Veni Vidi Vicious Vic

Förra våren var jag på praktik i två veckor i min barndomsstad Sundsvall. Jag praktiserade på en av de två dagstidningarna som finns i staden. I två veckor skulle jag pröva på jobbet som journalist, eller rättare sagt allmänreporter. De två veckorna innan var en tjej från min parallellklass på samma tidning och hade sin praktik. Eftersom jag var ganska nervös över praktiken så frågade jag ut henne om allt från hur många trappsteg rulltrappan upp till entrén hade till om kaffet var starkt eller svagt.

Hon berättade att allt var jättebra och roligt förutom en sak. Vad kan det vara? undrade jag. Akta dig för Irene! sa hon.
Jag tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte att vara nervös tills jag kom igång med jobbet på tidningen. Precis som för min parallellklasskamrat så gick det jättebra och det var väldigt skojigt. Första veckan försvann av bara farten. Någon Irene hade jag dock inte stött på. Andra veckan fortsatte även den problemfritt och ingen syn av Irene. Jag kanske missar henne, hon kanske är på semester! tänkte jag och log.
På onsdagen såg jag dock ett nytt ansikte på morgonmötet. Jag såg direkt vem hon var. Stentvättade jeans, sandaler med kardborreband, runda glasögon från tidigt 80-tal, urtvättad t-shirt från någon semesterort i stil med Costa del Sol. Wow! tänkte jag, vad är detta för figur? Irene såklart!
Vid denna tidpunkt visste jag inte vad som väntade mig. Hon var visserligen hämtad direkt ur första säsongen av Varuhuset, men annars såg hon inte speciellt skräckinjagande ut.
Typiskt nog fick jag Irene som bordsgranne. Jag tror faktiskt aldrig vi hälsade på varandra, men det var väl lika bra det.

Det första smakprovet jag fick av Irene var när hon, utantill, slog ett nummer på kontorstelefonen slängde på sig sitt headset och svingade upp sina kardborrebandförsedda sandaler på bordet. Hon lutade sig tillbaka och började babbla. Kvinnan kunde prata i telefon på arbetstid.
Motsatsen till god arbetsmoral stavas Irene. Privatsamtal efter privatsamtal knappades in på kontorstelefonen. Upp med fötterna på bordet, cirka en meter från min näsa, på med headsetet och luta sig tillbaka i stolen.
Det var omöjligt för mig att inte lyssna till hennes samtal till nära och faktiskt även till mindre kära. Samtalen handlade om allt från presenter till bekantas barn till problem att betala av sommarstugan eller om att hennes föräldrar borde betala för att vistas i sommarstugan (som hon antagligen ärvt från dem). Eller så kunde det handla om en så simpel sak som att åka till Willys och handla som fredagsnöje.
- Hej Marita, det är Irene! Du, vad gör du i morgonkväll? Nä, jag tänkte om du ville följa med mig till Willys och handla... bla, bla, bla, bla, bla...

Förutom att tvinga med sina bekanta till Willys pratade Irene även om hur jobbigt det var att jobba (det vill säga prata i telefon med fötterna på bordet) och om andra jobbiga problem och saker som hon måste göra. Att vara Irene var inte lätt inte, hon fick alltid dra det tunga lasset.
Den första dagen med Irene passerade. Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli värre. Det kunde det tydligen.
På vägen tillbaka till min plats, efter ett av mina många toalettbesök, såg jag något jag aldrig trodde jag skulle få skåda i ett kontorslandskap. I vanlig ordning satt Irene tillbakalutad i sin stol med headsetet fastspänt på huvudet och fötterna på bordet. Som vanligt slabbrade hon i telefon med någon bekant. Det var då jag upptäckte det. Irene hade headset av en fiffig anledning, nämligen att hon då hade händerna fria. Med de fria händerna satt kvinnan och rensade munnen med tandtråd. Mitt på ljusa dagen! Jag kände en plötslig olust och längtade till dagens slut.

På Irenes resa till Italien med sin man hade de stött på ett annat journalistpar som semestrade i Italien. De var tydligen mycket trevliga och roliga. De hade umgåtts nästan varenda kväll, druckit vin och skrattat. Men det var något som hade varit extra roligt. Irene berättade det säkert 15 gånger, till kollegor, till sin mor, till sina bekanta. Hon berättade det aldrig direkt till mig, men som sagt fick jag höra det ett antal gånger vare sig jag ville eller inte.
Paret som de hade träffat i Italien var som sagt väldigt skojiga. Och eftersom de också var journalister så hade de mycket gemensamt. Tydligen samma humor också, eftersom Irene nästan ramlade av stolen av det fasansfullt roliga skämtet som mannen i det andra paret hade berättat. Var beredda, här kommer det:
Vet du vad det bästa knepet är för att komma från en tråkig presskonferens? Det är bara ställa sig upp, titta på klockan och säga: Oj, va klockan är mycket, det är skiftbyte på tidningen!
Irene vred sig i stolen av skratt när hon återberättade journalistskämtet till någon kollega eller till någon i telefon. Hon fick till och med ta av sig glasögonen för att torka tårarna. Så roligt var det. Tydligen(?). Jag bara stirrade på min skärm, fick en aning blekare hy och kände mig fängslad i en mardröm. En mardröm med en 80-talskvinna som använde tandtråd på arbetstid.