Veni Vidi Vicious Vic

Klockan börjar blir för mycket. Jag hatar när klockan är för mycket. Då vet man att man måste avsluta något och göra något annat. Just nu handlar det om att gå och lägga sig, men i morgonbitti är det tvärtom. Då handlar det om att kliva upp. Jag har aldrig förstått mig på det där. Man vill inte gå och lägga sig på kvällen, man vill utnyttja dygnet maximalt, hellre kastrera sig själv än att kasta sig i sängen. På morgonen önskar man att man vore död så man kan ligga kvar i den varma sägen för evigt. Snacka om dubbelmoral.

Exakt samma problem hade jag när jag var liten och gick på dagis. På morgonen grät jag av ilska eftersom jag inte ville gå till dagis. Jag ville absolut inte lämna mamma eller pappa. När de väl lyckats bli av med mig (alltså lämnat av mig på dagis) så fick man ta tjuren vid hornen. Efter en stund på dagis insåg man att dagis inte var så jäkla pjåkigt. Inte alls faktiskt. Det var ju faktiskt riktigt jävla skoj på dagis. Fan dagis is the motherfucking shit alltså.
Sedan lekte man nästa ihjäl sig med allt och alla tills klockan närmade sig fyra. Då var det som om någon elak ful unge snodde ens favoritspade och sedan bröt av den på mitten: det var dags att åka hem. Redan? Jag brukade säga det till mina dagisfröknar: Hem nu? Skämtar du eller, jag kom ju för fan nyss!, men det var alltså dags att åka hem. Då kom ilskan och tårarna tillbaka. Mor och far (eventuellt även några av fröknarna) fick dra mig ut från dagis och in i bilen. När man väl var hemma så insåg man att det var rätt chill hemma. Latja lite med systrarna, klappa katten, skjuta några indianer i skogen, köra trampbil, cykla till affären och köpa bugg, smygtitta på Arkiv-X. Home is the place to be!
Nästa dag, samma procedur. Då levde man verkligen i nuet. Man tog en dag i taget.