå att många tycker om det jag skriver. Därför ska jag fortsätta. Jag ska leverera mer än någonsin.

Denna dag har ändå varit väldigt rolig. Jag har fnissat och skrattat åt alla som skrivit fina kommentarer till mitt falska avskedsmeddelande. Det var faktiskt roligt.

Hoppas ni tycker det var lika roligt som jag. Fortsätt läsa och fortsätt kommentera, det är det som driver mig!

Nu kör vi! Shoot man shoot! 

Efter en tids idétorka på bloggen har jag beslutat att lägga ner bloggandet. Jag har helt enkelt tappat stinget och det är inte längre roligt att blogga eller skriva över huvud taget. Tidigare har idéerna kommit till mig som getingar till en flaska läskedryck. Nu måste jag kämpa för att få fram en mening, eller till och med kämpa för att få fram ett endaste ord.
Så det här blir mitt allra sista blogginlägg. Eventuellt kommer suget tillbaka, men jag har bestämt mig för att aldrig mer blogga. Det är ungeför som att vara nykter alkoholist. Bara en droppe alkohol och man är tillbaka i träsket - Bara ett litet ord och jag är tillbaka i bloggandet. Så det gäller att vara stark. Jag får försöka uttrycka mig på annat sätt - dock inte genom twitter, det är ju samma sak som att blogga, microblogga!
Jag kommer nu lägga mer tid på skolan och eventuellt skaffa mig ett extrajobb.

Tack till alla er som har läst och kommenterat, jag låter bloggen ligga uppe några dagar innan jag tar bort den helt!

The End...