Veni Vidi Vicious Vic

Jag tycker att det är roligt med mode. Jag är helt klart intresserad av kläder och annat som hör mode till även om jag inte längre följer det "rätta" modet slaviskt utan mer klär mig i det som jag själv trivs i. Det vill säga jag klär mig inte efter vad andra tycker är snyggt utan vad jag tycker är snyggt.

Det är smått otroligt hur många olika stilar jag har haft under de 23 åren jag levt.

När jag bara var några år gammal så gillade jag att vara naken, alternativt ha en pösig tygblöja eller helt enkelt klä mig i en sammanhängade allt-i-ett-body (strumpor, byxor och tröja i ett).

Månaderna gick och jag växte ur mina kläder på några månader. Det är läskigt vilken klädbudget man behövde på den tiden - man var ju illa tvungen att köpa nya kläder varje månad eftersom ett par byxor jag hade i mars var fyra storlekar för små i maj.

Min klädfilosofi under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet var helt klart vintage. Jag trodde inte på att köpa nya kläder. Jag var emot konsumtionssamhället (förutom när det gällde leksaksbilar). Jag trodde istället på att ärva kläder. Baksidan med att jag använde ärvda kläder var att jag har två äldre systrar. Det vill säga kläderna hade en något feminin touch. Lila och rosa var vanligt förekommande färgkombinationer i min klädstil.
Eftersom jag var gärna tillbringade tid i skogen var min frisyr inspirerad av svampar - "pottfrisyren gör mannen" var mitt motto. Ett annat motto var "man tager vad man haver" vilket egentligen betyder "man har på sig det mamma tar fram ur garderoben".

Under mellanstadietiden började pottfrisyren delas till en välkammad mittbena och jag tog hellre stiltips från mina systrar än från min mamma.

1998 tog min personliga stil en helt ny vändning. 40 mil söder om Sundsvall låg modet några månader längre fram i tiden. Efter att jag flyttat dessa 40 mil från Sundsvall till Stockholm började jag klä mig i allt mer pösiga och bylsiga kläder. Inspiriationen hämtades från ganster-hiphopen och jag hade byxor som jag kunde tälta i och en frisyr som var en mix av en pojkbandsfrilla och en igelkott. Litervis med vattnig hårgele och en halv flaska hårspray gjorde min frisyr oslagbar, men framför allt orubblig. Hade jag fått en fotboll i huvudet hade bollen förmodligen punkterats.

De minst sagt oversize:ade kläderna byttes efter något år ut mot en "jag-lägger-hela-mitt-barnbidrag-på-ett-plagg-stil". Märket på kläderna blev helt plötsligt av högsta prioritet. Lacoste-piké (695 kronor av barnbidragets 800 kronor) med uppvikt krage var enligt mig precis rätt. Jag köpte även ett par utåtsvängda, så kallade boot cut, levis-jeans samt ett par anknäbbsliknande skinnskor. Jag minns att någon viskade "kan killar verkligen ha utåtsvängda jeans?" bakom min rygg. Jag sydde senare in just de jeansen, så förmodligen inte.

När jag började gymnasiet dog märkesbögen i mig ut och jag började ha t-shirts med tryck (bland annat batman-loggan) och trasiga jeans. Army-keps och snusdosering på bakfickan var också viktiga deltajer.

Sen dess har jag nog haft en någorlunda liknande stil, det vill säga det som jag anser vara snygg och inne - i vår tror jag stenhårt på att boot cut-trenden kommer tillbaka. Så nu ska jag sprätta upp mina gamla Levis 501'or!