Veni Vidi Vicious Vic

Konstig rubrik? Ja möjligtvis. Men jag känner mig som en HÅKAN, som skriker sitt namn, HÅKAN, med långa vokaler (HÅÅKAAN), men jag vill inte skriva långa vokaler för jag avskyr folk som skriver med långa vokaler. Ungefär så här: Jag är sååååå glaaaaaaaad, för jag ikväll är det paaaaartyyyyy,, wohoooooooo. I morgon ska jag baaaaadaaaaa jipiiiiiii, och sola så jag blir jääääääääätte brun. Men i går var jag såååååå trött. Så jävla patetiskt att skriva så. Prova själv att läsa denna mening högt för dig själv. Är det inte störande? Som fan tycker jag.

Tillbaka till HÅKAN. Håkan är fet, eller han har bara en stor fet mage, åker pickup, äter bara hämtmat och tvättar sina sjukt illaluktande strumpor i duschen(!) samt hänger upp kalsongerna i en provisorisk klädhängare med duschslangen som klädlina. Fyfan. Jag är Håkan nu.

Jag har ätit hämtmat och snabbmat nästan varje dag. Det lilla köket och den minimala stekpannan har gjort mig till en HÅKAN. Mosbricka med räksallad, tunnbrödrulle med räksallad, friterad kyckling, thaimat, kinamat, jag vill inte ens fortsätta. Den mat jag lagat, förutom två gånger då jag lagade korvstroganoff, har varit halvfabrikat. Till exempel Färdiga köttbullar och potatissallad. Nu skrattar Skipper högt åt mig.

Men chips och läsk är inget för mig. Däremot kakor och bullar är gott. Jag är som en gammal kärring i sinnet. Kaffe och kaka är det bästa jag vet. Det blir inte bättre att mina barndomskompisar också är kärringar i sinnet. De älskar också kaffe och kaka, då trivs jag. Mamma och pappa gillar också kaffe och kaka. Det händer alltför ofta att någon köper hem wienerbröd eller munkar som sköljs ner med några koppar kaffe. Jag köpte faktiskt två muffins i dag eftersom mor och far är på besök. De ska vi äta till morgonfikat! Kaffe och kaka kanske är lite av den norrländska mentaliteten, vi har ju faktiskt bott här i 11 år.