Hockey hockey hockey
Senast det var så här kallt, som det är nu, var nog när jag var 9-10 år och bodde på Norrlands Hawaii - Alnö (fast på vintern var det såklart inget Hawaii utan mer som ett frysfack). Jag minns det så tydligt att det var kallt därför att jag spelade hockey den dagen då snoret blev istappar så fort man lämnade huset (för på den tiden hade man med jämna mellanrum lite snor hängades ur näsborrarna).
Jag lärde mig åka skridskor rätt sent. Jag vet inte varför, men så var det. Så när jag började bli en 8-9 år så ville jag så gärna lära mig åka skridskor, alltså bli bra på att åka, inte åka på lädret så att säga.
Det jag inte riktigt ville inse var att man inte blev bra på en gång. Eftersom jag var ganska dålig i början så skämdes jag över min kassa skridskoåkning. Detta gjorde att jag helst ville träna på att åka där det inte var så mycket folk. Detta i sin tur gjorde att jag och pappa fick åka till isplaner där det var folktomt, vilket är svårt en fin vinterdag. Men vilja att lära mig åka fanns där och pappa ställde upp på att åka till de mer folktomma rinkarna för att lära sin son att bromsa (jag lärde mig dock bara att bromsa åt ett håll), göra översteg när man svängde och hantera klubban.
Tillslut kunde jag åka tillräckligt bra att jag vågade spela med det lokala kvartershockeylaget. Kvartershockey var någon slags korpenvariant för 9-10-åringar där man spelade i lag beroende på vilken skolan man gick i (de som var bra på riktigt spelade istället i Sundsvall Hockey och tränade tre fyra gånger i veckan).
Eftersom vi spelade på en utomhusrink så blev det också väldigt kallt. Jag har för mig att vi inte kunde spela om det var under 17 grader kallt. En dag var det 16 minusgrader och det var fritt fram att spela matcherna. Jag minns att mina fötter nästintill förfrusit efter den matchen. I bilen på väg hem så grät jag för att det gjorde så ont i mina fötter. Det värkte och sen kliade det något fruktansvärt. Sedan dess har jag alltid frusit om fötterna. Det är därför jag ibland sover med strumporna på, än idag.
Och någon hockeykarriär blev det heller inte.
Jag lärde mig åka skridskor rätt sent. Jag vet inte varför, men så var det. Så när jag började bli en 8-9 år så ville jag så gärna lära mig åka skridskor, alltså bli bra på att åka, inte åka på lädret så att säga.
Det jag inte riktigt ville inse var att man inte blev bra på en gång. Eftersom jag var ganska dålig i början så skämdes jag över min kassa skridskoåkning. Detta gjorde att jag helst ville träna på att åka där det inte var så mycket folk. Detta i sin tur gjorde att jag och pappa fick åka till isplaner där det var folktomt, vilket är svårt en fin vinterdag. Men vilja att lära mig åka fanns där och pappa ställde upp på att åka till de mer folktomma rinkarna för att lära sin son att bromsa (jag lärde mig dock bara att bromsa åt ett håll), göra översteg när man svängde och hantera klubban.
Tillslut kunde jag åka tillräckligt bra att jag vågade spela med det lokala kvartershockeylaget. Kvartershockey var någon slags korpenvariant för 9-10-åringar där man spelade i lag beroende på vilken skolan man gick i (de som var bra på riktigt spelade istället i Sundsvall Hockey och tränade tre fyra gånger i veckan).
Eftersom vi spelade på en utomhusrink så blev det också väldigt kallt. Jag har för mig att vi inte kunde spela om det var under 17 grader kallt. En dag var det 16 minusgrader och det var fritt fram att spela matcherna. Jag minns att mina fötter nästintill förfrusit efter den matchen. I bilen på väg hem så grät jag för att det gjorde så ont i mina fötter. Det värkte och sen kliade det något fruktansvärt. Sedan dess har jag alltid frusit om fötterna. Det är därför jag ibland sover med strumporna på, än idag.
Och någon hockeykarriär blev det heller inte.
Kommentarer
Postat av: Jonas
Kvartestshockeyn var riktigt bra.
Grymt att kunna träna med sitt lag på hemmarinken!
Varm saft i pausen var en klassiker.
Din forne lagkamrat i Ankarsviks Flyers.
Trackback
