Veni Vidi Vicious Vic

Jag har precis läst några av mina gamla blogginlägg från 2009. Jag skrev mycket mer ofta då. Förstår inte varför jag inte kan skriva lika ofta nu. Har jag fått skrivkramp? Eller prestationsångest? Eller har jag bara tröttnat?
Ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har ju sagt det flera gånger förut att NU, nu ska jag börja skriva mer frekvent, och så gör jag det i en vecka och sen blir det lika glest mellan inläggen som innan jag bestämde mig.
Det är lite som med träning. Man sätter som nyårslöfte att "i år då ska jag träna fem gånger i veckan hela jävla året", man köper gymkort, klippkort på spinningpass, köper nya löpardojor, laddar ipoden/iphonen med bra peppande träningsmusik (eye of the tiger etcetera), börjar äta GI-mat, köper kokböcker skrivna av maratonlöpare eller bodybuilders och börjar skriva en träningsdagbok.
Och sen sättar man igång. Sallad till lunch, promenerar istället för att ta bussen, ut och springer efter jobbet, skippar den där fredagsölen och går istället direkt till spinningpasset, väger sig fem gånger per dag och antecknar detta och intalar sig själv att "fy fan vad jag mår bra nu".
Sen efter maximum två veckor så sitter man där igen med chipsskålen i ena handen och ett stort glas cocacola i den andra och tittar på en repris av vänner.

Men nu, nu ska jag faktiskt börja på allvar. Nu ska jag skriva. Gör det bara. Eller som min australiska göteborgarvän Kalle brukade säga "Gö de'ba, gö de'ba" när man velade om man skulle eller inte skulle göra något.

Jag hade ett litet Palindrombattle med Norton i dag på twitter. "Att ordidrotta" kallar vi det!

En sak jag tänker på nästan varje dag är om jag ska spara ut mitt skägg som modellen i Cafés Jeansguide (eller som andra med ett ståtligt skägg).
Kommer det vara coolt, eller bara äckligt?


Jag tycker det skulle vara djävligt ballt. Jag är ju fascinerad av skägg, mycket på grund av att min far har och ALLTID har haft ett ståtligt skägg. Skägg går faktiskt i arv, både skäggväxten och fascinationen.


Min far, alltid med ett ordentligt
skägg och viktigt kuvert
i skjortans bröstficka.

Jag älskar Killinggängets film Ben & Gunnar som delvis handlar om skägg – "Habe! – skägg på estniska".
Men ett stort skägg är inte alltid så trevligt. Som när det fastnar räksallad i skägget när man äter korv toppad med en klick räksallad. Eller när polkagrisgodisarna fastnar i skägget – då blir det mer julgranspyntkänsla än ett coolt skäggkänsla.
Och gränsen mellan ovårdat skägg och ståtligt skägg är hårfin, eller skäggfin kanske man ska säga.
Innan man når det där härliga, maffiga, respektingivande skägget så kommer man se ut som Tom Hanks i filmen Cast Away. Men det kanske det är värt? Som sagt, jag tänker på det varje dag.

Habe!

Jag drömde i natt att jag fått två P-böter. Alltså på två av mina bilar (i drömmen hade jag två bilar). Bilarna stod parkerade bredvid varandra och jag hade glömt att man inte fick parkera där på dagtid. Jag var så besviken och det tog lång tid innan jag förstod att det var en dröm.
Fast där jag bor är en P-bot på bara 300 kronor. Det är ju inte så farligt. Nästan så man blir lite glad. Eller glad blir jag ju inte, jag blir helt tom i kroppen när jag har fått en P-bot, men jag blir liksom lite glad över att det BARA är 300 kronor. Inte mer. Fast glad kanske inte riktigt är det jag blir ändå, jag blir nog mer lättad, eller lätt glad/glad light.

Undra hur det känns att vara P-lisa? Det kan ju inte vara världens roligaste jobb eftersom de flesta avskyr dem. Tänk att få skäll flera gånger om dagen bara för att man gör sitt jobb. Det är som att jag skulle skriva en välskriven text och sedan blir jag utskälld för att jag skrivit en välskriven text som jag fått i uppgift att skriva. Det skulle kännas konstigt.
Jag: Här är texten du bad om.
Chef: Men är du helt dum i huvudet eller? Vad fan har du gjort?
Jag: Jag har skrivit en artikel som du bad mig.
Chef: Ja, men det är ju fördjävligt att du ska hålla på att skriva massa artiklar hela tiden. FY FAN!
Jag: Jo, men det är ju mitt jobb att skriva artiklar, och om man gör en tidning måste man ju fylla tidningen med artiklar, annars blir det ju ingen tidning.
Chef: GAAAAH, jag blir så förbannad.. Jag tänker INTE betala någon lön till dig för det där. Jävla journalistsvin.

Eller om man skulle skälla ut kassörskan på mataffären för att hon eller han tar betalt för matvarorna – "men, ärligt? Skämtar du eller? Måste jag betala för det där? Allstå, jag blir så trött på det här. Kan man aldrig få handla gratis nån jävlaste gång eller? Vet du hur dyrt det är med mat? Jag har inte råd att betala, jag har ju en P-bot jag ska betala också!"

Jag tror jag har nämnt det förut, men badvakter är nog, eller det är min erfarenhet, den argaste yrkesgruppen. De är alltid arga och irriterade på alla jobbiga barn som ska hålla på och leka och flamsa i bassängen. Har de inget bättre för sig eller? Ungjävlar!
Badvakter är alltid på hugget: Inte simma där, spring inte i badhuset, Hallå där! Inte hänga i repen (dom där som delar av lekdelen från simdelen), app-app-app vad har jag sagt om att bada naken i bassängen? och så vidare.
Och så blåser de i sin visselpipa mellan varven också för att poängtera att någon gör fel.
Det är klart det handlar om säkerhet, men måste de alltid vara så arga? Det är väl ett härligt jobb att få gå runt i shorts och ett par badtofflor på jobbet hela dagarna! Inget att vara arg för!

En annan dag kan jag berätta om en annan väldigt arg vakt, nämligen dörrvakten.
Hörrudurö! Du kommer INTE in här!