Veni Vidi Vicious Vic

Det kanske inte är så många som vet att jag extraknäcker som hemlig superagent. När James Bond vabbar eller Carl Hamilton dragit på sig nån obotlig snuva brukar de ringa in mig. Jag har en sån där superklocka som de ringer mig på (armbandsuret innehåller även laserpistol, radar, bazooka, stegräknare samt alla säsonger av Vänner).

Det kan vara alla möjliga uppdrag som jag ska utföra. Allt ifrån att rädda världen från att Sovjet ska starta ett tredje världskrig till att döda skojiga Jokrar eller Pingviner med höga hattar. Eller vänta, det kanske är när jag kör stand-in som Batmans Robin. Jaja, ni fattar.

Idag fick jag ett jobb, eller rättare sagt ett superhemligt uppdrag. Jag skulle hindra att en bomb sprängde upp TV4-huset genom att klippa av en tråd. Se bild nedan.

Det här jobbet var lite ovant för mig. Jag är van att det är tre trådar. En röd, en vit och en svart, 33,3 procents chans, för så är det ju fan alltid på film. Nu var det typ 150 sladdar i regnbågens alla jävla färger. En pride-bomb skulle man kunna säga. Ganska fint måste jag erkänna.

Eftersom det var ett gytter av sladdar hade jag inget val. Jag var helt enkelt tvungen att chansa. Jag klippte av den där lila tråden som sitter bredvid den orangea, strax nedanför två blåa. Den tog jag. Klippte av bara. Rätt av.

Så var det jobbet klart. Inte så svårt att vara superagent eller hur?

Ibland är saker och ting svårare än det ser ut. Så mitt råd är att chansa lite mer i livet. Som att gå på thai-restaurang och ta den rätt som låter godast på Thai och inte på vad rätten innehåller. Eller hålla för näsan när man ska köpa en ny parfym. Eller blunda och välja en bok ur bokhyllan - ibland blir det en spännande roman och ibland blir det ett engelskalexikon.

Det var typ det jag ville få sagt med detta blogginlägg, att våga chansa alltså.