Veni Vidi Vicious Vic

Det som inte fick hända hände. När jag gick fram till Benjamin såg han för en sekund ut som en korsning mellan en belgian blue och en sabeltandad tiger. Hur som helst började ridturen med Benjamin helt okej, han var lite ryckig och envis men det var inget som jag inte kunde hantera. Dock var detta mitt i vintern och en hel del snö hade lagt sig på taket av ridhuset. Plötsligt sker ett snöras på taket och hästarna blir som galna, speciellt Benjamin. Benjamin stegrar och kastar av mig, men jag lyckas ändå med ena handen hänga mig kvar i tyglarna, och medans Benjamin springer runt som en skållad bäver dras jag med efter backen, efter ett tag släpper jag taget och ligger där på marken bland sågspån och hästskit, tårarna rann. Efter det hade inte mamma makten att tvinga med mig till ridningen längre och jag slutade kort där efter. Men det var helt klart en upplevelse att minnas.


Så det var med en viss tveksamhet jag accepterade min systers inbjudan att följa med och rida. Namnet Benjamin dök nämligen genast upp när hon nämnde frågan. Ett annat namn som dök upp i mitt huvud i samband med rida-på-häst-frågan var Christopher "Stålmannen" Reeve. Han kastades ju av en häst och blev förlamad.
Men om jag ska vara ärlig så blev jag faktiskt inte speciellt nervös. Jag tyckte faktiskt att det skulle bli riktigt roligt.
Jag skulle ju ändå rida på en trött gammal galopp-häst vid namn Mister Boki. Hur farligt låter det? Inte ens i närheten av så farligt som BENJAMIN låter i alla fall.
Jag hängde på och bekantade mig ganska väl med Mister Boki. Jag gav honom en morot och han fjärtade som tack.
Någon hyfs har hästarna inte nu för tiden.
Så jag hoppade upp på hästen (läs: gick upp med en pall) och gav mig ut. Det var trevligt att sitta där och guppa som om man var på en färd genom öknen på en gammal packåsna.
Efter ett tag gav jag ifrån mig ett "JAH" och vi började trava. Då var guppandet inte lika behagligt längre men efter ett tag fick jag in rytmen.
Ett tag, då vi red genom en liten skogsdunge, kändes det nästan som om jag var en rövare i "Ronja rövardotter".
Jag kunde höra hur Mattis gormade i bakgrunden. Vi mötte Borka och sade några elaka ord tillvarandra (typ din mes, eller hoppas vildvittrorna tar dig) innan vi red vidare.
Det var tur att jag var ute med två tjejer, min syrra och hennes arbetskamrat. För hade vi varit tre killar hade det blivit lite väl mycket Brokeback Mountain-feeling över det hela.
Efter ytterligare ett tag vågade jag faktiskt att galoppera. Det gick fort och det var skumpigt, men roligt också. Jag kände mig ungefär som Gandalf som var ute med den oerhört snabba hästen Skuggfaxe (Shadow Faxe).
Fast någon snabb Shadow Faxe var inte Mister Boki. Han var mer som Ior i Nalle Puh - lite trött och ledsen.

När vi kom tillbaka till stallet tog min syrra några bilder på mig när jag satt där på hästryggen.
När jag såg bilderna blev jag lite besviken.
Jag trodde att jag såg ut som Clint Eastwood när jag var ute på Mister Boki, eller åtminstone som Lucky Luke, eller i sämsta fall som Malin Bayard fast med lite kortare hår.
Men icke.