SALT N PEPPER

Första deltävlingen i Melodifestivalen är avklarad och den jag tycker mest synd om är Marie Serneholt. På riktigt så tycker jag synd om henne. Stackars Marie. Hon vill ju så gärna och så mycket men hon räcker aldrig riktigt ända fram. Inte ens som konferencier på Melodifestvalen förra året lyckades hon bli den där superstjärnan som hon helst av allt vill vara.

När Marie var med i popkvarteten A-Teens så peakde hon. Då var hon tillsammans med övriga medlemmar riktigt stor, ännu större i Japan. Men när A-teens-eran tog slut så började Maries karriärkurva peka neråt. Då skulle hon ha lagt av, man ska alltid sluta när man är på topp. Men så tänkte inte den girige (läs: kändiskåta) Marie. Nu skulle hon på egen hand erövra världen.
Varför kunde hon inte bara göra som de andra i A-teens? Varva ner, börja plugga, ta en vanligt jobb, backpacka i Asien eller åtminstone inte bara satsa på att bli herren på täppan igen.

Ja, Maries karriär har varit något brokig och det blev ju inte bättre när hennes tidigare pojkvän Måns Zelmerlöw strödde salt (och peppar) i karriärsåren och gick om Marie i kändisskap med hästlängder. Då hade det gått för långt. Marie fixade helt enkelt inte att hennes pojkvän blev Måns Zvärsmorsdröm med hela svenska folket.
Det är i alla fall min tes varför det tog slut mellan dem. Marie hatade förmodligen tisdagar och kastade tv-dosan i väggen varje gång Stockholm i mitt hjärta... strömmade ur TV:n.

Men även om det blev fiasko i årets Melodifestival och Marie tänkte "aldrig mer Melodifestivalen" så tror jag att hon aldrig kommer att ge upp. När hon nästa år blir tilldelad enligt henne världens bästa låt genom tiderna så kommer hon stå där på scenen i någon svensk småstad och glittra i en Cheap Monday-jeanstight kroppsstrumpa och hoppas att det är nu hon återerövrar världen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0