Mister Boki vs. Benjamin/Viktor vs. Clint Eastwood
I lördags följde jag med min syster Tanja för att rida. Som jag tidigare berättat här i bloggen har jag faktiskt en del erfarenhet av hästar.
För dig som inte minns det så återberättar jag mitt bästa eller kanske starkaste häst-minne en gång till:
Som Clint?
Som Lucky Luke då?
- Hej, jag heter Viktor och jag rider en ponny på Skansen...
Men ärligt! Lite cool ser jag väl ändå ut? Observera att jag precis innan denna bild tog av mig cowboy-hatten, bootsen, pistolhölstret och ciggarillen jag hade i mungipan...
Men några indianer träffade vi inte på.. Kanske nästa gång? Jag ska ju faktiskt rida islandshästar snart!
För dig som inte minns det så återberättar jag mitt bästa eller kanske starkaste häst-minne en gång till:
Eftersom min äldsta syster, Tanja, gick på ridning ville mamma att jag också skulle prova på det. Jag var väl lite skeptisk till det men jag hade egentligen inget val, mamma bestämmer. Jag började och tyckte väl att när man väl red så var det inte så farligt, däremot var teorin komplicerad och ointressant. Eftersom Tanja var en rutinerad ryttare visste hon vilka de snälla och elaka hästarna var, hon sa till mig. >>Viktor, bara du inte får hästen Benjamin, han är den elakaste av dem alla<< eller något i den stilen.
När jag kom till stallet gången efter och tittade på tavlan som visade vilken häst man skulle rida på fick jag en chock.
VIKTOR = BENJAMIN
Det som inte fick hända hände. När jag gick fram till Benjamin såg han för en sekund ut som en korsning mellan en belgian blue och en sabeltandad tiger. Hur som helst började ridturen med Benjamin helt okej, han var lite ryckig och envis men det var inget som jag inte kunde hantera. Dock var detta mitt i vintern och en hel del snö hade lagt sig på taket av ridhuset. Plötsligt sker ett snöras på taket och hästarna blir som galna, speciellt Benjamin. Benjamin stegrar och kastar av mig, men jag lyckas ändå med ena handen hänga mig kvar i tyglarna, och medans Benjamin springer runt som en skållad bäver dras jag med efter backen, efter ett tag släpper jag taget och ligger där på marken bland sågspån och hästskit, tårarna rann. Efter det hade inte mamma makten att tvinga med mig till ridningen längre och jag slutade kort där efter. Men det var helt klart en upplevelse att minnas.
Så det var med en viss tveksamhet jag accepterade min systers inbjudan att följa med och rida. Namnet Benjamin dök nämligen genast upp när hon nämnde frågan. Ett annat namn som dök upp i mitt huvud i samband med rida-på-häst-frågan var Christopher "Stålmannen" Reeve. Han kastades ju av en häst och blev förlamad.
Men om jag ska vara ärlig så blev jag faktiskt inte speciellt nervös. Jag tyckte faktiskt att det skulle bli riktigt roligt.
Jag skulle ju ändå rida på en trött gammal galopp-häst vid namn Mister Boki. Hur farligt låter det? Inte ens i närheten av så farligt som BENJAMIN låter i alla fall.
Jag hängde på och bekantade mig ganska väl med Mister Boki. Jag gav honom en morot och han fjärtade som tack.
Någon hyfs har hästarna inte nu för tiden.
Så jag hoppade upp på hästen (läs: gick upp med en pall) och gav mig ut. Det var trevligt att sitta där och guppa som om man var på en färd genom öknen på en gammal packåsna.
Efter ett tag gav jag ifrån mig ett "JAH" och vi började trava. Då var guppandet inte lika behagligt längre men efter ett tag fick jag in rytmen.
Ett tag, då vi red genom en liten skogsdunge, kändes det nästan som om jag var en rövare i "Ronja rövardotter".
Jag kunde höra hur Mattis gormade i bakgrunden. Vi mötte Borka och sade några elaka ord tillvarandra (typ din mes, eller hoppas vildvittrorna tar dig) innan vi red vidare.
Det var tur att jag var ute med två tjejer, min syrra och hennes arbetskamrat. För hade vi varit tre killar hade det blivit lite väl mycket Brokeback Mountain-feeling över det hela.
Efter ytterligare ett tag vågade jag faktiskt att galoppera. Det gick fort och det var skumpigt, men roligt också. Jag kände mig ungefär som Gandalf som var ute med den oerhört snabba hästen Skuggfaxe (Shadow Faxe).
Fast någon snabb Shadow Faxe var inte Mister Boki. Han var mer som Ior i Nalle Puh - lite trött och ledsen.
När vi kom tillbaka till stallet tog min syrra några bilder på mig när jag satt där på hästryggen.
När jag såg bilderna blev jag lite besviken.
Jag trodde att jag såg ut som Clint Eastwood när jag var ute på Mister Boki, eller åtminstone som Lucky Luke, eller i sämsta fall som Malin Bayard fast med lite kortare hår.
Men icke.
Så det var med en viss tveksamhet jag accepterade min systers inbjudan att följa med och rida. Namnet Benjamin dök nämligen genast upp när hon nämnde frågan. Ett annat namn som dök upp i mitt huvud i samband med rida-på-häst-frågan var Christopher "Stålmannen" Reeve. Han kastades ju av en häst och blev förlamad.
Men om jag ska vara ärlig så blev jag faktiskt inte speciellt nervös. Jag tyckte faktiskt att det skulle bli riktigt roligt.
Jag skulle ju ändå rida på en trött gammal galopp-häst vid namn Mister Boki. Hur farligt låter det? Inte ens i närheten av så farligt som BENJAMIN låter i alla fall.
Jag hängde på och bekantade mig ganska väl med Mister Boki. Jag gav honom en morot och han fjärtade som tack.
Någon hyfs har hästarna inte nu för tiden.
Så jag hoppade upp på hästen (läs: gick upp med en pall) och gav mig ut. Det var trevligt att sitta där och guppa som om man var på en färd genom öknen på en gammal packåsna.
Efter ett tag gav jag ifrån mig ett "JAH" och vi började trava. Då var guppandet inte lika behagligt längre men efter ett tag fick jag in rytmen.
Ett tag, då vi red genom en liten skogsdunge, kändes det nästan som om jag var en rövare i "Ronja rövardotter".
Jag kunde höra hur Mattis gormade i bakgrunden. Vi mötte Borka och sade några elaka ord tillvarandra (typ din mes, eller hoppas vildvittrorna tar dig) innan vi red vidare.
Det var tur att jag var ute med två tjejer, min syrra och hennes arbetskamrat. För hade vi varit tre killar hade det blivit lite väl mycket Brokeback Mountain-feeling över det hela.
Efter ytterligare ett tag vågade jag faktiskt att galoppera. Det gick fort och det var skumpigt, men roligt också. Jag kände mig ungefär som Gandalf som var ute med den oerhört snabba hästen Skuggfaxe (Shadow Faxe).
Fast någon snabb Shadow Faxe var inte Mister Boki. Han var mer som Ior i Nalle Puh - lite trött och ledsen.
När vi kom tillbaka till stallet tog min syrra några bilder på mig när jag satt där på hästryggen.
När jag såg bilderna blev jag lite besviken.
Jag trodde att jag såg ut som Clint Eastwood när jag var ute på Mister Boki, eller åtminstone som Lucky Luke, eller i sämsta fall som Malin Bayard fast med lite kortare hår.
Men icke.
Som Clint?
Som Lucky Luke då?
- Hej, jag heter Viktor och jag rider en ponny på Skansen...
Men ärligt! Lite cool ser jag väl ändå ut? Observera att jag precis innan denna bild tog av mig cowboy-hatten, bootsen, pistolhölstret och ciggarillen jag hade i mungipan...
Men några indianer träffade vi inte på.. Kanske nästa gång? Jag ska ju faktiskt rida islandshästar snart!
Obama's Elf
Time to say goodbye...
Min kära flickvän Sofia, a.k.a Tomb Raider, har suttit och pluggat om hög- och lågkonjunkturer och annat skoj hela kvällen. Det var då jag kom å tänka på när högkonjunkturens bubbla spricker, allt är så bra som det kan bli och så i nästa sekund så raseras allt och man hamnar längst ner på botten.
Det var lite så härom dagen. Jag och TR (Tomb Raider) satt nere vid vattnet här i Saltsjöqvarn och avnjöt en superb chilli con carne i den sommarvarma kvällssolen medans Band of Horses strömmade ur min iPhone. Ett enormt italienskt lyxkryssningsfartyg gjorde loss och överröstade Band Of Horses i min iPhone med Andrea Bocellis "Con te partiro" eller "Time to say goodbye" som den heter på engelska.
(Nu kan ni sätta på Andrea Bocelli - Con Te Partiro/time to say goodbye här nedan och läsa vidare)
Eftersom vi kunde höra Bocellis minst sagt starka stämma ända dit vi satt så kan man ju undra hur högt det måste ha låtit på båten. Vi drog slutsatsen om att de alltid spelar Bocelli i fartygets högtalare varje gång de lämnar en hamn, för det var ju faktiskt "time to say goodbye".
Den italienska lyxkryssaren lämnade våra synfält och ersattes av mindre djurgårdsbåtar. Doften av grillat kött svepte genom luften och vågornas kluckande höll takten till Eddie Vedders "Hard Sun". Man kan säga att vi var mitt uppe i en känslomässig högkonjunktur.
Som alla vet så når högkonjunkturen sitt klimax och bubblan spricker.
Musiken i iPhonen avbryts av att det ringer...
Ja, Mammadou är min mamma, och nej, hon är inte från Afrika utan från Finland.
Jag svarar. Hon frågar om jag fått något sommarjobb. Nej, svararde jag.
De följande 20 minutrarna får jag förklarat för mig hur man söker ett jobb. "Det räcker inte med att mejla" säger hon och ger nåt exempel när hon sökte ett jobb på 30-talet och såklart fick det. (30-talet var en överdrift, hon är inte så gammal). Men ni fattar.
Det spelade inte någon roll att jag sökt 40 journalistjobb och att hela världen vet att det praktiskt taget är omöjligt att få ett jobb som journalist i dessa tider. Även om en straff i fotboll är perfekt så är det en dålig straff om målvakten räddar den.
Högkonjan blev en lågkonjunktur. Allt det som var så bra blev dåligt. Det blev kallt, började blåsa och solen gick i moln. Vi gick hem och jag kände mig usel.
Fast å andra sidan så vet jag ju att min kära mor vill mig väl.
Mamma klagade också på att mitt "jädrar anamma" hade försvunnit. Så idag rotade jag fram mitt jädrar anamma från källarförådet och sökte (ännu fler) jobb.
Efter att ha googlat på sommarvikariat ett tag hittade jag plötsligt mitt drömjobb. "Café söker layoutare för sommarvikariat!" och de behövde en layoutare snart, mycket snart. Kanske var det bara jag som upptäckt annonsen?
Jag gjorde målgest för att jag ens fick en chansen att söka jobbet.
Jag började tänka på hur det skulle vara att äta lunch med Jonas Cramby, prata film på kafferasten med Kristofer Ahltsröm och fråga Daniel Lindström om vilken blazer som är "inne" i sommar.
Jag skrev ett glatt mejl och bifogade CV och arbetsprover.
Och även om jag visste att mina chanser var mycket, mycket små, ungefär som i Lloyds chanser på Mary i Dum & Dummare...
Lloyd: What do you think the chances are of a guy like you and a girl like me... ending up together?
Mary: Well, Lloyd, that's difficult to say. I mean, we don't really...
Lloyd: Hit me with it! Just give it to me straight! I came a long way just to see you, Mary. The least you can do is level with me. What are my chances?
Mary: Not good.
Lloyd: You mean, not good like one out of a hundred?
Mary: I'd say more like one out of a million.
[pause]
Lloyd: So you're telling me there's a chance... *YEAH!*
...så trodde jag ändå att det skulle finnas en liten, liten chans.
Jag läste annonsen en gång till efter att jag skickat iväg mejlet. Det var då högkonjan sprack igen. Längst uppe i hörnet på annonsen upptäckte jag att den var daterad till 24 maj 2007. Jag sökte mitt drömjobb tre år för sent.
SUCK (både som i det svenska ordet suck och som i det engelska ordet för suga).
Det var lite så härom dagen. Jag och TR (Tomb Raider) satt nere vid vattnet här i Saltsjöqvarn och avnjöt en superb chilli con carne i den sommarvarma kvällssolen medans Band of Horses strömmade ur min iPhone. Ett enormt italienskt lyxkryssningsfartyg gjorde loss och överröstade Band Of Horses i min iPhone med Andrea Bocellis "Con te partiro" eller "Time to say goodbye" som den heter på engelska.
(Nu kan ni sätta på Andrea Bocelli - Con Te Partiro/time to say goodbye här nedan och läsa vidare)
Eftersom vi kunde höra Bocellis minst sagt starka stämma ända dit vi satt så kan man ju undra hur högt det måste ha låtit på båten. Vi drog slutsatsen om att de alltid spelar Bocelli i fartygets högtalare varje gång de lämnar en hamn, för det var ju faktiskt "time to say goodbye".
Den italienska lyxkryssaren lämnade våra synfält och ersattes av mindre djurgårdsbåtar. Doften av grillat kött svepte genom luften och vågornas kluckande höll takten till Eddie Vedders "Hard Sun". Man kan säga att vi var mitt uppe i en känslomässig högkonjunktur.
Som alla vet så når högkonjunkturen sitt klimax och bubblan spricker.
Musiken i iPhonen avbryts av att det ringer...
Ja, Mammadou är min mamma, och nej, hon är inte från Afrika utan från Finland.
Jag svarar. Hon frågar om jag fått något sommarjobb. Nej, svararde jag.
De följande 20 minutrarna får jag förklarat för mig hur man söker ett jobb. "Det räcker inte med att mejla" säger hon och ger nåt exempel när hon sökte ett jobb på 30-talet och såklart fick det. (30-talet var en överdrift, hon är inte så gammal). Men ni fattar.
Det spelade inte någon roll att jag sökt 40 journalistjobb och att hela världen vet att det praktiskt taget är omöjligt att få ett jobb som journalist i dessa tider. Även om en straff i fotboll är perfekt så är det en dålig straff om målvakten räddar den.
Högkonjan blev en lågkonjunktur. Allt det som var så bra blev dåligt. Det blev kallt, började blåsa och solen gick i moln. Vi gick hem och jag kände mig usel.
Fast å andra sidan så vet jag ju att min kära mor vill mig väl.
Mamma klagade också på att mitt "jädrar anamma" hade försvunnit. Så idag rotade jag fram mitt jädrar anamma från källarförådet och sökte (ännu fler) jobb.
Efter att ha googlat på sommarvikariat ett tag hittade jag plötsligt mitt drömjobb. "Café söker layoutare för sommarvikariat!" och de behövde en layoutare snart, mycket snart. Kanske var det bara jag som upptäckt annonsen?
Jag gjorde målgest för att jag ens fick en chansen att söka jobbet.
Jag började tänka på hur det skulle vara att äta lunch med Jonas Cramby, prata film på kafferasten med Kristofer Ahltsröm och fråga Daniel Lindström om vilken blazer som är "inne" i sommar.
Jag skrev ett glatt mejl och bifogade CV och arbetsprover.
Och även om jag visste att mina chanser var mycket, mycket små, ungefär som i Lloyds chanser på Mary i Dum & Dummare...
Lloyd: What do you think the chances are of a guy like you and a girl like me... ending up together?
Mary: Well, Lloyd, that's difficult to say. I mean, we don't really...
Lloyd: Hit me with it! Just give it to me straight! I came a long way just to see you, Mary. The least you can do is level with me. What are my chances?
Mary: Not good.
Lloyd: You mean, not good like one out of a hundred?
Mary: I'd say more like one out of a million.
[pause]
Lloyd: So you're telling me there's a chance... *YEAH!*
...så trodde jag ändå att det skulle finnas en liten, liten chans.
Jag läste annonsen en gång till efter att jag skickat iväg mejlet. Det var då högkonjan sprack igen. Längst uppe i hörnet på annonsen upptäckte jag att den var daterad till 24 maj 2007. Jag sökte mitt drömjobb tre år för sent.
SUCK (både som i det svenska ordet suck och som i det engelska ordet för suga).
Jumper
Vad hände med bandet Jumper egentligen? Det är ett av mina svenska favoritband faktiskt!
Så där lagom rockiga och nästintill poetiska texter.
Jumpers låttexter är faktiskt några av väldigt få låttexter jag kan.
Om det inte kommer en Jumper-reunion snart kommer jag att starta ett Jumper-coverband. Stört gångbart!
Så där lagom rockiga och nästintill poetiska texter.
Jumpers låttexter är faktiskt några av väldigt få låttexter jag kan.
Om det inte kommer en Jumper-reunion snart kommer jag att starta ett Jumper-coverband. Stört gångbart!
Men gå då för i helvete...
Jag har börjat störa mig på en sak. Jag har stört mig på det ganska länge nu, och snart kommer min irritationen övergå i en rosen rasande ilska som kommer göra så att jag antingen åker in på psyket och får genomgå "anger managment" eller helt enkelt blir inburad för hets mot folkgrupp(?).
Som ni kanske vet, eller kan lista ut genom min underrubrik (lång och skön), så är jag hyfsat lång. Rättare sagt jävligt lång. Detta medför att jag har långa ben, såklart. Annars hade det ju sett helt mongo ut om jag hade haft korta ben och ändå var 193 centimeter. Jävligt lång överkropp jag hade haft då.
Hur som helst så gör mina långa ben att jag tar väldigt långa kliv när jag går. Observera att jag aldrig tar några STEG utan alltid KLIV när jag går. Ett kliv är ett gigantiskt steg, för er som inte vet vad ett kliv är.
Mina långa kliv gör också att jag, trots att jag bara skrittar fram, går väldigt fort. Jag kommer helt enkelt längre med mina kliv än vad en normallång människa gör.
Sju kliv för Viktor är cirka tio steg för en normallång. Dessutom är normalmänniskans steg kortare än mina kliv. Fatta hur fort det går för mig att gå!
Eftersom min omvärld bara tar små jävla myrsteg hela tiden så går det ju så långsamt när folk går på trottoaren. Detta sinkar mig. Jag måste liksom stanna upp hela tiden och vänta tills jag kan köra om.
Det är lite som att ligga bakom en övningskörare eller en fruktansvärt gammal pensionär på en enfilig väg. Tänk då när man verkligen har bråttom och hamnar bakom en så kallad "snigel". Fruktansvärt frustrerande.
Jag får lust att vråla som ett lejon "men gå då för i helvete!!!!".
Hade jag haft en tuta (som man har när man kör en bil) så hade jag tutat frentetiskt. Jag hade hängt på tutan. TUUUUUUT TUT TUT TUT TUUUUUUT. Så hade jag tutat.
Ibland undar jag om vissa faktiskt övningsgår, som övningskör fast i gång. Har de aldrig gått förut? Är det första gången de testar sina ben? Det verkar nästan som det för det går ju så otroligt långsamt.
Det är ju skitenkelt. Ta först höger ben och för benet i en pendlande rörelse framåt och sätt ner foten. I samma stund som höger fot nuddar marken lyft då vänster ben och sätt ner det cirka en halvmeter framför höger fot. Och så fortsätter man, höger, vänster, höger, vänster.
Såklart har jag förståelse för människors som inte är lika långa som jag och därför inte kan ta lika långa kliv och då inte kan gå lika snabbt som jag. Men då kan man väl småspringa istället. Man måste faktiskt vara lite omtänksam ibland.
Så alla ni där ute som går långsamt. Sluta släpa fötterna i marken och raska på, ni sinkar mig och alla andra som har bråttom här i livet. Tid är pengar.
Som ni kanske vet, eller kan lista ut genom min underrubrik (lång och skön), så är jag hyfsat lång. Rättare sagt jävligt lång. Detta medför att jag har långa ben, såklart. Annars hade det ju sett helt mongo ut om jag hade haft korta ben och ändå var 193 centimeter. Jävligt lång överkropp jag hade haft då.
Hur som helst så gör mina långa ben att jag tar väldigt långa kliv när jag går. Observera att jag aldrig tar några STEG utan alltid KLIV när jag går. Ett kliv är ett gigantiskt steg, för er som inte vet vad ett kliv är.
Mina långa kliv gör också att jag, trots att jag bara skrittar fram, går väldigt fort. Jag kommer helt enkelt längre med mina kliv än vad en normallång människa gör.
Sju kliv för Viktor är cirka tio steg för en normallång. Dessutom är normalmänniskans steg kortare än mina kliv. Fatta hur fort det går för mig att gå!
Eftersom min omvärld bara tar små jävla myrsteg hela tiden så går det ju så långsamt när folk går på trottoaren. Detta sinkar mig. Jag måste liksom stanna upp hela tiden och vänta tills jag kan köra om.
Det är lite som att ligga bakom en övningskörare eller en fruktansvärt gammal pensionär på en enfilig väg. Tänk då när man verkligen har bråttom och hamnar bakom en så kallad "snigel". Fruktansvärt frustrerande.
Jag får lust att vråla som ett lejon "men gå då för i helvete!!!!".
Hade jag haft en tuta (som man har när man kör en bil) så hade jag tutat frentetiskt. Jag hade hängt på tutan. TUUUUUUT TUT TUT TUT TUUUUUUT. Så hade jag tutat.
Ibland undar jag om vissa faktiskt övningsgår, som övningskör fast i gång. Har de aldrig gått förut? Är det första gången de testar sina ben? Det verkar nästan som det för det går ju så otroligt långsamt.
Det är ju skitenkelt. Ta först höger ben och för benet i en pendlande rörelse framåt och sätt ner foten. I samma stund som höger fot nuddar marken lyft då vänster ben och sätt ner det cirka en halvmeter framför höger fot. Och så fortsätter man, höger, vänster, höger, vänster.
Såklart har jag förståelse för människors som inte är lika långa som jag och därför inte kan ta lika långa kliv och då inte kan gå lika snabbt som jag. Men då kan man väl småspringa istället. Man måste faktiskt vara lite omtänksam ibland.
Så alla ni där ute som går långsamt. Sluta släpa fötterna i marken och raska på, ni sinkar mig och alla andra som har bråttom här i livet. Tid är pengar.
