Veni Vidi Vicious Vic

Ibland hatar jag att åka buss. SL-Buss. Det är rent ut sagt ett jävla elände.
Idag skulle jag åka buss ovanligt tidigt till skolan. Det var mycket folk på bussen och jag fick en av de sista lediga platserna på bussen (som det senare under resan visade sig vara bredvid Roberts pappa Ronny, men det märkte jag inte förrän jag skulle gå av bussen. Sorry Ronny för mitt asociala beteende.)
Efter att jag satt mig kommer en äldre man på bussen, men inte så gammal att man måste erbjuda sin plats för att han skulle få sitta. Hur som helt har den äldre mannen med sig en kabinväska (en sån som flygvärdinnorna har). Den äldre mannen med kabinväskan ställer sig precis vid min plats och helt utan förvarning kastar han upp väskan på väskhyllan (hatthyllan?) som är ovanför sätet. Vem fan lägger upp sin väska där om ska åka kortare än till Södertälje?
Jag blev vansinnig och gav mannen en snabb punch i sidan. Han vek sig dubbelt. Jag ställde mig upp och slog bort luckan på takluckan som finns i bussen, tog tag i gubbjäveln med kabinväskan och hivade ut honom genom öppningen i taket. Lägga väskan på hatthyllan! Nån mått får det vara.

Nä, såklart så hände inte det där. Men jag var faktiskt med om en riktigt bussincident idag. Det var länge sedan jag var så fly förbannad som jag var idag. Vilket var rätt så skönt så här i efterhand.


Det började med att jag var på väg hem och satt på buss 875. Efter hållplatsen Sidvallsvägen plingade jag eftersom jag ska av vid Petterboda. Precis efter att jag plingat ropar busscahuffören ut genom högtalarna att bussen är trasig och att vi därför måste åka in till bussgaraget (som ligger precis innan Petterboda) för att byta buss.
Eftersom jag ska av och därför inte behöver åka med hela vägen in till bussgaraget går jag fram till cahuffören och ber honom stanna intill vägen precis efter rondellen så jag slipper åka med in eftersom jag ändå ska gå av 100 meter längre fram.

- Nej, det går inte, säger chauffören till mig.

- Vadå går inte? Det är bara att stanna till bussen så jag slipper åka med in till garaget för att sedan åka med en annan buss när jag ändå ska av här, svarar jag.

- Nej, man får inte göra så! svarar han grinigt

- Jo, men så brukar alla göra när man måste byta buss, säger jag (så har alltid bussarna gjort när de av någon anledning måste byta buss).

- Nej, inte alla gör så, envisas chauffören.

- Men, jo alla gör så. Skämtar du eller? Så jag ska behöva åka in till bussgaraget för att sedan byta buss och åka tillbaka samma väg för att få kliva av? säger jag något irriterat.

- Ja, jag kan inte stanna.

- Jo, det är bara att stanna här intill kanten.

- Du väljer själv, säger chauffören.

- Nej, det är du som väljer om du ska stanna eller inte. Är det ett skämt eller? Du stannar ju inte!

- Nej du får se, säger han (vet inte riktigt vad han menade)

- DET ÄR JU ETT JÄVLA SKÄMT! Vrålar som en björn som käkat en hel påse med Vicks.

Jag fick alltså åka med hela vägen in till garaget i alla fall. Då gick jag tillbaka istället för att åka med den andra bussen. ADRENALIN!!!

Alla människor funderar över väldigt många saker. Väldigt många olika saker. Jag tänker säkert på tusentals olika saker varje dag. Men det är en sak som jag alltid tänker lite mer på, lite längre på. Nej, det är ingen tjej.
Hjärnan knakar lite mer än vanligt när jag tänker på just det här. Jag somnar med samma tanke och det finns där när jag vaknar.
Det är som tinitus. Det finns alltid där, fast ibland tänker man inte på det.

Det som gnager i min hjärna är varför man inte kan sluta äta salta pinnar när man är på en tråkig fest eller tillställning? Salta pinnar både ser äckliga ut och är äckliga. Vad är det gjort av? Kartong? Kartong med flingsalt på. Jag kräks lite i munnen när jag tänker på salta pinnar. Det värsta är när de står i ett dricksglas på soffbordet.
Så när någon ställer fram ett dricksglas (som borde innehålla någon slags vätska) med salta pinnar tänker jag alltid: "USCH!!!" (Usch med tre utropstecken, tänker jag).
Men sen av ren automatik sträcker sig min hand mot dricksglaset innehållandes en näve saltapinnar - sen är det kört.

NEEEEEJ! Jag tycker ju inte om. En salt pinne. Usch! Det smakar inte gott. Två salta pinnar. Nu får det vara nog. Tre salta pinnar. BLÄ! BLÄ! BLÄ! Fyra salta pinnar på samma gång. Det blir som äcklig gröt i munnen, usch, usch, usch. 12 salta pinnar. Bara en till. 13 salta pinnar. Shit va goda dom är, mmmmuuums! 36 salta pinnar.

Som sagt var jag i tv4-huset i torsdags. Kändisspotting på sjukt hög nivå. Lasse på nyhetsmorgon, Tilde de Paula, en pojke och en mamma från mammas pojkar, Charlotte Perrelli och den största av de största - tv4:as drottning - MALOU!
Malou von Siver är verkligen som drottningen i tv4:as bikupa. Vilken kvinna! Hon är som Balou i djungelboken fast hon stavar med M istället för B.
Hon är som den äldsta vampyren, den största elefanten, helt enkelt en alfahona.
Ingen på tv4 är större än Malou - Malou äter nyhetsankare till frukost.

I dag blev jag blixtinkallad till tv4-sporten då Peppe irrat bort sig i Tyresöskogarna. Efter sändningen drog jag mitt klassiska tv4-skämt till väder-Tone: "Du Tone! Vad blire för väder i dag då? Hähähä..." för att sen snicksnacka lite med Ekdahl Senior samt prata cigarrtrender med Steffo.

Efter min visit på tv4-sporten blev jag så fruktansvärt sportsugen att jag drog en vända till Södertälje för att kolla lite elitseriehockey! Jag har inte kollat på hockey sedan 1999 då AIK slog Djurgårn med 4-3, om jag inte minns helt fel.
Hur som helst var tanken att få se Foppa in action. Besvikelsen var påtaglig då det framgick att Foppa inte ens skulle vara med. För det är fan inte samma sak att kolla på Per Svartvadet - han var helt under isen, fast inte bokstavligt talat eftersom han åkte på isen och inte under den.
Det var en majoritet av hockeyfarsor i AXA Sports Center i Södertälje. Mycket baksnus och reklamkepsar med VVS- eller byggföretagsloggor på.
Jag hade dock förväntat mig en lite mer bonnig stämning. Lite mer Haru hasch i pipan eller?! eller Meeeen ställ dig upp din jävla kärring, eller åtminstone några trampa, trampa, trampa. Men det var ont om gott om sådana härliga bondfraser.
Hockey är lite mer showbiz än sport. Musiken innan tekningarna påminner om ett spinningpass och de flesta verkar vara där för att i första hand umgås och i andra hand kolla på hockey.
I paus kom en väldigt ung (12 år kanske) konståkerska in för att underhålla publiken.
Om jag ska vara riktigt ärlig var hon inte speciellt bra, men samtidigt var hon ju inte speciellt gammal heller. Förmodligen var det någon överambitiös mamma som bara vill sitt barn sitt bästa som efter mycket tjat och mutor lyckats övertala vaktmästaren att släppa in hennes dotter på rinken för lite piruetter och hopp.
Förutom att Foppa inte var med och att matchen var rätt dålig samt att SSK vann så var det faktiskt ganska roligt att gå på hockey. Som sagt lite mer showbiz en sport. Men det är ju också roligt!

Bland det värsta som finns för en västlänning är ju när tandkrämen är slut. Så förbannat oskönt att borsta tänderna utan tandkräm. Jag har kavlat ut det sista ur min tandkrämstub nu i snart två veckor, men den tar aldrig slut. Varje morgon och kväll tänker jag: Jag måste fixa en ny tandkrämstub! Men ändå står jag där i badrummet och drar tuben mot handfatskanten för att pressa ut det sista. Jag vill inte ens tänka på den dagen då tandkrämen verkligen tar slut. Då får jag borsta utan, så jävla vidrigt. Låt det aldrig ske.

I dag på dagis så blev det ett jävla liv. Det började som ett practical joke men slutade i katastrof. Jag har tjuvlyssnat lite på kvällsnyheterna (långt efter läggdags) i veckan och hört om någon sjukdom i klass med galna kosjukan fast inte för kor utan för männsikor. Svininfluensan kallas den - fast vi på dagis kallar den för svinis (jag avskyr dom som kallar den för typ fläskinfluensan, gris=fläsk, ja vi fattar!! Jättefyndigt.).
Hur som helst så skulle jag, Thomas och Mirak (eller "juggen" som han kallas i folkmun, man kan nämligen köpa smuggelgodis av honom på utomhusrasterna) busa lite med fröknarna och de andra barnen. Vi låtsades helt enkelt att jag fått svinis.
Jag la mig ner i kuddrummet och sprattlade som en guldfisk på land och Thomas och Mirak sprang till fröknarna och sa att jag fått svininfluensan. Fröknarna släppte alla sina viktiga(!) bestyr och sprang till kuddrummet för att kolla vad som var på gång. Och där låg jag och sprattlade för fullt. Svinkul (ordvits!) tyckte vi, men det tyckte inte fröknarna när de fattade att de råkat ut för ett practical joke.
Det blev ett sjuhelsikes liv och Barbro (även kallad The old ladie) blev helt rasande. Hennes redan röda ansikte blev om möjligt ännu rödare av ilska. Det är inget att skämta om! skrek hon till oss och drog den där jävla vargen-och-fåraherden-historien som man hört så jävla många gånger när man skämtar om något allvarligt.
Har de ingen humor eller förknarna? Nä, jag tror inte det. Vårt lilla practical joke var tydligen så allvarligt att de ringde hem till våra päron. Detta renderade i att Thomas inte fick följa med mig hem och titta på turtles - så jävla ovääääärt!

I morgon blir det hämd. Jag, Thomas och Mirak och redan kommit vad vi ska göra - några legobitar i fröknarnas Birkenstock-tofflor. Jippi kay-ey motherfuckers!

PS. Martin; vem tror du vann fighten mellan Lego och Playmo? - Är Turtles sköldpaddor?! DS.

Jag kan inte sluta tänka på Laholms Kommundirektör som köpte 60 stycken så kallade "tänkarhattar" á 300 kronor = 18 000 kronor!
Det är ju helt fenomenalt!
De färgglada hattarna ska fungera som arbetsverktyg och lösa problem. Hattarnas olika färger symboliserar olika styrkor och tankesätt.
Jag är fullkommligt mållös. Ska man skratta eller gråta?
Dels att någon kan kommer på idén att köpa 60 stycken hattar för den allt annat än netta summan 300 kronor styck är helt vansinnig. Sen att dessa färgglada hattar ska pryda ett gäng medelålders kommundirektörer som sitter kring ett konferencebord. Det måste vara en totalt bisarr syn.
Som sagt, jag finner inga ord...

För nästan exakt ett år sedan skapade jag en fantastiskt facebook-grupp. Den heter Vi som kommer och går...
Personligen tycker jag den är genialisk, helt unik och totalt oslagbar. Läs beskrivningen och äntra denna fantastiska värld av gemenskap och frihet:

"Vi som kommer och går" är en grupp för dem som tillåter att vänner kommer och går hur som helst i ens hem, utan att förvarna. Att ringa/sms:a innan ett besök är ju så 2007... Hallå farfar?!

Precis som i USA (till exempel i MTV's Life of Ryan och andra amerikanska serier) ska man hur som helst kunna kliva på hos en kompis. Bara kliva in, utbyta några artighetsfraser, kolla kylen, glo lite på tv, slappa i soffan och sedan helt plötsligt säga: Du jag drar, vi ses, tja!

Om du går med i "Vi som kommer och går" får du tillträde till detta paradis, du får alltså möjlighet att besöka andra gruppmedlemmar när du vill utan att förvarna, och när som helst kan någon gästa dig när du sitter i morgonrocken och läser DN eller en tisdagkväll när du tittar på "en fyra för tre".

Vi som kommer och går lever efter principen "lås aldrig dörren". Välkommen att umgås i en helt ny värld av gemenskap, så väl hos dig som hos mig.

Välkommen in!

I morgon förväntar jag mig ett antal nya medlemmar i denna fantastiska facebook-grupp.

Vi som kommer och går...

Jag rent ut sagt avskyr när folk säger "ingen panik, alla på en gång" när det är mycket folk som ska av bussen. Vissa tycker att det är fantastiskt roligt att säga så. Det tycker inte jag.
Jag avskyr också personer som fyller i tunnelbanans "se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av", som om att de vill visa att de åkt tunnelbana så jävla många gånger att de kan den utantill. Vem fan kan inte det? Usch.
Att fylla i tunnelbananeröstan är lite typiskt (inflyttade) stockholmare som har en vän, som inte är stockholmare, på besök. Då ska det spexas lite - "nästa Slussen, byte till tunnelbana mot Skarpnäck, Farsta strand och Hagsätra samt till Saltsjöbanan och bussar mot Nacka och Värmdö". Sen ser de jävligt nöjda ut. Titta vad jag kan, tänker de.
Fingrarna i halsen på sånt.

Kom hem från dagis för typ en timme sen. Sjukt sent. Morsan som var sen med att hämta mig. Så det blev lite "övertid". Men det var lugnt, för då hann jag bygga klar min stört stora legoborg som jag började med igår. Det är ändå ganska skönt att vara kvar sist, för då får man frukt av fröknarna.
Måste bara berätta; ibland blir jag så jävla lack på Thomas. Han vill bara leka med playmo hela jävla tiden och inte med lego. Jag förstår inte. Playmo är för småttingar, typ dom på Nyckelpigan. Lego, däremot, is the shit.
Men i morgon ska mina lego-soldater(!) möta Thomas playmo-indianer. Kommer bli en sjuhelsikes fight. Min nya borg är fan unbeatable.
Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte Thomas har alla playmo-indianer i kanoten. Han är så jävla seg ibland. Han vill hellre latja med tjejerna i kuddrummet än tävla om vem som snabbast kan cykla runt dagis med trehjulingarna.

"Jag vaknade i morse och trodde jag var död, och nedstigen i helvetet.
Men det var bara klockradion som gått på med osedvanlig glöd.
Sprinsteen sjöng sin nya låt, den jäveln sa inte ens förlåt.
Ja visssa dagar går man i väggen direkt, man känner sig som Elvis
i Las Vegas 76...."

Det där är en av få låttexter jag faktiskt kan. Artisten heter Oscar och jag kan den eftersom min syster, Tanja, spelade den låten på den tiden vi bodde i Sundsvall. I och för sig kan jag av någon konstig anledning Björn Rosenströms låttexter samt Broder Daniels. Men BD's texter är visserligen inte så svåra att lära sig eftersom de för det mesta sjunger yeah-yeah och aaah-aaah.. Inte så svårt.
Jag är faktiskt riktigt usel på låttexter. Jag liksom lyssnar inte på texten utan mest på musiken. Så jag har svårt att säga att den här låten har en sån jävla bra text, och att det är det som gör låten bra. Det fungerar inte för mig.

Mina kompisar i bandet brukar skoja med mig och säga att de sjunger hemska saker om mig och min familj. Jag skulle ju ändå inte märka något, utan sitter där glatt och trummar i takt!

Och sånt är ju roligt. Alltså inte att folk sjunger elaka saker om min familj utan att folk inte riktigt vet hur låttexterna går.
Till exempel att Björn Skifs sjunger "vilken latjo låt, nananaa" och inte "michelangelo, nananaa", eller att Hästpojken sjunger "tjejen med cabben" och inte "Shane McGowan", att Lady Gaga sjunger "jo-jo-jo-joker face" och inte "po-po-po-poker face".

Skoj, oj så skoj..

Här med smaskar jag in mitt 390:onde blogginlägg sedan starten i april 2008.
Fasiken vad mycket skönare det hade varit att säga att "här med smaskade mitt 390:onde mål sedan jag började spela fotboll i april 2008". Det hade varit lite mer slagkraftigt. Lite mer imponerande.
Men så är inte fallet.
Hur som haver så är det ju faktiskt oktober nu. En ganska tråkig månad. Men snart börjar en ännu tråkigare månad - november.
Men utan dessa regniga och kalla månader skulle vi aldrig uppskatta sommaren på samma sätt som vi svenskar faktiskt gör.
Vi svenskar helt enkelt älskar sol och värme. Åh så skönt det är. Jag vet bara en person som inte uppskattar  solen och värmen. Han heter Martin. Han föredrar i och för sig att spela fotboll på grus istället för gräs, så jag gissar att han kanske inte har alla indianer i kanoten.

Jag säger som Nelson Mandela brukar säga till mig innan vi lägger på efter våra söndags-skype-samtal "man måste vara liten för att vara stor".