Nääm..
Jag såg precis en film med Kevin Bacon. På tal om bacon så åt jag det till middag. Fast inte bara bacon.
Filmen handlade om att Kevin Bacon som var en överste skulle eskortera en soldat, som stupat i Iraq, till sin hemort.
När jag såg filmen kom jag att tänka på min tid i nam'. Ja alltså Vietnam -72-73
Det var varmt, fuktigt och djungel överallt. Trots regnskogen hörde jag alltid tonerna av Jimi Hendrix version av All along the watchtower. Cigarettpaketet satt fast med ett band runt hjälmen, vi hade snaggat hår och spottade väldigt ofta.
Språket var ovårdad, så länge överste McNamara inte var i närheten och vi kallade på varandra med efternamnen.
Tiden i Nam var tuff för småpojkar som oss. Men äran att få vara med i armén var större än något annat på denna jord. De som kom hem levande hyllades som hjältar, och de som stupade var ännu större hjältar. Vi hade ju kämpat for our country...
En tidig morgon när vi låg och halvsov i den vietnameiska djungeln hände något som vi inte var beredda på. Innan hade allt varit lugnt. Nästan för lugnt; lugnet före stormen. Plötsligt regnade det granater från himlen. Alla sprang omkring som yra höns, ovetande om vad de skulle ta till. Panik blandades med ilska, blod och svett.
Eftersom jag inte kunde se någon i min pluton i närheten av mig tog jag beslutet att springa mot floden som rann cirka 350 meter från vårt basläger. Jag tog ett djupt andetag och började springa. Kulor swischade förbi och slog i palmerna omkring mig. Jag snavade på en rot, men var uppe på fötter igen lika snabbt som jag hade ramlat. Trots att jag sprang allt vad jag hade så var det som att springa i slow motion. Jag hörde röster men kunde inte lokalisera varifrån de kom. När jag äntligen såg det strömmande vattnet i floden högg det till i mitt ena lår. Det var som om mina ben inte orkade bära mig längre. Hjärnan skickade signaler om att fortsätta springa, men benen trotsade.
Med en duns föll jag till backen och kände hur mitt vänstra lår blev varmt. Jag lade handen på låret och kände att byxbenet var varmt och fuktigt. En svart fläck hade bildats på byxorna vid låret. Jag insåg att jag inte hade lyckats ta mig helskinnad till floden, men jag levde. Nu spelades All along the watchtower igen; There must be some kind of way out of here...
Så om ni undrar varför jag haltar - nääm..
Eller så var det smällen på benet jag fick under fotbollsmatchen i fredags...
Filmen handlade om att Kevin Bacon som var en överste skulle eskortera en soldat, som stupat i Iraq, till sin hemort.
När jag såg filmen kom jag att tänka på min tid i nam'. Ja alltså Vietnam -72-73
Det var varmt, fuktigt och djungel överallt. Trots regnskogen hörde jag alltid tonerna av Jimi Hendrix version av All along the watchtower. Cigarettpaketet satt fast med ett band runt hjälmen, vi hade snaggat hår och spottade väldigt ofta.
Språket var ovårdad, så länge överste McNamara inte var i närheten och vi kallade på varandra med efternamnen.
Tiden i Nam var tuff för småpojkar som oss. Men äran att få vara med i armén var större än något annat på denna jord. De som kom hem levande hyllades som hjältar, och de som stupade var ännu större hjältar. Vi hade ju kämpat for our country...
En tidig morgon när vi låg och halvsov i den vietnameiska djungeln hände något som vi inte var beredda på. Innan hade allt varit lugnt. Nästan för lugnt; lugnet före stormen. Plötsligt regnade det granater från himlen. Alla sprang omkring som yra höns, ovetande om vad de skulle ta till. Panik blandades med ilska, blod och svett.
Eftersom jag inte kunde se någon i min pluton i närheten av mig tog jag beslutet att springa mot floden som rann cirka 350 meter från vårt basläger. Jag tog ett djupt andetag och började springa. Kulor swischade förbi och slog i palmerna omkring mig. Jag snavade på en rot, men var uppe på fötter igen lika snabbt som jag hade ramlat. Trots att jag sprang allt vad jag hade så var det som att springa i slow motion. Jag hörde röster men kunde inte lokalisera varifrån de kom. När jag äntligen såg det strömmande vattnet i floden högg det till i mitt ena lår. Det var som om mina ben inte orkade bära mig längre. Hjärnan skickade signaler om att fortsätta springa, men benen trotsade.
Med en duns föll jag till backen och kände hur mitt vänstra lår blev varmt. Jag lade handen på låret och kände att byxbenet var varmt och fuktigt. En svart fläck hade bildats på byxorna vid låret. Jag insåg att jag inte hade lyckats ta mig helskinnad till floden, men jag levde. Nu spelades All along the watchtower igen; There must be some kind of way out of here...
Så om ni undrar varför jag haltar - nääm..
Eller så var det smällen på benet jag fick under fotbollsmatchen i fredags...
Kommentarer
Postat av: kräm
jävlar vilken historia! det kändes som om jag var där själv, eller i alla fall som om jag såg dig på film. Jag har hört att den där McNamara var en riktigt hård jävel, stämmer det? vore kul med lite insider tips.
Postat av: kräm
fan vad coolt. Hade vart schysst att vara där men jag var lite sliten från 1:a och 2:a världskriget när det där bröt ut så jag stannade hemma. Du vet ju hur det är liksom.
Ja mjölk och pannkakor är magi i en måltid.
Haha ja highlights funkar, för då går det lite fort i alla fall. Kolla på en hel match går inte. Man fattar ingenting.
Postat av: Camensky
"My favourite war is... Oh, there's so many... They're good for different reasons... Vietnam, best soundtrack!"
http://www.youtube.com/watch?v=6ktBQ51iGWw
Postat av: julia
Du är galen. Mer sånt här i skolan vicke!
Trackback
