Veni Vidi Vicious Vic

Om man lägger ihop all den tid man väntar på bussen så skulle det bli, snabb huvudräkning: 5 minuter i snitt om dagen varje dag på ett år, 1 825 minuter per år, gånger 10 (jag började åka buss regelbundet vid 12 års ålder), delat på 60 = 304 timmar, delat på 24 = 12,67 dagar, avrunda uppåt: 13 dagars bussväntande under 10 år, och det är i underkant. Jag har säkert väntat på bussen mer än så. Tänk så mycket roligt man kan göra under 13 dagar; sola, bada, spela pingis, lära sig spela canasta eller varför inte åka på en 13 dagar lång cykelsemester.

Det händer ju då och då att man missar bussen, man springer lika fort som Forrest Gump men ändå stänger bussen sina dörrar och glider iväg. Man kommer fram till busshållsplatsen utslagen, svettig och med en trumvirvelpuls. Just vid det tillfället är man helt maktlös, man kan inte göra något åt att man kommer komma försent till sitt livs viktigaste möte, eller inte bli insläppt i tentasalen. Man sätter sig på bänken i busskuren och försöker vara lugnt och stirrar rakt ut i intet. Efter att ha räknat bilar i några minuter och tittat på klockan nitton gånger på en minut händer det som får en att tro på trissreklamens slogan "Plötsligt händer det". Det kommer en buss, fast tidtabellen säger att det inte ska komma någon buss på 15 minuter så kommer det en buss. Kroppen skakar av lycka, man ställer sig upp vid vägkanten, gör målgest och tycker plötsligt att bussen faktiskt är ganska fin när den närmar sig hållplatsen. Det är då man ser det. Ej i trakfik. Swisch, så har bussen åkt förbi busshållsplatsen och man står kvar lika maktlös som kvinnan innan rösträtt. Tidtabellen gapskrattar åt en och säger högt: Tidtabellen ljuger aldrig..