Love or Hate
Det finns många saker som vissa bara älskar, älskar med en lång betoning på ä: jag bara äääääälskar... speciellt när det gäller mat. Om något nu är så himlans gott så borde ju alla tycka att det är lika gott, eller nä, kanske inte lika gott men i alla fall lite gott. Men det märkliga är att dessa, hos vissa, älskvärda ting kan vara en annan persons värsta smakupplevelse.
Ju äldre man blir desto mer otänkbara smaker gillar man. Mörk choklad var ju ingen hit när man var tio år gammal, men i dag är det inte mycket som slår en bit 70-procentig choklad till kaffet. Och på tal om kaffe så är det samma mognadsprocess som med chokladen.
Som barn har jag plockat bort otaliga mängder oliver från sallader, pizzor, pajer, med mera. Råkade man trots sitt bortplockande få en oliv i munnen av misstag kunde hela måltiden vara förstörd. Nästan i samma kategori som när man får ett hårstrå i maten. I dag äter jag oliver som snacks. Om någon (omogen!) person plockar bort sina oliver från till exempel salladen frågar jag om det är okej att överta dem.
Jag har dock en sak som jag fortfarande inte har lärt mig att äta. Det är en sån där sak som så många andra bara ääääälskar. Det är koriander. Jag klarar absolut inte av att äta koriander. Det går inte. Det är till och med värre än att få ett hårstrå eller äggskal i maten.
För en tid sedan köpte den så oerhört populära maträtten dumplings till lunch. Det var faktiskt min dumplingspremiär och jag hade extremt höga förväntningar eftersom många i min omgivning haussat den asiatiska rätten. Nu fick dock inte dumplingsarna visa sin rätta sida eftersom både fyllningen och den tillhörande salladen var fullpepprad med koriander. Eftersom jag var vrålhungrig och betalat närmare 90 kronor så åt jag upp allt – på ren vilja. Men varje tugga tog emot. Koriandern växte i munnen och jag önskade att koriandern åtminstone hade varit tallbarr.
Men jag är inte den som är den. Vid valda tillfällen, då jag inte är så där vrålhungrig, kommer jag att smaka koriander igen. Jag kommer förmodligen önska att koriandern var tallbarr då med men jag ger mig inte. Sinom tid kommer jag också att äääääääälska koriander.
Ju äldre man blir desto mer otänkbara smaker gillar man. Mörk choklad var ju ingen hit när man var tio år gammal, men i dag är det inte mycket som slår en bit 70-procentig choklad till kaffet. Och på tal om kaffe så är det samma mognadsprocess som med chokladen.
Som barn har jag plockat bort otaliga mängder oliver från sallader, pizzor, pajer, med mera. Råkade man trots sitt bortplockande få en oliv i munnen av misstag kunde hela måltiden vara förstörd. Nästan i samma kategori som när man får ett hårstrå i maten. I dag äter jag oliver som snacks. Om någon (omogen!) person plockar bort sina oliver från till exempel salladen frågar jag om det är okej att överta dem.
Jag har dock en sak som jag fortfarande inte har lärt mig att äta. Det är en sån där sak som så många andra bara ääääälskar. Det är koriander. Jag klarar absolut inte av att äta koriander. Det går inte. Det är till och med värre än att få ett hårstrå eller äggskal i maten.
För en tid sedan köpte den så oerhört populära maträtten dumplings till lunch. Det var faktiskt min dumplingspremiär och jag hade extremt höga förväntningar eftersom många i min omgivning haussat den asiatiska rätten. Nu fick dock inte dumplingsarna visa sin rätta sida eftersom både fyllningen och den tillhörande salladen var fullpepprad med koriander. Eftersom jag var vrålhungrig och betalat närmare 90 kronor så åt jag upp allt – på ren vilja. Men varje tugga tog emot. Koriandern växte i munnen och jag önskade att koriandern åtminstone hade varit tallbarr.
Men jag är inte den som är den. Vid valda tillfällen, då jag inte är så där vrålhungrig, kommer jag att smaka koriander igen. Jag kommer förmodligen önska att koriandern var tallbarr då med men jag ger mig inte. Sinom tid kommer jag också att äääääääälska koriander.
två fyra sex åtta tio tolv ...
Jag kan inte annat än bli lite imponerad av denna nyhetsartikel, eller snarare imponerad av föraren som körde EPA-traktorn, eller A-traktor som det också heter. Han drog det olagliga till en maxgräns. Han hade inte bara en person för mycket i bilen utan tre personer för mycket.
Och han körde inte bara 10 eller 20 km/h för snabbt utan 140 km/h för snabbt.
Gör man något olagligt kan man väl lika gärna dra på lite extra. Ja, han tänkte nog så. Han tyckte helt enkelt inte att det räckte att köra ynkliga 30 km/h, så han gasade på upp till 170. Han gick all in så att säga.
Killen, jag antar att det var en kille, som körde sin EPA i 170 km/h är urtypen som alltid drar allting till sin yttersta spets. Det är som om han har en inbyggd multiplikationstabell i huvudet. Så allt han tänker göra eller köpa multipliceras när handlingen utförs. Om någon ber honom svepa en åtta tequila så häller han upp en tolva. Ska han köpa en ny TV och satt en maxbudget på 7000 kronor kommer han hem med en hel biosalong med projektor, surroundsystem, high-tech-fjärrkontroll och blu-ray-spelare för ungefär fyra gånger så mycket som maxbudgeten. Sen var han tvungen att köpa en ny multifunktionell fåtölj för att kunna få ut det bästa av bild och ljud. Han ser livet som en tävling där han alltid är vinnaren.
Kul kille i alla fall. Undra vilken cykel han tänker köpa nu när EPA-traktorn är beslagtagen?
Omvänd förmögenhetsskatt
Pengar, cash, dineros, drachmer, para. Kärt barn han många namn. Pengar är ju oftast förknippat med något positivt. Det är ju jättekul när lönen kommer. Det är ju underbart, superkul! Men när man har lite pengar så är det inte lika roligt. Allt blir så mycket svårare och oftast tråkigare när man har lite pengar – eftersom i princip allt i dagens samhälle kostar pengar.
Även om man har superkoll på sin ekonomi och vet när det är dags att börja handla euroshopper-varor och när det är läge att köpa öl istället för drinkar på krogen så kan det ändå gå snett. Vem har inte känt den där oerhörda pinsamheten när man står i kassan och ska betala sin mat och kortet "inte fungerar"?
KÖP MEDGES EJ står det på kortläsarens display. Testa igen, säger man till kassörskan eftersom att man VET att det ska finnas pengar på kortet, om än att det inte är så mycket pengar så ska det vara tillräckligt till en liter möjlk och två paket nudlar. Kassörskan testar igen... KÖP MEDGES EJ, säger kortläsaren och spottar dig i ansiktet. I ett sista desperat försök förklarar man att det har varit problem med mitt kort tidigare och ber kassörskan göra ett sista försök. KÖP MEDGES EJ. Jag går och tar ut pengar istället, säger man med högröda kinder och går ut ur butiken utan mat för kvällen.
I hopp om att det faktiskt är något strul med kortet går man till en bankomat för att få ut sin sista hundralapp, det är då man får det svart på vitt. UTTAG MEDGES EJ. Kontoutdraget visar minus på kontot. Trots att man inte handlat med kortet på en vecka så har det ändå dragits 127 kronor dagen innan.
Har kortet blivit skimmat?
Nej, svaret är att man förmodligen handlat godis och hyrt film (för flera veckor sedan) på någon skum kiosk. Den skumma kiosken har i sin tur varit väldigt sen med att registrera sina kunders kortköp.
Med tunga steg och en underviktig plånbok går man hungrig hem och får äta havregrynsgröt till middag.
Dagen efter kommer nästa loska i ansiktet. När man loggar in på sin internetbank har minussumman på kontot blivit ännu större. Boven i dramat denna gång är nu inte någon skum kiosk. Nej, det är banken. Banken!
På min bank från man betala en avgift när man har minus på kontot. Det låter helt sjukt, men det är sant. Är man inte tillräckligt snabb med att lägga kontot på plus så tar banken betalt. Hundra kronor drar de från kontot utan att fråga.
Det är ungefär som en omvänd förmögenhetsskatt. Är du fattig så måste du betala en avgift för det. En fattighetsavgift.
Då kan man väl lika gärna vända på hela skattesystemet. De som tjänar minst betalar mest skatt, ju mindre lösviktsgodis du köper desto dyrare blir det, att flyga till Gotland kostar tio gånger så mycket som att flyga till Hongkong, eller att det vore helt normalt att en högavlönad politiker skulle ta småpengar från en hemlös gatumusikants hatt för att köpa en cappuccino.
Ja, ibland är livet orättvist. Men hey, det är väl inte hela världen om man får äta havregrynsgröt till middag, det är ju åtminstone bra för magen!
Tanten i grå kappa är en högavlönad politiker som precis tagit några
slantar till en cappuccino från den hemlösa gatumusikanten.
Tydligen helt okej!
Även om man har superkoll på sin ekonomi och vet när det är dags att börja handla euroshopper-varor och när det är läge att köpa öl istället för drinkar på krogen så kan det ändå gå snett. Vem har inte känt den där oerhörda pinsamheten när man står i kassan och ska betala sin mat och kortet "inte fungerar"?
KÖP MEDGES EJ står det på kortläsarens display. Testa igen, säger man till kassörskan eftersom att man VET att det ska finnas pengar på kortet, om än att det inte är så mycket pengar så ska det vara tillräckligt till en liter möjlk och två paket nudlar. Kassörskan testar igen... KÖP MEDGES EJ, säger kortläsaren och spottar dig i ansiktet. I ett sista desperat försök förklarar man att det har varit problem med mitt kort tidigare och ber kassörskan göra ett sista försök. KÖP MEDGES EJ. Jag går och tar ut pengar istället, säger man med högröda kinder och går ut ur butiken utan mat för kvällen.
I hopp om att det faktiskt är något strul med kortet går man till en bankomat för att få ut sin sista hundralapp, det är då man får det svart på vitt. UTTAG MEDGES EJ. Kontoutdraget visar minus på kontot. Trots att man inte handlat med kortet på en vecka så har det ändå dragits 127 kronor dagen innan.
Har kortet blivit skimmat?
Nej, svaret är att man förmodligen handlat godis och hyrt film (för flera veckor sedan) på någon skum kiosk. Den skumma kiosken har i sin tur varit väldigt sen med att registrera sina kunders kortköp.
Med tunga steg och en underviktig plånbok går man hungrig hem och får äta havregrynsgröt till middag.
Dagen efter kommer nästa loska i ansiktet. När man loggar in på sin internetbank har minussumman på kontot blivit ännu större. Boven i dramat denna gång är nu inte någon skum kiosk. Nej, det är banken. Banken!
På min bank från man betala en avgift när man har minus på kontot. Det låter helt sjukt, men det är sant. Är man inte tillräckligt snabb med att lägga kontot på plus så tar banken betalt. Hundra kronor drar de från kontot utan att fråga.
Det är ungefär som en omvänd förmögenhetsskatt. Är du fattig så måste du betala en avgift för det. En fattighetsavgift.
Då kan man väl lika gärna vända på hela skattesystemet. De som tjänar minst betalar mest skatt, ju mindre lösviktsgodis du köper desto dyrare blir det, att flyga till Gotland kostar tio gånger så mycket som att flyga till Hongkong, eller att det vore helt normalt att en högavlönad politiker skulle ta småpengar från en hemlös gatumusikants hatt för att köpa en cappuccino.
Ja, ibland är livet orättvist. Men hey, det är väl inte hela världen om man får äta havregrynsgröt till middag, det är ju åtminstone bra för magen!
Tanten i grå kappa är en högavlönad politiker som precis tagit några
slantar till en cappuccino från den hemlösa gatumusikanten.
Tydligen helt okej!
