Veni Vidi Vicious Vic

Jag är helt solo på mitt jobb nu. Inte en kotte här förutom jag. Har varit ensam hela morgonen och förrmiddagen. Om de bara visste vad jag gjorde nu – ravefest, vattenkrig, hockeymatch inomhus (med skridskor och puck), bakar sockerkaka i micron, virar in alla de andras platser i toapapper, hyrt in panflötsmaffian från Åhléns entré som spelar här inne, skriver ut massa onödiga grejer på färgskrivaren, äter upp de andras mat i kylen, tittar på film på projektorn, satt upp papperskorgen som basketkorg och spelar 21 med mig själv, ställt fram klockan 2 timmar.

Living the dream… at work… alone… yeah… yeah…

I dagens internetsamhälle så är information och svar på alla jordens frågor bara ett musklick och några snabba fingerrörelser över tangentbordet bort. Så fort vi undrar något så googlar vi det. Det kan vara allt från öppettiderna på en butik till att man har fått någon konstig knöl någonstans på kroppen till ”hur gör man för att lyssna på spotify utan reklam men ändå GRATIS?”
Google (och andra söktjänster) är vår tids källa till all information. Vi behöver till exempel inga läkare längre för att ställa en diagnos. Diagnosen ställer vi själva, läkarna skriver ut medicinen och opererar. Och Nationalencyklopedin används numer som ett alternativ till att elda med i kakelugnen.

Så fort vi ser eller känner något konstigt på vår kropp så rådfrågar vi google.
Konstig ömmande knöl på underarmen – SÖK!
Google radar upp mänger av länkar med information. Vi klickar oss vidare, till exempel in på flashback och börjar läsa.
Det är här internetdoktorerna och de riktiga doktorerna skiljer sig åt. Istället för att bli lugn av att en läkare säger ”det där är ingen fara, det är borta om några dagar” läser vi cancer, blodpropp, spanska sjukan, böldpest, förmodligen måste du amputera armen, sorry =( och så vidare. Vettskrämd och med dödsångest börjar man göra upp en lista på saker man vill göra innan man dör. Vem fan ska man testamentera skivsamlingen till? Är andra tankar som kanske dyker upp.

Detta google-sökande är nog min flickvän Sofia allra bäst på, eller värst kanske man ska säga.
Hon googlar allt hon vill ha svar på. Till exempel så dog vår fisk, slöjstjärten H.C Andersen (ja, döpt efter den danska barnboksförfattaren), för några veckor sedan.
Vi hade från början två fiskar, H.C och Elsa Beskow (även hon döpt efter en barnboksförfattare). Elsa blev ganska snabbt mindre och tunnare medan H.C blev större och tjockare. Efter några månader gick Elsa bort och H.C blev ensam kvar. Men han höll i. I närmare två år simmade han runt med full energi tills en dag då han låg i framstupa sidoläge på botten och andades med ojämna mellanrum.
Sofia var ensam hemma när hon upptäckte en orörlig H.C på botten. Förskräckt tog hon en kinapinne (som man faktiskt äter sushi med) och petade på vår käre vän. Inget hände.
Fram med datorn, in på google – Vad gör man när ens guldfisk ligger på botten? – SÖK!
I hopp om att det fanns svar på hur man räddar en döende fisk. Google hade tyvärr inte svaret på den frågan. H.C Andersens ojämna andetag upphörde och till tonerna av Jeff Buckleys version av Hallelujah fick han stillsamt försvinna ner i toalettens virvlande fors. Av vatten är du kommen, vatten skall du åter varda.

Första deltävlingen i Melodifestivalen är avklarad och den jag tycker mest synd om är Marie Serneholt. På riktigt så tycker jag synd om henne. Stackars Marie. Hon vill ju så gärna och så mycket men hon räcker aldrig riktigt ända fram. Inte ens som konferencier på Melodifestvalen förra året lyckades hon bli den där superstjärnan som hon helst av allt vill vara.

När Marie var med i popkvarteten A-Teens så peakde hon. Då var hon tillsammans med övriga medlemmar riktigt stor, ännu större i Japan. Men när A-teens-eran tog slut så började Maries karriärkurva peka neråt. Då skulle hon ha lagt av, man ska alltid sluta när man är på topp. Men så tänkte inte den girige (läs: kändiskåta) Marie. Nu skulle hon på egen hand erövra världen.
Varför kunde hon inte bara göra som de andra i A-teens? Varva ner, börja plugga, ta en vanligt jobb, backpacka i Asien eller åtminstone inte bara satsa på att bli herren på täppan igen.

Ja, Maries karriär har varit något brokig och det blev ju inte bättre när hennes tidigare pojkvän Måns Zelmerlöw strödde salt (och peppar) i karriärsåren och gick om Marie i kändisskap med hästlängder. Då hade det gått för långt. Marie fixade helt enkelt inte att hennes pojkvän blev Måns Zvärsmorsdröm med hela svenska folket.
Det är i alla fall min tes varför det tog slut mellan dem. Marie hatade förmodligen tisdagar och kastade tv-dosan i väggen varje gång Stockholm i mitt hjärta... strömmade ur TV:n.

Men även om det blev fiasko i årets Melodifestival och Marie tänkte "aldrig mer Melodifestivalen" så tror jag att hon aldrig kommer att ge upp. När hon nästa år blir tilldelad enligt henne världens bästa låt genom tiderna så kommer hon stå där på scenen i någon svensk småstad och glittra i en Cheap Monday-jeanstight kroppsstrumpa och hoppas att det är nu hon återerövrar världen.

I går var jag inne på att byta bana och bli pilot. I dag har jag tittat på Per Morbergs program Vad blire för mat? och är helt övertygad om att kock är mitt drömyrke.
När jag tänker kock så tänker jag inte att man står och steker färdig pyttipanna på nån sylta längst E4:an. Och jag tänker heller inte på att med pincett rensa skrumpna morötter i ett labratorium (Läs mitt inlägg om "Det danska krogundret").

När jag tänker kock så tänker jag att man lagar riktigt gedigen och vällagad mat – från grunden.
Jag har nästan alltid haft drömmen om att få laga mat för lön. Jag var till och med nära på att söka Hotell/restaurang-gymnasiet, men skrotade den idén och läste istället samhäll ekonomi – nästa samma sak.
Men tänk att få ha sin egen restaurang och göra massa människor glada genom god mat. Sen kan man briljera (och griljera) inför kompisarna när man bjuder över dem på middag. Och tänk att kunna hacka lök så där supersnabbt! Helt fantastiskt!
Andra positiva saker med att vara kock är att man blir tjenis med alla försäljare i saluhallen och man får bara de bästa av de bästa råvarorna till sin superpopulära restaurang.
Förmodligen blir man även en hejare på viner när man är kock.
Vad passar bäst till fågel? kanske någon frågar, en Château Haut-Brion, nollsjua, Bordeaux, skulle jag svara. Gästerna skulle imponerat nicka och säga då tar vi en sån!

En av anledningarna till att jag inte sökte till kockgymnasiet var att jag insåg att kockyrket förmodligen inte var så härligt som jag beskrivit det här ovan.
Sena kvällar, stressigt, bli utskälld av en mer erfaren kock när man gjort såsen en aning för tunn, få finnar i hela ansiktet av allt stekflott och kanske till och med bli trött på att laga mat.
Vägen till att ha en egen restaurang är lång, jättelång. Man får förmodligen stå där ett bra tag och skala potatis innan man ens får börja laga mat på riktigt.
Jag tror helt enkelt att jag nöjer mig med att vara en glad amatörkock som mellan varven (försöker) imponerar på mina vänner med mina få, men ack så goda, paradrätter.

Smaklig spis!

Jag tänkte gå igenom några av mina drömyrken. Och då menar jag verkligen dröm, alltså yrken som jag ibland drömmer om att ha men kanske egentligen inte skulle vilja arbeta med hela livet.

I dag börjar vi med det första, nämligen pilot.
Pilot var ett riktigt statusyrke för cirka 30 år sedan men är i dag inte alls lika häftigt, tyvärr. Förr i tiden så var ju piloterna inte bara luftens kungar utan även kungar i största allmänhet. Som pilot kunde man komma in på de trendigaste klubbarna, få bord på den kändaste och mest fullbokade restaurangen i världen, samt ha ett följe av vackra damer som liksom skuttade efter en när man drog sin rullväska genom flygplatsen.
Men även om det inte är lika hög status på piloter i dag så tycker jag ändå att det är ett jädrans coolt yrke. Speciellt om man är långdistanspilot. Dom är ju så sjukt beresta och världsvana.
Jag läste en gång en intervju med en svensk pilot i nån flygplanstidning där de frågade vilken flygplats han gillade bäst att landa på, eller liknande. Piloten svarade: Det bästa är att landa på Nairobis flygplats i Kenya i gryningen, när man ser den stora rödgula solen sakta stiga upp. Jag blev helt såld på hans svar. Jag vill också bli pilot och avsluta dagen med att landa till en kenyansk soluppgång.
För väldigt länge sen blev jag lustigt nog spådd att bli pilot – men den spådamen (vem det nu var?) kunde visst inte sina kort, kaffesump eller spåkula.
Men en gång tittade jag faktiskt i en utbildningskatalog där det fanns pilotutbildningar. Men jag saknade en hel del skolämnen för att ens få söka. Men min syn är det inge fel på. Just bra syn har jag hört ska vara ett grundkrav för att få utbilda sig till pilot.

Men å andra sidan är jag ganska glad över att inte vara pilot. Man är borta mest hela tiden, man har väldigt konstiga och oregelbundna arbetstider och jag klagar ibland över att det är tråkigt att bara stirra in i en datorskärm hela dagarna, men det måste fanimej vara ännu tråkigare att stirra rakt ut i luften hela dagarna.
Fast det vore ändå mäkigt att kunna svara "jag är pilot" när någon frågar vad man sysslar med. Eller ännu mäktigare att säga "nä jag kan tyvärr inte spela innebandy ikväll, jag ska flyga ett Boeing 747 till Rio de Janeiro om några timmar" när något innebandykorplag frågar om man kan hoppa in och spela.

I morgon tar jag mig an mitt andra drömjobb – kock.