Veni Vidi Vicious Vic

Jag har funderat lite över det här med öl och djur. Många ölsorter kopplas ihop med ett djur. Elefantöl, falcon=falk, Karhu betyder björn på finska, Crocodile-öl, australiensiska ölet Toohey's har en hjort på etiketten, ölet Tiger från Singapore.
Finns det någon koppling mellan ölet och djuret? Är det till exempel många finska björnar som dricker Karhu, eller är Karhu-ölet gjort av björnpäls?
Det kan ju vara så att man liknar sig med det djuret som tillhör det ölet man tycker om. Jag tycker ju om Karhu, det kanske för att jag är lik en björn på många sätt - det vill säga jag är hårig, gillar blåbär, går i ide på vintern och gillar rå fisk (läs: sushi). Det är kanske därför jag ber min mamma köpa en platta Karhu på finlandsbåten för att jag är en björn.
På tal om björn så heter min farbror Björn. Undra om han dricker Karhu.
Undra om Tiger Woods bara dricker Tiger-öl eller om man hellre dricker renad träsprit. Fast träsprit kanske inte heter något med wood på engelska, wood liquor?
En sista tanke är vad Camel-cigaretter har med kameler att göra? Röker kameler?

Jag kanske ska höra av mig till hjärnkontoret.

Det finns saker som man bara måste ha. Kosta vad det kosta vill. Egentligen är dessa ting totalt onödiga, man har ingen som helst användning för dem, men ändå intalar man sig själv att man behöver den där saken - mer än något annat just då.
Man accepterar att man får äta havregrynsgröt i flera veckor för att ha råd med just den där superviktiga, om-jag-inte-får-den-tar-jag-livet-av-mig-prylen.
När man får den där måste ha-känslan tänker man inte speciellt rationellt. Enligt månadsbudgeten har man egentligen inte råd, men eftersom man intalar sig själv att man behöver den så tar man sig råd - och får sota för det senare, till exempel sista veckan innan löning när man ska handla mat. Det är ungefär som när man ska handla mat för den där sista hundralappen och plötsligt får ett fruktansvärt tulpan-sug i matbutiken och kommer hem med en bukett holländska blommor istället för en kasse euroshopper-produkter som skulle räckt veckan ut.

Fast jag vet inte om jag någonsin kommer ha cravings efter en snöbollstång. Fast å andra sidan är det jävligt lockande att kunna göra upp till 60 snöbollar i minuten som alla blir lika runda och fina. Fatta vad skönt att slippa kalla och blöta händer och vantar när man ska ha snöbollskrig. Bra också att snöbollarna blir mjuka på insidan vilket minskar risken att skada den man träffar. Snöbollskrig är ju faktiskt bara en lek.

Jag blev helt chockad när jag såg den här löpsedeln häromdagen. Vad fan håller Wells på med? Det är väl bara en tidsfråga innan det kommer en "jag slår vad om att jag kan hitta 100.000 som hellre vill se en lyckstolpe istället för Robert Wells i Rhapsody in rock–grupp" på facebook.
Undra vilka som var de utsatta "kompisarna"? Var LaGaylia med? Var någon från körslaget med?
Ibland så blir man så besviken på folkkära kändisar. Jag har alltid tyckt att Robert Wells är en riktigt trevlig typ. En riktig gentleman helt enkelt. Jag har föreställt mig att han är den som "gör det för laget", att han värnar om alla sina medarbetare, att han är morgonpigg och ler även fast klockan är sju, att han är den som frågar om nån annan vill ha något från köket när han "ändå ska dit och hämta en apelsin".
Men efter den här löpsedeln har jag helt tappat mitt förtroende för Robert.
Nu får jag istället bilden av att han är ett jävla svin. Att han daskar LaGaylia på rumpan innan han entrar scenen, att han är en gringubbe som får spel om kaffet inte är 85 grader vid frukosten, att han är den som aldrig ber om saker utan bara slänger ur sig "öh, hämta en apelsin till mig" och sen viskande fortsätter meningen med "din jävla subba" eller att han är den som svarar "är jag nån jävla betjänt eller?" när någon snällt ber honom om en enklare tjänst.

Nä, fasiken vad besviken jag blir. Så där gör man fan inte, det är oacceptabelt. Skärpning Robert!

Just nu är jag helt magiskt förkyld. Det rinner i mina ögon som om jag hackar lök konstant och eftersom jag är täppt i näsan pratar jag som om jag härstammar från Lidingö eller Danderyd (och faktiskt jobbigt lik Gulletussan från Mia och Klara). Jag är så förkyld att jag är nära Nangiala.
Om man dör förkyld, är man förkyld i Nangiala då? Hoppas inte det, då kanske jag inte orkar kasta frisbee i Körsbärsdalen.
Det som också är tråkigt när man är förkyld är att man inte känner någon smak när man äter. Jag måste salta maten nå jävulskt mycket för att det ens ska ha någon smak. Jag kan i princip byta frukostflingorna mot flingsalt. Flingor som flingor liksom.
Ska jag ha ost på mackan, som jag känner någon smak av, måste jag ha någon ost som är lagrad i typ 300 år.
Fernet Branca smakar som glögg, chillifrukter är typ som paprika, jag är tvungen att byta ut nötterna mot hela vitlökar och wasabi istället för senap på korven.
Men, jag är inte den som är den. Här klagas det inte. Jag är faktiskt glad över att jag är dunderförkyld. Det kunde ha varit värre - ingen glass hemma, en jättehård och obekväm soffa, ingen chokladsås till glassen eller inget salt att salta maten med.

I morgon har jag namnsdag! Känns faktiskt jävligt stort. Fast lite förbannad är jag ju fortfarande på den där jävla Victoria som det är så mycket snack om. Och nu ska hon gifta sig också. Jag trodde att jag och Vickan var vänner, Viktor & Victoria liksom (även om jag gillar Viktor & Rolf bättre - Rolf som i Rolf Lassgård), det var som en jävla love story varje år den 12 mars. Vi hade namnsdag tillsammans och allt var frid och fröjd. Men så en dag när jag var på ett strålande humör kom en blixt från en jävligt klar himmel. 12 MARS - Victoria. Inget mer. Viktor då? Var fan är mitt namn? Va? Hallå? Vickan? Var är Viktor?
Jag hade utan vetskap blivit förflyttat till ett helt annat datum. 22 januari. Victoria hade alltså bakom min rygg bytt ut mitt namn mot en liten svensk flagga. Det ville hon ha. Kungafamiljen gillar nämligen små svenska flaggor. De tycker att är fint i deras tomma kalendrar. Ger färg liksom.
Sedan dess har jag och Vickan varit ovänner. Jag tänker INTE komma på henne bröllop. No Way!

Men som sagt, i morgon har jag namnsdag. Funderar på vad jag ska göra. Kanske ska ha en megastor fest för flera tusen pers och rökmaskin, någon DJ med konstigt namn, champagneglastorn, uppträdanden - typ en sån fest som rikemanskidsen har i "my sweet 16" på MTV. Hoppas verkligen pappa har köpt den där Cadillac Escalade som jag önskat mig. Annars blir jag fan sur på riktigt.

PS. Varje år tänker jag ta upp mitt och Vickans lilla argue tills jag får tillbaka min riktiga namnsdag den 12 mars. Nu ska jag starta en grupp på facebook som heter Viktor & Victoria den 12 mars til I fucking DIE. DS.

Jag tycker att det är roligt med mode. Jag är helt klart intresserad av kläder och annat som hör mode till även om jag inte längre följer det "rätta" modet slaviskt utan mer klär mig i det som jag själv trivs i. Det vill säga jag klär mig inte efter vad andra tycker är snyggt utan vad jag tycker är snyggt.

Det är smått otroligt hur många olika stilar jag har haft under de 23 åren jag levt.

När jag bara var några år gammal så gillade jag att vara naken, alternativt ha en pösig tygblöja eller helt enkelt klä mig i en sammanhängade allt-i-ett-body (strumpor, byxor och tröja i ett).

Månaderna gick och jag växte ur mina kläder på några månader. Det är läskigt vilken klädbudget man behövde på den tiden - man var ju illa tvungen att köpa nya kläder varje månad eftersom ett par byxor jag hade i mars var fyra storlekar för små i maj.

Min klädfilosofi under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet var helt klart vintage. Jag trodde inte på att köpa nya kläder. Jag var emot konsumtionssamhället (förutom när det gällde leksaksbilar). Jag trodde istället på att ärva kläder. Baksidan med att jag använde ärvda kläder var att jag har två äldre systrar. Det vill säga kläderna hade en något feminin touch. Lila och rosa var vanligt förekommande färgkombinationer i min klädstil.
Eftersom jag var gärna tillbringade tid i skogen var min frisyr inspirerad av svampar - "pottfrisyren gör mannen" var mitt motto. Ett annat motto var "man tager vad man haver" vilket egentligen betyder "man har på sig det mamma tar fram ur garderoben".

Under mellanstadietiden började pottfrisyren delas till en välkammad mittbena och jag tog hellre stiltips från mina systrar än från min mamma.

1998 tog min personliga stil en helt ny vändning. 40 mil söder om Sundsvall låg modet några månader längre fram i tiden. Efter att jag flyttat dessa 40 mil från Sundsvall till Stockholm började jag klä mig i allt mer pösiga och bylsiga kläder. Inspiriationen hämtades från ganster-hiphopen och jag hade byxor som jag kunde tälta i och en frisyr som var en mix av en pojkbandsfrilla och en igelkott. Litervis med vattnig hårgele och en halv flaska hårspray gjorde min frisyr oslagbar, men framför allt orubblig. Hade jag fått en fotboll i huvudet hade bollen förmodligen punkterats.

De minst sagt oversize:ade kläderna byttes efter något år ut mot en "jag-lägger-hela-mitt-barnbidrag-på-ett-plagg-stil". Märket på kläderna blev helt plötsligt av högsta prioritet. Lacoste-piké (695 kronor av barnbidragets 800 kronor) med uppvikt krage var enligt mig precis rätt. Jag köpte även ett par utåtsvängda, så kallade boot cut, levis-jeans samt ett par anknäbbsliknande skinnskor. Jag minns att någon viskade "kan killar verkligen ha utåtsvängda jeans?" bakom min rygg. Jag sydde senare in just de jeansen, så förmodligen inte.

När jag började gymnasiet dog märkesbögen i mig ut och jag började ha t-shirts med tryck (bland annat batman-loggan) och trasiga jeans. Army-keps och snusdosering på bakfickan var också viktiga deltajer.

Sen dess har jag nog haft en någorlunda liknande stil, det vill säga det som jag anser vara snygg och inne - i vår tror jag stenhårt på att boot cut-trenden kommer tillbaka. Så nu ska jag sprätta upp mina gamla Levis 501'or!

Senast det var så här kallt, som det är nu, var nog när jag var 9-10 år och bodde på Norrlands Hawaii - Alnö (fast på vintern var det såklart inget Hawaii utan mer som ett frysfack). Jag minns det så tydligt att det var kallt därför att jag spelade hockey den dagen då snoret blev istappar så fort man lämnade huset (för på den tiden hade man med jämna mellanrum lite snor hängades ur näsborrarna).
Jag lärde mig åka skridskor rätt sent. Jag vet inte varför, men så var det. Så när jag började bli en 8-9 år så ville jag så gärna lära mig åka skridskor, alltså bli bra på att åka, inte åka på lädret så att säga.
Det jag inte riktigt ville inse var att man inte blev bra på en gång. Eftersom jag var ganska dålig i början så skämdes jag över min kassa skridskoåkning. Detta gjorde att jag helst ville träna på att åka där det inte var så mycket folk. Detta i sin tur gjorde att jag och pappa fick åka till isplaner där det var folktomt, vilket är svårt en fin vinterdag. Men vilja att lära mig åka fanns där och pappa ställde upp på att åka till de mer folktomma rinkarna för att lära sin son att bromsa (jag lärde mig dock bara att bromsa åt ett håll), göra översteg när man svängde och hantera klubban.

Tillslut kunde jag åka tillräckligt bra att jag vågade spela med det lokala kvartershockeylaget. Kvartershockey var någon slags korpenvariant för 9-10-åringar där man spelade i lag beroende på vilken skolan man gick i (de som var bra på riktigt spelade istället i Sundsvall Hockey och tränade tre fyra gånger i veckan).
Eftersom vi spelade på en utomhusrink så blev det också väldigt kallt. Jag har för mig att vi inte kunde spela om det var under 17 grader kallt. En dag var det 16 minusgrader och det var fritt fram att spela matcherna. Jag minns att mina fötter nästintill förfrusit efter den matchen. I bilen på väg hem så grät jag för att det gjorde så ont i mina fötter. Det värkte och sen kliade det något fruktansvärt. Sedan dess har jag alltid frusit om fötterna. Det är därför jag ibland sover med strumporna på, än idag.
Och någon hockeykarriär blev det heller inte.