Veni Vidi Vicious Vic

När man träffar en person som man känner mindre bra, en halvbekant men tillräckligt bekant för att prata med, är det naturligt att säga "Hej, hur är läget?". Det är en standardfras. Standardsvaret på den frågan är något i stil med "Jo tack, det är bra! Hur är det själv?". Även om man mår piss, man har blivit bedragen, dumpad, osv så svarar man "Det är bra". Det är naturligt. Jag anser även att det är bra.

För det är ju så jobbigt när man stöter på en halvbekant på till exempel bussen så svara denne "Nej, det är inte så bra", och så rabblar de deras livs historia, misären på jobbet, problemet med pojk/flickvännen, att de gjort slut hundra gånger.

Vissa personer älskar att berätta om deras liv, gärna i offentliga miljöer så som på bussen eller i affären. På affären kan man visserligen smita undan eftersom man är på språng att handla och skylla på att ugnen står på, eller att gästerna väntar. Men på bussen då är man fast tills man ska gå av.

Om man träffar en sådan person redan på Gullmarsplan och ska till Öringe, då har man 25 minuters livsproblem att lyssna på. 25 minuter livsproblem känns ungefär som att titta på alla säsonger av Hem till gården. Ännu värre är det om det är nattbussen, då ska man stå ut med över 45 minuter. Det kan mäta sig med alla säsonger av Hem till gården plus alla avsnitt av Tillbaka till Aidensfield. Det är extra jobbigt om man tänkt lyssna på lite bra musik under resan, istället får man lyssna till motsatsen till bra musik, en helt ointressant persons problem. Att kliva av innan man egentligen ska av kan kännas frestande men man är ändå på väg hem så man sitter där snällt och lyssnar, nickar och säger "Nämen oj, ajdå, ojdå, det var som fasen, är det sant? Sa han/hon det? ". Sen efter en enda lång mening, utan att andas, med problem bollar de tillbaka frågan; "Men hur är det med dig då?". Vad fan svarar man då? "Jo tack, den hänger och dinglar". Där har personen fört en monolog, "Jo det är bra" känns något torftigt då.

För några år sedan var detta dilemma på väg att hända mig. På bussen stöter jag på en erkänd problempratare á la "mitt-liv-är-skit-eftersom-mitt-kk-har-skaffat-flickvän". Jag såg framför mig hur tung bussresan skulle bli. Men istället för att ta emot alla problem tänkte jag svara något oväntat. Jag vet inte varför men när den erkända problemprataren frågade "Hej! Hur är läget?" svarade jag "Jo, det är förjävla bra, jag har precis vunnit 10 000 på trav!!". Problemprataren hade ju förväntat sig ett "Det är bra, hur är det själv?" och tänkt att "äntligen ska jag få prata privata problem med någon jag bara känner halvbra". Men icke sa nicke. Hon förblev tyst hela bussresan hem. Och även om jag inte hade vunnit några 10 000 på trav så var glädjen över att ha lyckats slippa undan hennes privata problem snudd på en 10 000 kronors-vinst.

Känner ni till gynnsamhetsprincipen? Ni som läst Alkemisten av Paulo Coelho gör det antagligen. Han för ett jävligt intressant resonemang om just den principen, eller för att tala klarspråk: nybörjartur.

Många tror på gud, andra ber till Allah, många i öst strävar efter att komma till Nirvana.

Att tro på ödet är ett alternativ. Det är här Coelhos resonemang kommer in. Han menar att nybörjartur, gynnsamhetsprincipen, finns till för att livet vill att du ska följa ditt levnadsöde. Du ska fortsätta med något. Det här kan man ju tolka lite som man vill. Men nybörjartur är något som ska få dig att fortsätta med aktivitet. Första gången jag kastade en basketboll mot korgen, den satt, jag började på basket (sen var jag jävligt lång också men det behöver vi inte blanda in i detta). Varje gång jag är på casino och spelar på roulette, jag satsar alltid rött först, vad blir det? Rött såklart! Här vill levnadsödet att jag ska fortsätta, sen är det upp till mig att fortsätta eller inte. Kan man inte avgöra själv när man ska sluta eller fortsätta så får man leta efter tecken, enligt Coelho. Som nu, jag tänkte ta en bit choklad från min nyinköpta chokladkaka som jag lagt i kylen. På grund av kylan i kylskåpet var det omöjligt att utan slägga bryta en bit choklad, och tanken att lägga chokladkakan på spåret utanför min tillfälliga lägenhet kändes lite "walk on the wild side". Alltså, jag skulle inte ha någon choklad, skulle jag trotsa detta livstecken skulle jag antagligen vakna upp med en gigantisk, ja nästan abnorm finne på nästippen. Det är ödet som avgör.

Smaka på detta citat ur Alkemisten:

"När du vill någonting verkar hela universum för att du ska kunna uppnå det", det är gynnsamhetsprincipen eller nybörjartur (Enligt Coelho och nu även enligt mig).

Jävlar vad jag snöar in mig på detta, kanske totalt obegripligt. Jag kanske har fattat hela principen fel, men som sagt man får ju tolka det lite som man vill. Nu ska jag leta efter ett tecken som säger att jag ska gå och lägga mig, men om mitt livsöde är att vara vaken så att jag är trött i morgon kanske det har en mening.

Tittade på det fantastiska programmet "Du är vad du äter" med hälsokostens motsvarighet till vad Nelson Mandela var för kampen mot apartheid, Anna Skipper(s kamp mot ohälsa och fetma).
Hon är ett totalt hälsokostfreak. Tittar man på synonymer i till exempel word på ordet "hälsokostfreak" så kommer Anna Skipper upp som alternativ.
Hon erbjuder de feta deltagarna den mest egendomliga, knappt ätbara, födan som existerar i detta solsystem. NAMEDROP - Bengaliska ruccolabönor, bibelpressad örtmarmelad, kikärtsblodpudding (vegetarisk), socker som innehåller varken aspartam eller socker(!), honungsslungad linjedomare eller varför inte sötpotatis á la In to the Wild.

Tänk om Christopher "Alexander Supertramp" McCandless från filmen "In to the Wild" skulle delta i "Du är vad du äter"! Tänk när Anna Skipper ska presentera allt som han ätit under en vecka på ett bord, och den där rullande texten som kommer synkat med en spik (speaker i bakgrunden, han TV3-reporten utan hår).

Alexander har under den senaste veckan ätit:
(tänk rullande text)
4 dl ris
en hare
knastertorra barr
jord
sötpotatis
sötpotatis (giftig)

Tittar på klassiska fotbollsmatcher, Portugal-England EM 2000, på TV4sport. Härlig match. Vet inte om det är matchen eller ensamheten som gör att fingrarna knappar lika fort på tangenterna som Martin Mutumba gör överstegsfinter? Kom att tänka på I-landsproblem. Tror det var Hipp Hipp! som myntade det uttrycket med deras roliga sketcher. 

Då är jag stationerad i Sundsvall för två veckors praktik på dagstidningen Dagbladet. Lägenheten som jag hyr är mycket trevlig och ligger centralt, bara några hundra meter från min arbetsplats. Jag fick åka med min klasskamrat Hanna och hennes farmor och farfar! Mycket snällt av dem. De skulle vidare till Ö-vik.

I bilen lyssnade vi på radio. Strax efter Gävle kommer, som enda svenska kvinnliga artist som någonsin gjort en EM-låt, Linda Bengtzing med sin EM-låt "Det första guldet". Linda sjunger alltså om att Sverige ska ta EM-guld (!). Vad fan vet Linda Bengtzing om fotboll? Ja, antagligen ingenting, nada, zero. Sverige kommer som bäst ta sig till kvartsfinal. Men jag ska betta lite med Linda! Om Linda har rätt, Sverige vinner EM, då ska jag springa genom Tyresö Centrum endast iförd en strumpa på paketet samtidigt som jag sjunger Lindas låt "Jag ljuger så bra" fast byta ut "ljuger" mot "suger". Deal.

Annars är jag rätt imponerad av en sådan tuff brud som Linda Bengtzing och många andra svenska artister, speciellt schlagerartister. Deras låtar handlar om vanliga ting som man gör i vardagen. Som till exempel Orup: Jag har matat katterna, jag har rastat alla hundarna". Musikgeni?

Nu har jag snöat in mig på ämnet musik, så jag fortsätter med EM-musik. Det vore ju bättre om alla EM-låtarna var lite mer ärliga. Istället för att sjunga om guld och gröna skogar så kan de väl sjunga om att Sverige har ett ålderstiget lag, bänkade målvakter eller varför inte Anders Svenssons favorit mat: Taco-pizza. VM 2002 inofficiella låt "Global Fussball OK" med Tyskarna från Lund (Varan-TV), där har vi en riktig fotbollslåt.

Niclas Alexandersson, Daniel Andersson och Marcus Allbäck. Vafan! TJERNA TILL EM!!

Det känns som om jag borde skriva något. Men jag hinner inte, jag måste hämta Karim.

Jag kan skriva en rolig sak sen som hände för länge sen, några år sedan kanske. Om barn på McDonalds och tvekan om vilken juice man ska välja!

Eftersom en person med ett visst litet krig skrivit om dagens händelse, "le pique nique" i slottsparken, så får väl jag kontra med att lägga upp en bild!




The little war in action

Jag drömde förövrigt om att jag var i krig i natt. Jag sköt många. Men värst var Jonnie H. Han kastade in en handgranat i en latino-danslokal med kvinnor och barn i. Hemsk dröm.

Alla har sina favoritställen på jorden. Det här är mitt (än så länge).
Coral Bay, ligger på Australiens västkust (Western Australia). Revet Ningaloo Ref går precis utanför och är visserligen mindre än östkustens Stora barriärrevet men mycket bättre och mer lättillgängligt. Man tar några steg ut från stranden så är man på revet. Grymt! Att knappt några svenskar hittat dit gör ju allt tusen gånger bättre. En strand och ett rev helt för sig själv! Oslagbart.

Skicka in dina smultronställen och förklara varför just ditt ställe är bäst. Märk kuvertet "Smultronstället" och skicka till Pillisnoppvägen 2 i Ballefjongberga!

Jag har klippt mig eller rättare sagt trimmat håret. Inte riktigt rakat, men det är kort. Mor och far gillar det inte. De anser att det ska vara lite längre, men jag håller inte med. Att köra trimmern istället för att gå till en frisör har sina fördelar (och nackdelar).

Efter en veckas intensivt tentaplugg är det äntligen över. Hur det gick? Ja, svårt att säga. Om läraren uppskattar att jag skrev hela tentan på spanska så får jag nog VG, annars vet jag inte.