Vi har fördummat oss själva
Vi har fördummat oss själva. Det är precis vad vi har gjort. För varje dag som går blir vi dummare och dummare. Varför då? Jo, eftersom tekniken går så ofantligt fort framåt. Tekniken tar över våra liv.
Jag gillar teknik. Jag har iPhone, senaste kameran, en minidisc och så vidare. Men jag har upptäckt att dagens teknik (förutom minidiscen) gör de saker som vi tidigare gjorde själva. Jag kan till exempel inte komma ihåg ett jota utan att sätta en påminnelse i min iPhone. Jag har fått flertalet parkeringsbotar på grund av att jag glömt ställa ett alarm om att bilparkeringen går ut. Ibland skulle jag behöva lägga in en påminnelse om att sätta en påminnelse om något. Det är helt vansinnigt.
Ska jag handla något på vägen hem från jobbet måste jag först få en påminnelse om att jag över huvud taget ska handla dessutom behöver ha det jag ska handla nedskrivet. Annars står jag där i mataffären som en demenssjuk gubbe förrymd från äldreboendet.
En annan sak jag inte längre har i huvudet är telefonnummer. Jag kan inte ens numret till min egen flickvän. Däremot minns jag massor av hemnummer till barndomskompisar. Dom är liksom inprentade i mig som tatueringar.
I helgen skulle jag hälsa på min syster i hennes nya lägenhet. Jag hade inte brytt mig om att fråga vilket gatunummer hon bodde på eftersom jag ändå tänkte ringa när jag var i närheten. När jag väl kom fram upptäckte jag att jag hade glömt mobilen hemma (behöver jag till och med en påminnelse om att ta med mobilen?) på laddning. Jag var helt maktlös. Jag kunde inte ringa henne och jag kunde inte fråga någon om att få låna en telefon eftersom jag inte kan hennes telefonnummer. Jag kan INGENS telefonnummer så jag kunde inte ens ringa någon annan och be om numret. Jag försökte i ett sista desperat försöka att titta in genom diverse fönster i hopp om att se henne i någon lägenhet. Såklart var detta ett resultatlöst försök och jag tvingades hoppa in i bilen igen och åka hela vägen hem och hämta min telefon.
Jag är glad att jag hade min barndom på 1990-talet, innan mobiltelefonens storhetstid. För tänk på framtidens människor. Dom kommer ju inte ens kunna avläsa en busstidtabell, sitta på tunnelbanan och bara stirra rakt fram, ha samma 20 låtar på sin mp3-spelare, bli besviken över att man missat sitt favoritprogram på TV och måste vänta på reprisen eller bestämma en tid och en plats när man ska träffa någon utan att meddela "att man snart är där" när man är 100 meter där ifrån.
Jag gillar teknik. Jag har iPhone, senaste kameran, en minidisc och så vidare. Men jag har upptäckt att dagens teknik (förutom minidiscen) gör de saker som vi tidigare gjorde själva. Jag kan till exempel inte komma ihåg ett jota utan att sätta en påminnelse i min iPhone. Jag har fått flertalet parkeringsbotar på grund av att jag glömt ställa ett alarm om att bilparkeringen går ut. Ibland skulle jag behöva lägga in en påminnelse om att sätta en påminnelse om något. Det är helt vansinnigt.
Ska jag handla något på vägen hem från jobbet måste jag först få en påminnelse om att jag över huvud taget ska handla dessutom behöver ha det jag ska handla nedskrivet. Annars står jag där i mataffären som en demenssjuk gubbe förrymd från äldreboendet.
En annan sak jag inte längre har i huvudet är telefonnummer. Jag kan inte ens numret till min egen flickvän. Däremot minns jag massor av hemnummer till barndomskompisar. Dom är liksom inprentade i mig som tatueringar.
I helgen skulle jag hälsa på min syster i hennes nya lägenhet. Jag hade inte brytt mig om att fråga vilket gatunummer hon bodde på eftersom jag ändå tänkte ringa när jag var i närheten. När jag väl kom fram upptäckte jag att jag hade glömt mobilen hemma (behöver jag till och med en påminnelse om att ta med mobilen?) på laddning. Jag var helt maktlös. Jag kunde inte ringa henne och jag kunde inte fråga någon om att få låna en telefon eftersom jag inte kan hennes telefonnummer. Jag kan INGENS telefonnummer så jag kunde inte ens ringa någon annan och be om numret. Jag försökte i ett sista desperat försöka att titta in genom diverse fönster i hopp om att se henne i någon lägenhet. Såklart var detta ett resultatlöst försök och jag tvingades hoppa in i bilen igen och åka hela vägen hem och hämta min telefon.
Jag är glad att jag hade min barndom på 1990-talet, innan mobiltelefonens storhetstid. För tänk på framtidens människor. Dom kommer ju inte ens kunna avläsa en busstidtabell, sitta på tunnelbanan och bara stirra rakt fram, ha samma 20 låtar på sin mp3-spelare, bli besviken över att man missat sitt favoritprogram på TV och måste vänta på reprisen eller bestämma en tid och en plats när man ska träffa någon utan att meddela "att man snart är där" när man är 100 meter där ifrån.
Kommentarer
Trackback
