Veni Vidi Vicious Vic

Min kära flickvän Sofia, a.k.a Tomb Raider, har suttit och pluggat om hög- och lågkonjunkturer och annat skoj hela kvällen. Det var då jag kom å tänka på när högkonjunkturens bubbla spricker, allt är så bra som det kan bli och så i nästa sekund så raseras allt och man hamnar längst ner på botten.
Det var lite så härom dagen. Jag och TR (Tomb Raider) satt nere vid vattnet här i Saltsjöqvarn och avnjöt en superb chilli con carne i den sommarvarma kvällssolen medans Band of Horses strömmade ur min iPhone. Ett enormt italienskt lyxkryssningsfartyg gjorde loss och överröstade Band Of Horses i min iPhone med Andrea Bocellis "Con te partiro" eller "Time to say goodbye" som den heter på engelska.
(Nu kan ni sätta på Andrea Bocelli - Con Te Partiro/time to say goodbye här nedan och läsa vidare)

Eftersom vi kunde höra Bocellis minst sagt starka stämma ända dit vi satt så kan man ju undra hur högt det måste ha låtit på båten. Vi drog slutsatsen om att de alltid spelar Bocelli i fartygets högtalare varje gång de lämnar en hamn, för det var ju faktiskt "time to say goodbye".

Den italienska lyxkryssaren lämnade våra synfält och ersattes av mindre djurgårdsbåtar. Doften av grillat kött svepte genom luften och vågornas kluckande höll takten till Eddie Vedders "Hard Sun". Man kan säga att vi var mitt uppe i en känslomässig högkonjunktur.
Som alla vet så når högkonjunkturen sitt klimax och bubblan spricker.
Musiken i iPhonen avbryts av att det ringer...



Ja, Mammadou är min mamma, och nej, hon är inte från Afrika utan från Finland.
Jag svarar. Hon frågar om jag fått något sommarjobb. Nej, svararde jag.
De följande 20 minutrarna får jag förklarat för mig hur man söker ett jobb. "Det räcker inte med att mejla" säger hon och ger nåt exempel när hon sökte ett jobb på 30-talet och såklart fick det. (30-talet var en överdrift, hon är inte så gammal). Men ni fattar.
Det spelade inte någon roll att jag sökt 40 journalistjobb och att hela världen vet att det praktiskt taget är omöjligt att få ett jobb som journalist i dessa tider. Även om en straff i fotboll är perfekt så är det en dålig straff om målvakten räddar den.
Högkonjan blev en lågkonjunktur. Allt det som var så bra blev dåligt. Det blev kallt, började blåsa och solen gick i moln. Vi gick hem och jag kände mig usel.
Fast å andra sidan så vet jag ju att min kära mor vill mig väl.
Mamma klagade också på att mitt "jädrar anamma" hade försvunnit. Så idag rotade jag fram mitt jädrar anamma från källarförådet och sökte (ännu fler) jobb.

Efter att ha googlat på sommarvikariat ett tag hittade jag plötsligt mitt drömjobb. "Café söker layoutare för sommarvikariat!" och de behövde en layoutare snart, mycket snart. Kanske var det bara jag som upptäckt annonsen?
Jag gjorde målgest för att jag ens fick en chansen att söka jobbet.
Jag började tänka på hur det skulle vara att äta lunch med Jonas Cramby, prata film på kafferasten med Kristofer Ahltsröm och fråga Daniel Lindström om vilken blazer som är "inne" i sommar.
Jag skrev ett glatt mejl och bifogade CV och arbetsprover.

Och även om jag visste att mina chanser var mycket, mycket små, ungefär som i Lloyds chanser på Mary i Dum & Dummare...

Lloyd: What do you think the chances are of a guy like you and a girl like me... ending up together?
Mary: Well, Lloyd, that's difficult to say. I mean, we don't really...
Lloyd: Hit me with it! Just give it to me straight! I came a long way just to see you, Mary. The least you can do is level with me. What are my chances?
Mary: Not good.
Lloyd: You mean, not good like one out of a hundred?
Mary: I'd say more like one out of a million.
[pause]
Lloyd: So you're telling me there's a chance... *YEAH!*

...så trodde jag ändå att det skulle finnas en liten, liten chans.
Jag läste annonsen en gång till efter att jag skickat iväg mejlet. Det var då högkonjan sprack igen. Längst uppe i hörnet på annonsen upptäckte jag att den var daterad till 24 maj 2007. Jag sökte mitt drömjobb tre år för sent.
SUCK (både som i det svenska ordet suck och som i det engelska ordet för suga).