Åttasnåret
Varje morgon när jag promenerar till jobbet vid åttasnåret (det är inte alltid jag kommer i väg vid det snåret) möter jag två äldre herrar, pensionärer, med var sin hund. Den ena med en strävhårig tax som är minst lika gammal som sin husse, den andra med någon slags terrier (oklart vilken ras och oklart om den är lika gammal som sin husse).
När jag passerar dem brukar jag bli glad inombords. Det är så fint att de varje morgon tar en promenad tillsammans. Roligt också för hundarna. Förmodligen är de änkemän och umgås nog inte med så många andra än just sin hund och sin rasta-hundenkamrat.
Några gånger har jag mött bara den ena av de gamla herrarna, han med den strävhåriga taxen. Min första tanke då är att den andra gamla herren har trillat av pinn. Den ännu levande gamla herren måste ju trots allt fortsätta att rasta sin hund på morgonen, med eller utan rasta-hundenkamrat.
När jag möter den ensamma gamla herren med sin strävhåriga tax som är minst lika gammal som sin husse blir jag nedstämd. Bästa kompisarna som har gjort allt tillsammans, som har rastat sina hundar varje morgon och pratat om gamla goda tider eller diskuterat huruvida kaffet är godast med eller utan mjölk. Nu står han ensam kvar i livet, bortsett från sin strävhåriga tax. Jag brukar också undra vad som hände med den förmodade döde gamla herrens terrier. Fick de avliva terriern bara för att husse gick och dog? Kunde inte herren med den gamla strävhåriga taxen tagit över terriern så åtminstone taxen fick behålla sin bäste vän?
Mina tankar snurrar en stund och vid korsningen Bondegatan Renstiernasgata försvinner den ensamma gamla herren med sin strävhåriga tax bort i tankehorisonten.
Dagen går, förmiddag blir till eftermiddag som blir till kväll och natt och till slut morgon igen. Jag promenerar återigen till jobbet och vid Danvikstull möts jag av två äldre herrar, pensionärer, med var sin hund. Den ena med en strävhårig tax som är minst lika gammal som sin husse, den andra med någon slags terrier (oklart vilken ras och oklart om den är lika gammal som sin husse). När jag passerar dem blir jag glad inombords. Lite extra glad med tanke på att den gamla herren med terriern återuppstått från de döda.
Jag pustar ut och ser fram emot nästa morgon och hoppas då att få se de båda äldre herrarna, med var sin hund, igen.
