Veni Vidi Vicious Vic

När man träffar en person som man känner mindre bra, en halvbekant men tillräckligt bekant för att prata med, är det naturligt att säga "Hej, hur är läget?". Det är en standardfras. Standardsvaret på den frågan är något i stil med "Jo tack, det är bra! Hur är det själv?". Även om man mår piss, man har blivit bedragen, dumpad, osv så svarar man "Det är bra". Det är naturligt. Jag anser även att det är bra.

För det är ju så jobbigt när man stöter på en halvbekant på till exempel bussen så svara denne "Nej, det är inte så bra", och så rabblar de deras livs historia, misären på jobbet, problemet med pojk/flickvännen, att de gjort slut hundra gånger.

Vissa personer älskar att berätta om deras liv, gärna i offentliga miljöer så som på bussen eller i affären. På affären kan man visserligen smita undan eftersom man är på språng att handla och skylla på att ugnen står på, eller att gästerna väntar. Men på bussen då är man fast tills man ska gå av.

Om man träffar en sådan person redan på Gullmarsplan och ska till Öringe, då har man 25 minuters livsproblem att lyssna på. 25 minuter livsproblem känns ungefär som att titta på alla säsonger av Hem till gården. Ännu värre är det om det är nattbussen, då ska man stå ut med över 45 minuter. Det kan mäta sig med alla säsonger av Hem till gården plus alla avsnitt av Tillbaka till Aidensfield. Det är extra jobbigt om man tänkt lyssna på lite bra musik under resan, istället får man lyssna till motsatsen till bra musik, en helt ointressant persons problem. Att kliva av innan man egentligen ska av kan kännas frestande men man är ändå på väg hem så man sitter där snällt och lyssnar, nickar och säger "Nämen oj, ajdå, ojdå, det var som fasen, är det sant? Sa han/hon det? ". Sen efter en enda lång mening, utan att andas, med problem bollar de tillbaka frågan; "Men hur är det med dig då?". Vad fan svarar man då? "Jo tack, den hänger och dinglar". Där har personen fört en monolog, "Jo det är bra" känns något torftigt då.

För några år sedan var detta dilemma på väg att hända mig. På bussen stöter jag på en erkänd problempratare á la "mitt-liv-är-skit-eftersom-mitt-kk-har-skaffat-flickvän". Jag såg framför mig hur tung bussresan skulle bli. Men istället för att ta emot alla problem tänkte jag svara något oväntat. Jag vet inte varför men när den erkända problemprataren frågade "Hej! Hur är läget?" svarade jag "Jo, det är förjävla bra, jag har precis vunnit 10 000 på trav!!". Problemprataren hade ju förväntat sig ett "Det är bra, hur är det själv?" och tänkt att "äntligen ska jag få prata privata problem med någon jag bara känner halvbra". Men icke sa nicke. Hon förblev tyst hela bussresan hem. Och även om jag inte hade vunnit några 10 000 på trav så var glädjen över att ha lyckats slippa undan hennes privata problem snudd på en 10 000 kronors-vinst.